Mitt liv, hjälp

Hej! Detta kommer handla om min uppväxt och min nuvarande relation. Det innefattar droger, sexuella övergrepp, familjeproblem och min nuvarande relation. Om ni är känsliga så vill jag bara säga att det jag kommer berätta nu är ganska känsligt.

-----------------------------------------------------------------------------------------

Fram tills jag var 4 år levde jag ihop med mina föräldrar som en helt vanlig familj. Allt var precis som det ska vara med en bra familj. Men sedan visade sig pappa vara otrogen & när det kom till ytan så sa han upp kontakten med mig o mamma och flyttade till sin nya kvinna i en annan stad.

Mamma tog det väldigt hårt och började dricka mer och mer. Jag själv brydde mig nog inte så mycket utan kände mig mest sviken av både mamma och pappa.

Allt flöt egentligen på rätt bra fram tills jag fyllde 8 år. Då hade mamma trampat ner sig djupare i sitt alkoholberoende. Hon träffade en kille som utåt sett blev familjens hjälte som såg till att vi fick in pengar, köpte nya kläder till mig osv. Inåt sett var det däremot annorlunda. Jag har nog förträngt det mesta men lite minns jag. Kommer ihåg att han brukade gå in till mig på kvällarna och ta på mig. Ibland lät han mig hålla i hans snopp & någon gång fotograferade han mig. Jag var glad för att mamma mådde bättre men samtidigt fattade jag att det stygpappan gjorde med mig inte var normalt. Han sa till mig att om jag skulle berätta för någon om våra "mysstunder" så skulle mamma må dåligt igen och då var det mitt fel.

Så höll det på tills jag var 11 år. Då gjorde mamma slut för att han slog henne (dock la jag aldrig märke till det).

Kommande år gick mamma ner sig totalt igen och det började komma snuskgubbar till vår lägenhet. Mamma mådde sämre än någonsin och kunde inte ta hand om varken sig själv eller mig. Även dem gubbar brukade gå in på mitt rum och försöka förgripa sig på mig. Vid det laget hade jag alltid en kniv under kudden.

Min "räddning" kom när jag fyllde tretton och började sjuan. Dem äldre grabbarna började visa intresse för mig och efter en kort tid var dem mina livskort. Jag började festa och dricka samt ta droger. Jag fick bo hos dem och dem gav mig mat och sånt jag behövde. Men som ni säkert fattar så fick jag inte allt det där gratis. Det dem ville ha av mig var sex. Då tyckte jag att det kändes 100 gånger bättre att ligga med dem (som var förhållandevis fräscha och trevliga) istället för med äckelgubbarna hos mamma.

Ena veckan bodde jag hos en kille för att nästa vecka bo hos en annan. Det hände inte alltför sällan att dem blev arga om jag inte ville ha sex med dem. Jag lärde mig att jag gjorde bäst i att bara göra som dem sa.

Min skolgång då tänker ni. Det konstiga är att jag klarade skolan utan problem. Visst, jag hade inte toppbetyg men jag fixade det så pass bra att ingen lärare reagerade. Eller blundade dem för det. Jag vet inte....

När jag var 15 träffade jag en kille som då var 22. Han var för bra för att vara sann. Trevlig, snäll, fräsch, stöttande osv. Precis vad jag behövde då, en trygg människa att luta mig tillbaka hos.

Flyttade in oss honom i hans lägenhet och vi kom gemensamt fram till att jag skulle bli hans "hemmafru" och inte gå gymnasiet. Det låter extremt dumt men då hade jag inte ork att göra något annat än att landa. Jag mådde så bra det första året. Att bara få vara hemma o chilla, landa liksom var enormt skönt. Jag skötte lägenheten, lagade mat och allt sånt en hemmafru gör. Kunde lägga mig varje kväll i min egen säng bredvid killen utan att vara rädd eller behöva vara beredd att springa för livet. Allt var lugnt just då. Hade släppt mamma helt och hållet, pappa fanns inte ens i mitt huvud längre & killarna var jag fortfarande kompis med men utan att vara i "sexskuld" till dem.

Men sen kom pojkvännen att ändras. Han kontrollerade mig som besatt: gick igenom min mobil, sa att jag skulle sluta umgås med kompisar, ville att jag skulle ha hans tillstånd för att lämna lägenheten mm.

Sen började han att ha sex med mig fast jag sagt nej. Om jag sa nej så kunde han bli riktigt arg om han var på dåligt humör.

Och det är här jag är idag, 17 år gammal. Jag får hela tiden läsa av honom och agera utifrån hans humör. Är han på bra humör kan jag säga som jag tycker men om han är på dåligt humör gör jag bäst i att säga det han vill höra.

Om jag kunde skulle jag lämna honom. Men det går ju inte. För det första är hela mitt liv och min framtid uppbyggt på honom. Försvinner han ur mitt liv så kraschas allt sönder. Jag har absolut ingen inkomst och skulle egentligen gått andra året på gymnasiet nu. Jag har ingenstans att bo om jag inte vill ligga runt hos grabbarna igen vill säga.

För det andra skulle min kille bli vansinnig om jag vill göra slut. Jag överdriver inte om jag säger att han skulle låsa in mig och köpa vakthundar som vaktade mig. Och oavsett om jag skulle, på något sätt, lyckas få egen lägenhet och kunna få lite pengar skulle min kille slå ihjäl mig. Han skulle aldrig släppa taget och gå vidare.

Jag vet inte vad jag ska göra. Det kändes skönt att berätta det här och få skriva av mig lite. Ni är dem första som fått veta hela min historia.

Borde jag vänta och se om min kille blir som innan igen? Tror ni att han kommer bli som förut? Eller vad kan jag ens göra? Känner att jag kommer brista snart och gå rakt ner i ett stup om han inte ändrar sitt beteende.

Tack i alla fall till er som orkat läsa<3