Varför drar jag mig undan andra människor?

Jag är likadan. Misstänker att jag har Aspergers. Sen om det är pga det vet jag inte.

Av det jag vet om Aspergers så stämmer det inte in på mig men jag kanske får läsa på lite. Men om jag inte har någon diagnos av något slag vad skulle det kunna vara då?

Läste lite om Asperger nu och det stämmer inte alls in på mig så jag har nog några andra issues än just det.

Jag är likadan, i mitt fall kan det nog vara att jag inte kände mig välkommen i min familj då jag växte upp.

Jag har en bra kontakt och relation med de flesta jag möter och jag är social.

Men på djupet drar jag mig undan.

Jag kände mig inte heller speciellt välkommen i min familj när jag växte upp så du kanske är något på spåren där. Jag är inte osocial och jag kan föra ett samtal om i princip vad som helst med vem som helst men jag har svårt att tro att någon gillar mig på djupet. Och just det där med att dra sig undan så fort jag får minsta lilla antydan att jag inte är mer än 100% välkommen är jättejobbigt. Jag får typ panik när jag ska vara med flera människor samtidigt för att jag tror att dom inte vill att jag ska vara med eller att dom inte tycker om mig och bara tolererar att jag är där ungefär. Och om någon ens antyder något som får mig att tro att dom inte vill att jag ska vara där så ursäktar jag mig och åker hem.

Försöker du tackla det här på något vis och hur i så fall?

Jag kan också prata med vem som helst om vad som helst, inga problem med det.

Känner mig bekväm i grupper också, upplever att folk tycker om mig , tar kontakt och pratar.

Det tycker jag är trevligt men det ligger kvar en bug i systemet.

När jag växte upp var det ingen i familjen som lyssnade på mig eller var intresserad av att prata.

Vi bodde isolerat och jag var ofta för mig själv med mina tankar.

Jag tänkte mycket och de runt omkring mig drog sig för det.

Så med tiden började jag att trivas mer i mitt eget sällskap och tankevärld.

Blev extremt djup med tiden och tänker fritt.

Så jag kan tycka själv att jag kan vara lite dryg nu mer.

Jag konverserar obehindrat och artigt med alla men jag tycker enbart att det är kul på riktigt då jag träffar på någon likasinnad.

Fast längst där inne så finns nog känslan av att varför skulle någon vara intresserad, bry sig på riktigt när inte de närmaste kände så?

Hur jag ska tackla det har jag inte riktigt kommit på än :)

Men jag klurar på det.

Hej.
Har exakt samma grej. Alltid haft svårt för människor. Dock haft vänner och partners utan problem. Men jag hatar egentligen alla. Vill egentligen vara själv. Drar mig undan sociala sammanhang. Orkar inte ta tag i nya relationer. Blir ganska ensam. Enda anledningen till att jag har ångest över det är för att man förväntas ha så jävla mycket sociala sammanhang runt omkring sig. Jag hatar det. Har länge undrat om jag har någon beteendestörning. Skapar också gärna bråk. Fyfan, jag känner mig så jävla knäpp.

Känner liknande.
Jag har oftast inga problem med att umgås med folk eller prata med människor. Har dock lidit av socialfobi och har väl inte kommit över alla hinder. Träffar inte direkt några kompisar. Hade några i skolan, men efter att jag slutade skolan för många år sedan så umgås jag i princip inte med någon utanför min familj. Jag tycker det är extremt jobbigt att ta kontakt och bestämma träff.

Tror inte egentligen att jag har något att erbjuda någon. Att inte känna att jag har någon "riktig" kompis är nått jag mår mycket dåligt över. Ibland bestämmer jag mig för att det får vara nog, jag "känner" massor av människor men jag orkar(?) inte med att kontakta dem. När dom kontaktar mig svarar jag ofta inte, jag vet inte varför det är så jobbigt. Tänker att det bara är att ta mig i kragen, ringa å ses. men sen pallar jag inte ändå. 

Ibland känns det skönt också, när jag tänker på hur mycket skit det blir med folk omkring sig. De snackar och pratar och spyr ut skit om varandra. Kan ha nått att göra med en obeskrivlig rädsla jag burit på om att bli pratad om. Spelade ingen roll om man sa bra eller dåliga saker om mig, om jag hörde att några hade pratat bra om mig var det lika dåligt, ville inte kommas på tal överhuvudtaget. 

Nu har jag iallafall min familj. Men när jag gick i skolan gick jag också hos en kurator och pratade om min dåliga kontakt med dem, och jag har ofta(och gör fortfarande) känt mig utfryst och förvisad av min familj också. Så mycket att jag flera gånger flyttat lååångt härifrån. För jag orkar inte må dåligt över det. Träffas man bara några gånger om året är dom iallafall glada när dom ser mig. Partners har jag därimot inte haft några problem med. Känns ibland som den enda typen utav relation som inte blir för mycket för mig.

Önskar att jag var annorlunda.  

 

Manda, jag känner igen mig. Partnerrelationen känns mycket lättare. Förstår inte varför det är så. Jag brukar dock tappa intresset ganska snabbt ändå. Det är som att man får bekräftelsen och sen är nöjd även om man inte är det. Eller? Jag brukar ofta bestämma träff med folk, för att sedan ställa in. Är ändå helst med min partner. Känns ohållbart, men ändå. Har alltid känt mig annorlunda och utanför gruppen, ointresserad liksom. Men ändå, jag vet inte? Känner mig störd.

Jag är likadan jag med, det är skitjobbigt. Jag försöker oxå vara trevlig och snäll, rar med alla i samtal, är artig osv. Men den enda jag vill vara med är min man och barn. Jag har väldigt svårt att förstå syftet med andra tjejer. Jag har ytliga vänner, men vill absolut inte ha filmkväll med någon av dem. Går ut ca 1-2g om året med dem. Jag har väldigt lätt för nya kontakter och blir snabbt omtyckt, men sen falerar allt. Jag orkar inte hålla uppe intresset. Jag har inga som helst problem att åka själv med barnen, den enda jag längtar efter är min man och han är den enda jag saknar. Min övriga familj känner jag mej obehaglig till mods med. Mammas kritiska i ställning och hårda kommentarer, pappas hånande sätt och brorsans överlägsna attityd. Usch, de är ju inte alls trevliga. Har fått bättre relation till mamma efter att jag fått barn. Men hon biter sig i tungan ser jag för att inte vara för elak. Jag tror ärligt att jag inte knöt an bra till dem när jag var liten och jag tror att deras sätt att berätta och visa hur oduglig blandat med att berätta hur underbar jag är har fått mej att tappa tilltron på människor. Jag förväntar mej ingen hjälp från någon och ber inte om det, vilket ger mej problem för istället för att fråga så försöker jag lista ut saker och jag knyter inte band till kollegor. Jag har inte asperger. Jag är bara lite osocial i ett översocialt samhälle:) jag är djup och tänkande och har fått väldigt väldigt mycket tid för mej själv som barn. Pappas lekkamrat var jag, sitta i en bil 8 tim medan pappa golfade. Bo i ett hus i skogen och fick sällan tillåtelse att leka med andra för då kanske min bror skulle känna sig dålig då han inte hade vänner.