Ja, ni behöver nog bryta det här mönstret på ett eller annat sätt. Varken du eller han mår bra av svartsjukan. Du mår inte heller bra av att känna dig kontrollerad och han mår kanske inte så bra av att vara med en kvinna som går bakom hans rygg (vilket jag uppfattar att du gjort vid några tillfällen).
Ren och ren. Hans svartsjuka verkar ju faktiskt bero på att du har svikit honom vid upprepade tillfällen. De problem ni har, och hans rädsla, har du varit väldigt delaktig i att skapa.
Däremot har du rätt i att det inte går att älta detta för länge, och det verkar redan ältats för länge. Kanske är det så att du inte är en person som han någonsin kommer att kunna lita på igen?
Har du sagt till honom att du inte orkar med detta längre och funderar på att lämna honom?
Du har rätt i 15 år har jag varit en slampa. Det är jag som skapat detta det är dags att låta honom gå och hitta en fin kvinna. Tack för orden.
Jag har aldrig målat mig själv som ett offer här. Det är totalt tvärtom, han är offret har aldrig bett om mina snedsteg. han är offret och så är det. Någonstans valde han dock att fortsätta med mig efter den sista incidenten för över 4 år sedan. Jag har aldrig begärt att han ska stå med öppna armarna och älska mig obegränsat.
Han har straffat mig genom att aldrig bära sin ring längre genom att berätta allt för våra barn och några av våra vänner. Har jag inte straffats tillräckligt?
Jag är helt öppen med honom lämnar min mobil när jag går och handlar, duschar han har access till mitt FB konto och mail. Något han aldrig gör. Har jag inte varit mer än rimlig i mitt tillmötesgående??
Det är 4 år sedan jag hade en mail konversation med en den andre mannen!! Inget mer!!
Han kommer aldrig komma vidare med enbart min hjälp och frågan är om jag vill fortsätta!!
Tack
Han vet om att jag funderat på att lämnat honom i perioder. Det som behövs tror jag är precis som ni säger en pausen och kanske verkligen tänka om. Det fanns ju en anledning till att jag tittade åt andra.
Jag kanske bara ska inse hur trist det än kan vara att vi är över att såren är för djupa och att det inte går att reparera. Jag tror alla inblandande även barnen skulle må bättre av 2 så småningom glada föräldrar i stället för den iskalla kyla som idag finns mellan oss.
förut blev det bättre så fort vi hade sex. Nu blir det inte ens det längre. En otroligt sorglig historia men jag inser nu att en separation är det bästa för oss. Jag orkar inte heller kämpa mer och bli straffad om och om igen. Jag kommer alltid vara oerhört ledsen att jag är den som förstörde vår lilla familj. Men min man behöver få en ny chans i livet och han förtjänar att bli lycklig utan att hela tiden behöva ha saker som svärtar han tankar.
Ni kanske tycker jag tar den enklaste vägen ut. Men det tycker inte jag. Vi har båda kämpat länge länge, i 4 goda år och flera dessförinnan. Kanske bara skönt att acceptera en separation.
Vad tycker ni?