Två stegs abort v15, till er som är oroliga inför en abort.

Hej! Jag får också ta tabletter på söndag och läggs in på tisdag. Kommer att vara i v 21. Fick värsta tänkbara besked på RUL då det visade sig att fostret saknade skallben och inte kan leva utanför livmodern. Riktigt deppigt just nu, och lite nervöst inför nästa vecka. Man vill ju bara att det ska gå fort fort, men man lär ju få vänta lite... Smärtan kan jag hantera, lite fysisk smärta att matcha den psykiska... Men jag vill inte att det ska ta flera dagar liksom.

Hej! Hur har det gått för dej? Vi hade en jobbig upplevelse med förlossningen, det känns så tomt utan magen och sparkarna, men nu är vi iaf igenom det värsta och hoppas på att allt ska kännas lite bättre och bättre med varje dag som går... Allt jag kan tänka på är att försöka igen, samtidigt som jag försöker att lugna ned mig själv och inte stressa med det... Har nog bättre förutsättningar både psykiskt och fysiskt om vi väntar några månader... Hur tänker ni? Kram

Skönt att höra att allt gick bra! Det gjorde det för oss också, även om värkarbetet var sjukt intensivt och höll på i c:a 6-7 timmar innan jag fick livmoderhalsbedövning då lugnade det ned sej (morfin och stesolid intravenöst hjälpte inte ett dugg). Sen tog det tre timmar till både barn och moderkaka kom ut, och det var nästan 9 timmar efter att vattnet hade gått. Allt som allt tog det c:a 12 timmar och vi blev kvar över natten.

Usch vilken jobbig upplevelse det blir att bära på inför nästa graviditet. Jag hoppas verkligen att vi får klart med specialistmödravård inför nästa gång, så att vi kan få göra lite tätare ul osv.

Jag är sugen på att försöka igen så fort som möjligt (efter att mensen kommer tillbaka såklart, skulle aldrig våga på ev. ägglossning nu innan det), men hoppas hinna läka lite själsligt innan vi blir gravida igen så att det inte blir för tungt mentalt med nästa graviditet. Jag tror vi försöker direkt ändå, med största sannolikhet tar det ju ändå ett tag innan det blir ett nytt plus. Första gången blev vi gravida på första försöket, andra gången tog det fyra månader efter missfallet, då var det iofs lite strul med min menscykel några månader, så man kan nog säga att det tog sig på andra försöket då. Men jag vågar inte hoppas på sån tur igen :/ ett nytt plus nån gång i vår/sommar vore ganska perfekt :)

 

Skickar styrkekramar till dig och hoppas att allt gått bra. Det var snart 9 år sen jag gick igenom det här, den värsta tiden i mitt liv. Jag fick hjälp av en kurator som var jättebra. Vi fick våran regnbåge mindre än ett år efter det som hände, och några år senare ännu ett lillasyskon. Ändå gråter jag en skvätt då och då för det barn som fattas mig, det kommer jag nog alltid att göra, även om jag aldrig fick möjlighet att lära känna det så fattas det mig <3