Svartsjukan dödar allt
Hej
Är gift med en oerhört svartsjuk man som hela tiden kollar mitt FB konto mina sms och mail.
Vi har varit tillsammmans länge och har 2 barn tillsammans hans svartsjuka har funnits där jämt.
När vi träffades var jag en trasig individ och han hjälpte mig på fötter och jag dyrkade honom något som jag idag förståt gjorde honom gott. Han spelade svår och jag grät bad och böndade att han skulle ta tillbaka mig efter hans dumpningar.
Jag var absolut ingen snäll fin flicka utan gjorde mina snedsteg.
Spola fram några år och vi har två barn tillsammans och under några år funkar allt bra. Jag är hemma med våra gemensamma barn. Dvs under uppsikt????.
Lite så känns det nu. Så fort jag är tillbaka på jobbet börjar hans osäkerhet igen och han blir inte så trevlig. Har anpassat mig väldigt mycket efter hans liv fram tills nu. Vi träffar hans vänner och hans familj. De få vänner jag har kvar väljer jag att träffa själv utan honom för att få en frizon där han inte vet allt om mig.
Det ena leder till det andra och jag träffar en annan det utvecklas inte utan stannar vid ett intensivt. Mailskrivande som han givetvis hittar.
Nåväl står mitt kast och blir totalt utfryst. Han är iskall mot mig och begär att jag ska älska honom mer än någonsin. Vid den här tiden så inser jag att kontrollerandet dödar allt. Sedan 4 år tillbaks finns det inget otrohet att prata om men han fortsätter att vända allt till en flirt, ett oskyldigt meddelande från en kille som jag var tillsammans med i 4:an urartar sig till en massiv grej. ????. Jag trodde en total
Öppenhet skulle hjälpa men det gör det inte.
Jag har hittills anpassat mitt liv efter honom och avstått från vissa saker för att jag vet att det ställer till med problem. Sedan drygt 1år tillbaka har jag fått en skjuts i karriären och har börjar strunta i hans frågor och knäppa påstående. Men det fortsätter och varje gång jag varit ute sätter han igång igen. Straffa genom att knappt prata. Sååååååå lessssss.
Något inom mig har skrikit lämna honom i snart 5 år. Men en annan sida tycker så synd om honom att hans ska må så dåligt. Innerst inne är han ensam lite pojke svältfödd på kärlek men det tomrummet kommer jag förmodligen aldrig komma fylla. Han är en superbra pappa och emellanåt en fantastisk man. Men det hela är så destruktivt!!
Hjälp!! Någon med samma erfarenhet?