Besviken på min mamma

Barnsligt! Hur gammal är du, 5 år?

Men kära TS, så är det att vara människa. Vi glömmer alla saker ibland, även sådant som är viktigt för andra. Jag är övertygad att även du har glömt saker.

Även vi mammor är människor med alla dess brister. Häng inte upp dig på det här, åk hem till jul som du planerat. Din mamma vet säkert inte att du blev ledsen (vi mammor kan inte läsa tankar, även om det verkar vara ett krav på oss).

Om det känns viktigt för dig, ring själv upp berätta att du blev sårad över hennes reaktion. Men helst, släpp det och gå vidare. Det finns viktigare saker att ta tag i här i världen.

Om man som mamma glömmer bort sitt barns födelsedag bör man verkligen fundera över varför och be ordentligt om ursäkt, inte skratta år det. Jag förstår att du blev ledsen om det är så att hon brukar komma ihåg födelsedagar. Om detta är något nytt att hon börjat bli glömsk kanske man kan fundera på om hon inte mår bra, har det stressigt, demens?

Att glömma kan väl hända, men om någon (vän, barn, svärmor)  ringer upp och undrar om jag inte har glömt nåt och jag brukar gratulera så SKRATTAR man väl inte åt dem i alla fall?

Det var taffligt beteende tycker jag.

Men kanske inte värt att tjura i ett år för, trots allt. Är det första gången så får du nog tänka att en gång är ingen gång.

Jo, hon vet att jag blev ledsen, jag började gråta i telefon. Väntar på att hon ska höra av sig, men gör hon inte det åker jag inte dit. Det finns en lång förhistoria till det här, därav mina tårar. För mig var det ytterligare ett bevis på att hon inte älskar mig.

Tack, så känner jag också.

Tack du.  

Jösses! Jag hade blivit jätteledsen!!

Klart man hade blivit besviken, och framförallt på reaktionen hon gav. Usch!

Då är det ju en längre historia i detta, något som är det egentliga problemet. Att du inte fick grattis och att hon skrattade bekräftar för dig bara hennes tidigare beteende.

Man kan inte förändra någon annan, man måste ibland inse att såhär blev min barndom, såhär är min mamma för att sedan gå vidare med sitt liv. Man måste sluta förvänta sig att få den mamma man önskat att man haft.

Ett sätt att ta tag i det för egen del kan vara att ta reda på mammas barndom, uppväxt, föräldrar. Inte för att hitta ursäkter utan för att se förklaringar och kunna se mönster. Allt för din egen skull så att du inte riskerar att upprepa mönstret, för att undkomma det "sociala arvet".

Lycka till

Förstår att det är mer bakom än en enda missad födelsedag. 
Förstår att det känns hårt och att du blivit sårad/besviken.

Lever själv med att man ska minsann inte älta det förgångna, men när samma saker upprepar sig år ut och år in är det svårt att inte vara långsint och minnas alla de gånger man genom åren blivit sårad och besviken.
Någon gång får man liksom nog av att vara trampad på...

Hoppas att du kan se glädjen i något annat i ditt liv och sök hjälp för att gå vidare med eller utan din mamma i ditt liv.

Ja, jag har själv kommit till den insikten. Att jag måste acceptera situationen, att det inte är mitt fel. Jag trodde faktiskt jag redan hade gjort det men min starka reaktion visar att så inte är fallet. Så det är något jag får jobba på. Tack!

Känner igen mig i vartenda ord. Ja, tiden får utvisa hur det blir, jag vill inte utsätta mig för fler besvikelser, detta blev droppen. Tack för stödet och lycka till själv!

Ja, sånt där tar tid och man råkar ut för bakslag. Det blir ofta en sårbar punkt kvar då det gör ont, igen! Man får ha terapisamtal med sig själv igen och igen.

Beror väl helt om det finns en hel historia bakom att du känner dig oälskad av henne, i så fall förstår jag att det tog hårt.

Om det var en engångsgrej från en annars kärleksfull och uppmärksam mamma är det inget att ta så illa upp över tycker jag. 

Det kvittar hur gammal man är... Jag hade också blivit ledsen och besviken. Hade min mamma(eller pappa för den delen) befunnit sig i någon slags kris är det ju en sak, men annars bör man komma ihåg sitt eget barns födelsedag...