Han lämnar mig om vi inte skaffar barn

Kan tycka att du är varit orättvis mot honom. Han sa från början vad han ville. Han var tydlig med det. Du har hela tiden skjutit upp barnfrågan. Men nu får du bestämma dig för hans skull. Vill du jobba och vänta med att skaffa barn borde han få gå så hans dröm kan gå i uppfyllelse.

Önskar dig lycka till med jobbet och jag önskar din man lycka till med att få de barn han så gärna längtar efter!

Du är klar med din utbildning. Du har haft din första meriterande anställning. Du har jobbat ett par år på ditt nuvarande jobb.

Det låter för mig som precis rätt tid i livet att bilda familj. Ni blir inte yngre, så om du vill ha barn (vilket du ju säger att du vill) ser det för mig ur som att det är nu det är dags. Det kommer INTE bättre tider bara för att du väntar.

Det där med att resa och så, det kan man däremot vänta nästan hur länge som helst med. När de första småbarnsåren är förbi är det bara att åka, hela familjen.

Jag tänker såhär. Din kille har varit tydlig i alla år om sin barnlängtan och han här hela tiden accepterat att du skjutit upp det. Han har gjort avkall på sin högsta önskan för dig men nu märker han nog att du inte kommer komma till skott då du förhalar det hela ytterligare. Tycker han varit tålmodig nog.

Att förneka den man älskar ett barn är hemskt, speciellt då du sagt till honom att du vill ha en stor familj (3-4 st!).

Hur hade du tänkt hinna med alla dessa då fertiliteten störtdyker ganska rejält vid 35? Du är ju snart 32! Han vill ha en stor familj och du har spelat med på detta men nu märker han att det inte kommer bli av då du har fertiliteten mot dig.

Och föresten, livet tar inte slut när man får barn! Det tar en annan vändning. Passa på medans du KAN. Du har sedan all tid i världen att uppfylla dina önskemål. Herregud idag lever vi kvinnor till 90-100 år! Lite perspektiv tack.

Jag vet inte hur det funkar för er, men nu har jag varit pappaledig i 2 månader ungefär och jag blir regelbundet kontaktad angående arbetsrelaterade ärenden, jag förväntas utföra arbetsuppgifter hemma ifrån, har inte räknat men det har nog blivit 10-15 timmar per vecka minst. Har en månad till sedan är det back into the fray.

Sambon ställde ju ultimatumet nu eller aldrig, och jag vill ju ha barn... Kanske inom 2-3 år egentligen, men lämnar han mig nu kommer jag säkerligen få inseminera mig eftersom jag inte vill skaffa barn med vem som helst! Känns då bättre att det får ske något år tidigare med min partner sedan 15 år tillbaka som jag älskar, än att jag ska få vara ensamstående mamma. Jag tror det hela beror på min trassliga barndom för jag har ju alla förutsättningar! Vi mös i alla fall runt ÄL så vi får se hur det går, tror ju verkligen inte att det tar sig så snabbt utan snarare ett par månader, men vi får ju helt enkelt se. Som preventivmedel har vi använt oss av p-dator/säkra perioder sedan sju år tillbaka så min kropp är hormonfri.