Jag är likadan, i mitt fall kan det nog vara att jag inte kände mig välkommen i min familj då jag växte upp.
Jag har en bra kontakt och relation med de flesta jag möter och jag är social.
Men på djupet drar jag mig undan.
Jag kan också prata med vem som helst om vad som helst, inga problem med det.
Känner mig bekväm i grupper också, upplever att folk tycker om mig , tar kontakt och pratar.
Det tycker jag är trevligt men det ligger kvar en bug i systemet.
När jag växte upp var det ingen i familjen som lyssnade på mig eller var intresserad av att prata.
Vi bodde isolerat och jag var ofta för mig själv med mina tankar.
Jag tänkte mycket och de runt omkring mig drog sig för det.
Så med tiden började jag att trivas mer i mitt eget sällskap och tankevärld.
Blev extremt djup med tiden och tänker fritt.
Så jag kan tycka själv att jag kan vara lite dryg nu mer.
Jag konverserar obehindrat och artigt med alla men jag tycker enbart att det är kul på riktigt då jag träffar på någon likasinnad.
Fast längst där inne så finns nog känslan av att varför skulle någon vara intresserad, bry sig på riktigt när inte de närmaste kände så?
Hur jag ska tackla det har jag inte riktigt kommit på än :)
Men jag klurar på det.