Besviken på min mamma

Om man som mamma glömmer bort sitt barns födelsedag bör man verkligen fundera över varför och be ordentligt om ursäkt, inte skratta år det. Jag förstår att du blev ledsen om det är så att hon brukar komma ihåg födelsedagar. Om detta är något nytt att hon börjat bli glömsk kanske man kan fundera på om hon inte mår bra, har det stressigt, demens?

Att glömma kan väl hända, men om någon (vän, barn, svärmor)  ringer upp och undrar om jag inte har glömt nåt och jag brukar gratulera så SKRATTAR man väl inte åt dem i alla fall?

Det var taffligt beteende tycker jag.

Men kanske inte värt att tjura i ett år för, trots allt. Är det första gången så får du nog tänka att en gång är ingen gång.

Då är det ju en längre historia i detta, något som är det egentliga problemet. Att du inte fick grattis och att hon skrattade bekräftar för dig bara hennes tidigare beteende.

Man kan inte förändra någon annan, man måste ibland inse att såhär blev min barndom, såhär är min mamma för att sedan gå vidare med sitt liv. Man måste sluta förvänta sig att få den mamma man önskat att man haft.

Ett sätt att ta tag i det för egen del kan vara att ta reda på mammas barndom, uppväxt, föräldrar. Inte för att hitta ursäkter utan för att se förklaringar och kunna se mönster. Allt för din egen skull så att du inte riskerar att upprepa mönstret, för att undkomma det "sociala arvet".

Lycka till

Förstår att det är mer bakom än en enda missad födelsedag. 
Förstår att det känns hårt och att du blivit sårad/besviken.

Lever själv med att man ska minsann inte älta det förgångna, men när samma saker upprepar sig år ut och år in är det svårt att inte vara långsint och minnas alla de gånger man genom åren blivit sårad och besviken.
Någon gång får man liksom nog av att vara trampad på...

Hoppas att du kan se glädjen i något annat i ditt liv och sök hjälp för att gå vidare med eller utan din mamma i ditt liv.