Hur hanterar ni ensamheten?

Usch vad sorgligt! Själv lever jag i tvåsamhet men bär ändå på samma känslor.. Ibland tänker jag att det kanske är bättre att vara ensam på riktigt än att känna sig ensam i tvåsamhet... Men jag vet inte... det är nog på olika sätt...

Ångrar du skilsmässan? Eller du är säker på att ni gjorde rätt som gick skilda vägar. Hade du aldrig dessa känslor av ensamhet när ni var tillsammans? Kanske bär du på känslan av ensamhet för att hjärtat inte hittat rätt...

Läser böcker och ser på film... jag är ensam överlag, har varken partner eller knappt några vänner att umgås med. Jag ser till att hitta de små glädjeämnena i livet, god mat, julpynta, träffa familjen....

Nej, jag ångrar inte skilsmässan. Ensamheten i den tvåsamheten var värre. Mycket värre. Nu har jag ju en man som älskar mig och jag känner mig sedd och bekräftad av honom - när vi ses. Ensamheten jag känner nu är ju alla dessa ensamma kvällar när barnen är hos sin pappa och nya mannen är hemma hos sig. I början efter skilsmässan var ensamheten urjobbig. Men sen kom jag över det och började faktiskt, ibland, kunna uppskatta att vara för mig själv. Men nu har jag alltså samma smärtsamma, ekande tomma ensamhet.

Det kanske är så, att det tar betydligt längre tid än man tror att skapa sig ett nytt liv efter många år i tvåsamhet.

Boktokig: jag läser också böcker och ser film hemma. Och jag uppskattar verkligen en bra historia. Imorgon ska jag gå på bio - själv. Bara för att jag är less på att sitta hemma i soffan. Får se hur det känns.

Man får ta en dag i taget helt enkelt.

Det kändes peppande för mig, att ensameten i tvåsamheten var värre. Finns förstås inget ensidigt svar på den frågan, utan var relation och skilsmässa är ju unik.

Hur känner du när du umgås med vänner? Har du kvar samma ekande tomhet och ensamhet då, eller kommer den bara när du är helt själv?

Jag har mest ytliga vänner där jag bor, Medans mina nära vänner bor längre bort (jag har flyttat ett par gånger...) Dessutom är alla bekanta i relationer med barn och då Finns inte den där Tiden, lusten och orken till att umgås med sina vänner... Inte på samma sätt som jag kan tänka mig att den gör när man är ensamstående oh barnen är hos pappan.... :-/

Kanske du kan hitta en ny Hobby som slukar lite av din tid och ditt engagemang?

Kul :). Jag gick på bio första gången ensam förra året, och sen en gång till i år. Det går jättebra faktiskt och det känns bra att kunna gå på bio själv!

Ja precis, en dag i taget. Nu om kvällarna brukar jag tända ljus och dricka gott te, det är också trevligt.

Ja, egentligen är ju bio ganska asocialt. Man pratar ju inte direkt under filmen. :)
Skönt att höra att det går bra. Känns hoppfullt.

Nej, jag känner mig oftast inte ensam när jag umgås med vänner eller när jag är på jobbet. Eller när jag träffar min särbo. Ensamhetskänslorna kommer när jag är själv.

Jag inser att jag måste lära mig att hantera det här. Jag lever ju ensam och det kommer inte ändras på bra länge. Jag har tänkt att jag ska ta tag i träningen. Men just nu har jag inte riktigt energi och ork till det. Men jag börjat ta promenader. Alltid något. Motion gör ju dessutom att man blir på bättre humör. Så det blir win-win där, tänker jag. Men jag borde kanske även hitta en hobby. Får fundera på det.

Hur tänker du själv när det gäller ensamheten i tvåsamheten? Funderar du på att göra något åt din situation? Kan du prata med din partner?

Ja, träning är verkligen upplyftande även för sinnet!! Speciellt om man hittar en träningsform som man verkligen gillar!

Jag mår så himla dåligt. Är så trött på att må så här. Jag ser verkligen upp till min man... han är en så fin och bra människa... men jag har inte rätt känslor för honom... Vi har haft (och har fortfarande) en del Problem som vi inte kommer till bukt med och detta har tagit död på alla känslor... 

Jag inbillar mig att jag aldrig kommer hitta en så bra man som honom... och försöker intala mig att det är han jag ska vara med... men det känns så fel i hjärtat... och jag känner mig så Tom och ensam... Är livrädd för att lämna och sedan ångra mig.. men också det motsatta.. stanna och bli bitter!

Mannen och jag kan prata... så länge vi inte går in på problemområdena... Vi har provat samtalsterapi, men till Ingen nytta. Han vill absolut inte separera och säger att han älskar mig och vill leva hela sitt liv med mig.

Låter klokt att träna sig på att vara ensam! Tidigare har jag aldrig haft Problem med ensamhet, men då har jag ju vart lycklig Det är nu, när jag är rädd och olycklig, som jag inte klarar av ensamhetskäsorna... Usch!!

Usch, låter inte bra. Jag velade länge. Men till slut var ångesten över att stanna större än ångesten att lämna. Och då hade jag inte längre något val.

Ja, usch, ikväll är ensamhetskänslorna jobbiga. Fredagsmys i min ensamhet. Blä. Önskar jag inte kände så här. Jag måste ta tag i mitt liv och försöka lära känna lite fler människor så att jag inte behöver vara ensam om jag inte vill.