Inlägg från: Anonym (Förkrossad) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Förkrossad)

    Han lämnar mig om vi inte skaffar barn

    Vet inte vad jag ska ta mig till! :(
    Vi träffades som 17 åringar och kom tidigt fram till att barn var något vi både verkligen ville ha (helst 8 st om han fick bestämma). Själv ville jag ha 3-4. Han kommer från en stor familj och är fantastisk med barn. Vi var både överens om att vi först skulle bo ihop i hus, vara färdigstuderade och ha jobb.

    Jag kom inte in på min drömutbildning (juristprogrammet) förrän HT det år jag fyllde 23 (fyller år på våren) och juristprogrammet varar i 4.5 år så jag var 28 år fyllda när jag tog examen. Redan här började min sambo prata bebisplaner men jag kände mig INTE färdig. Vi pratade men jag stod på mig, jag skulle sitta ting först (varar i 2 år). Min 30 års dag kom och tingsmeriteringen blev jag färdig med, men då fick jag ett jobberbjudande. Min sambo blev både ledsen och arg men han sa att han kunde vänta. Nu har jag jobbat i lite mer än 1.5 år och igår kom han med ett ultimatum: Nu börjar vi försöka annars lämnar jag dig efter årsskiftet.

    Jag vet inte VAD jag ska ta mig till, jag älskar mitt jobb men jag älskar min sambo. Även om hade hade kunnat vara pappaledig skulle mitt liv inte se likadant ut, inte kunna sova till 12 på lediga dagar, inte kunna resa på spännande äventyr, inte kunna prioritera OSS. Samtidigt vill jag inte slänga bort 15 år och en man jag älskar och som är fullkomligt underbar på alla sätt och vis. Jag vill ju ha barn men inte än. Vad f*n ska jag göra :(

  • Svar på tråden Han lämnar mig om vi inte skaffar barn
  • Anonym (Förkrossad)

    Jag skulle kunna tänka mig att börja när jag är 35 och skaffa 1-2 barn. Jag vill faktiskt ha barn, jättegärna men inte just nu :(

  • Anonym (Förkrossad)

    Jag vet att det låter som om jag inte vill ha barn alls, men det vill jag! Skulle jag aldrig få barn skulle jag bli väldigt olycklig... Det är därför det känns så himla fel att kasta bort allt om jag sedan ska gå och inseminera mig om något år! Egentligen har jag alla förutsättningar för att skaffa barn, jag vet inte vad det är som håller mig tillbaka. Hur vet man om man är redo? Är man någonsin helt redo? Ska man våga satsa nu? Jag VILL ju ha barn! Sambon har i alla fall stuckit hem till sin syster och kommer inte tillbaka förrän jag ger honom ett svar...

  • Anonym (Förkrossad)
    Mrs Moneybags skrev 2014-12-19 12:49:51 följande:
    Jag förstår precis att du har ångest just nu. Bara du vet vad du innerst inne vill. Det är ju inte bra att skaffa barn under press.

    Å andra sidan är man aldrig helt redo för barn. 

    Jag känner igen mig i din man, för jag gav min man ett ultimatum innan vi skaffade barn. Han hade bott utomlands en tid (men vi var fortfarande tillsammans) och sedan ville han flytta hem till Sverige igen. Jag sa ok, men var ska du bo? Du kan inte bo här om du inte vill bilda familj. Det tog 2-3 dagar, sedan var han redo att bilda familj. En månad senare var jag gravid. Han har älskat varje dag som pappa och är en helt underbar och fantastisk förälder. Vår relation har också blivit betydligt bättre sedan vi blev föräldrar (förutom det första året...) Han hade stretat emot att bli förälder i flera år innan det äntligen vände.

    Så ibland funkar ultimatum, även om det inte är särskilt kul när det händer. Man måste förstås vara beredd att släppa taget om den personen då och det verkar ju din man vara nu. Han har kommit till ett vägskäl, där önskan om ett barn är starkare än önskan att vara kvar med dig. Nu är det upp till dig.

    I vårt fall handlade det mycket om min mans egen barndom. Han hade ingen rolig start i livet och var väl osäker på om han kunde tillgodose ett barns behov på rätt sätt. 
    Idag har jag ingen kontakt med mina föräldrar. Mamma var 16 när hon blev gravid med mig och pappa var 17. När mamma berättade för pappa stack han direkt. Har fått höra från mormor att mamma först hoppades på att pappa skulle komma tillbaka, men när hon insåg att han inte skulle göra det ville hon göra abort, men mormor övertalade henne att behålla. När jag väl var född började mamma lämna mig till mormor flera gånger i veckan så hon kunde gå ut och umgås med sina vänner, festa, inte komma hem osv. Situationen blev ohållbar och min mormor kontaktade soc. Min mamma fick ha kvar vårdnaden men hon har fan aldrig varit en mamma, det är mormor som varit det. Min älskade mormor som alltid ställt upp. Kan det vara därför jag är så osäker? För att jag är rädd för att bli som min mamma? Ska ringa mormor och prata med henne...

    Jag har ägglossning idag, känns faktiskt lite pirrigt men samtidigt oroligt, vågar man?
  • Anonym (Förkrossad)

    Hej alla! Gjorde som ni sa och ringde sambon. Blev timmar av prat och tårar från oss båda. Slutade upp med att vi låg (oskyddat) och somnade i varandras famnar. Vaknade upp nyss och behövde gå på toaletten så bestämde mig för att titta här, ja man vet ju aldrig hur lång tid det tar... Vi har faktiskt aldrig tagit diskussionen "om vi inte kan få barn", så jag ska ta upp det med honom imorgon. Känns dock som en stor tyng som lyfts från mina axlar, harr vi faktiskt har gjort ett försök! Har kört på p-dator/säkra perioder i 7 år och som sagt var idag en OSÄKER dag men vi låg oskyddat, vi får helt enkelt se vad som händer, men det känns förvånansvärt bra!!

  • Anonym (Förkrossad)

    Vi har i alla fall börjat försöka nu, vad är det man brukar säga att det tar i genomsnitt? Ett halvår? Men ja, vi får helt enkelt se! Angående antal barn så får vi helt enkelt se där med, beror på hur lång tid det tar och hur allt faktiskt blir. Tack alla!!

  • Anonym (Förkrossad)

    Förstår inte vad ni pratar om, har INTE skrivit att min sambo inte ska vara föräldraledig någonstans??? Han kommer ta majoriteten av föräldraledigheten så som det ser ut nu, eller så kanske vi tar 50-50, vi får helt enkelt se, men har som sagt inte skrivit att han inte tänker vara hemma. Har BIM på nyår så vi får se hur det går!

  • Anonym (Förkrossad)
    Anonym (H) skrev 2014-12-21 18:54:08 följande:
    Jag tror att de missförstod följande:
    ""Jag vet inte VAD jag ska ta mig till, jag älskar mitt jobb men jag älskar min sambo. Även om hade hade kunnat vara pappaledig skulle mitt liv inte se likadant ut, inte kunna sova till 12 på lediga dagar, inte kunna resa på spännande äventyr, inte kunna prioritera OSS.""
    Jaha... Det var ju inte alls så jag menade? Menade att även om han är föräldraledig så förändras ju mitt liv ändå!
  • Anonym (Förkrossad)
    Läs vad som står och inget annat skrev 2014-12-22 22:59:27 följande:
    Har ej läst alla svar i tråden här nu men vad menar du med BIM? Har ni kunnat prata igenom de?
    Vi har börjat försöka!
  • Anonym (Förkrossad)
    Anonym (F) skrev 2014-12-23 22:14:23 följande:
    Varför?
    Sambon ställde ju ultimatumet nu eller aldrig, och jag vill ju ha barn... Kanske inom 2-3 år egentligen, men lämnar han mig nu kommer jag säkerligen få inseminera mig eftersom jag inte vill skaffa barn med vem som helst! Känns då bättre att det får ske något år tidigare med min partner sedan 15 år tillbaka som jag älskar, än att jag ska få vara ensamstående mamma. Jag tror det hela beror på min trassliga barndom för jag har ju alla förutsättningar! Vi mös i alla fall runt ÄL så vi får se hur det går, tror ju verkligen inte att det tar sig så snabbt utan snarare ett par månader, men vi får ju helt enkelt se. Som preventivmedel har vi använt oss av p-dator/säkra perioder sedan sju år tillbaka så min kropp är hormonfri.
  • Anonym (Förkrossad)

    Hej alla! Har känt mig konstig de senaste dagarna, kan inte riktigt sätta fingret på det. Jag har tänkt att jag håller på att bli sjuk, men sambon och jag brukar alltid smitta varandra och han mår hur bra som helst. Igår satt vi och pratade och han sa skämtsamt "du kanske är gravid". Vi skrattade men jag har inte kunnat släppa tanken! När vi började försöka beställde vi hem en massa gravtest, så jag tog ett i morse. Har BIM den 31 så jag tog ett "testa tidigt-test". Tro det eller ej, vi såg två streck!! Nu ska jag dock vänta till nyårsafton och ta ett digitalt för att vara säker. Vi är jätteglada, men samtidigt är jag jättenervös, trodde aldrig det skulle gå så här fort!!! Väldigt blandade känslor!!!

  • Anonym (Förkrossad)
    Anonym (Lagom) skrev 2014-12-28 18:36:40 följande:
    Grattis om det är sâ! Men det gick snabbt, ditt inlägg är ju frân den 19 sâ inte ens 2 veckor mellan den 19 och den 31a. Ni hade nog smygbörjat innan ditt första inlägg i sâ fall ;)
    Jag hade ÄL den 19e när jag skrev inlägget och sen låg vi samma kväll, mensen var beräknad till den 31a (har inte så långa cykler men ALLTID regelbundna) men tog ett "testa tidigt". Vi kör med p-dator och den visade på att det inte var säkert att ligga oskyddat den dagen (pga. risk för graviditet). Jag gjorde en abort när jag och sambon nyss träffats så jag "visste" ju att det gick, sen kan ju självklart saker förändras på 15 år!
  • Anonym (Förkrossad)

    Med RFSU Graviditetstest kan du själv snabbt och enkelt ta reda på om du är gravid.

    Du kan göra testet redan fyra dagar innan förväntad mens.

    Hej! Känner mig jättedålig, symtom from hell! Magen känns redan väldigt svullen, "'mensvärk", trött och mår illa! Är i vecka 6 enligt babyhjalp.se När slutar man må såhär? Hur ska man stå ut?! Jag skulle vilja gå på ett ultraljud, hur tidigt kan man boka? Tack alla!

  • Anonym (Förkrossad)
    Anonym (G) skrev 2015-01-11 10:16:27 följande:

    Jag undrar fortfarande varför du blir gravid när du inte vill.


    Jag har inte sagt att jag inte vill ha barn alls, för jo det vill jag, men om kanske 2-3 år om jag själv hade fått bestämma. Valde att lyssna på råden jag fick här. Ska jag slänga bort 15 år, en fantastisk man och pappa för att gå och inseminera mig, eller ska jag gå honom till mötes och skaffa barn med den jag älskar något år tidigare? Valde att göra det sistnämnda.
Svar på tråden Han lämnar mig om vi inte skaffar barn