jag 16 år skaffa hund

Det är inte ens säkert att du får en hund som klarar av att vara ensam.

Mina föräldrar har haft fem hundar under dom senaste 30 åren. Tre av dom har klarat av att vara själva i hundgård eller hemma några timmar. En har inte klarat av att vara själv alls. Och den dom har nu klarar sig en halvtimme kanske men är väldigt olycklig av att lämnas själv hemma. Klarar sig däremot i bilen (när det är lagom varmt) en längre stund, kanske upp mot en timme.

Vad har du för plan om du får en sån hund som inte fixar att vara själv även fast du ensamtränat den?

Har inte läst några följdkommentarer men tänkte ändå svara lite.
Jag fick min första helt egna hund när jag var 14år. En Schäfer/Kungspudel/Jämthund korsning, alltså en väldigt krävande hund, mycket mer krävande än den du vill ha. Jag har däremot aldrig betalat det viktigaste för henne såsom mat och försäkring, veterinär osv. Utan jag har köpt sakerna till henne, såsom koppel, matskålar osv. Första två åren hade jag min mamma till hjälp, hon gick ut med henne morgonrundan och cyklade hem på lunchen (då jag inte hade möjlighet till det) första året. Men efter det har jag tagit henne allt själv.
Men somsagt, jag har inte stått för de största kostnaderna. Och för kostnaderna på henne hade studiebidraget/barnbidraget inte räckt långt. Hon har bara 2014 varit inne hos veterinären för 16 000kr (kvalsterallergi samt magkatarr) och går på ca 1200kr i månaden för mat och försäkring. Det är inget jag hade kunnat betala själv.
Sen fick jag en till hund när jag var 16år, och nu har jag en till. Så jag har tre hundar i nuläget och jag är snart 18år (mars). Jag har allt ansvar för dem, men min pappa betalar maten och försäkringen samt ev. veterinärkostnader. Så jag står bara för t.ex träningar och koppel osv. det billiga alltså.

Så jag tror säkert att du kan ta hand om hunden, men det är det ekonomiska jag tvekar på. Har du råd att lägga ca 300-400 (vet inte vad en så liten kostar) i mat varje månad, en gång om året vaccinera (400-600kr beroende på vilken vaccinering), åka in akut för något som går på 3000kr?? Det är många "akuta" kostnader man inte kan förbereda sig för som hundägare. Och jag kan ärligt säga att utan mina föräldrar hade jag inte kunnat ha hund, jag hade inte haft råd.
Så jag skulle vilja att du tar ett snack med dina föräldrar om hur ni ska göra med det du inte har råd med. För tro mig, du lär vilja ha kläder, du lär vilja ha smink osv. Jag vet själv hur det är, jag vill ha mkt. Men vintertäcken för 800kr och godis tar alla pengarna och de är slut innan man fått dem. Jag har kunnat vara ute och festat 4ggr på 4 ÅR! Däremot så har jag hela familjen som är hundintresserad, så jag har nästan alltid hundpassning om det skulle behövas. Och min tränare skulle kunna passa dem också om det är akut. Men jag har varit utomlands 1 gång (tyskland) på 4år, och det längsta jag lämnat någon av mina hundar är 3 nätter... Och tro mig, jag har större separationsångest än hundarna när jag är ifrån dem. Så det är inte det att man inte har tid under dagen, eller så. Utan det är om man har råd, och tid och framförallt viljan att ha hund i kanske 10-15år framåt! När du börjar jobba, har du tid för hunden då? Är du beredd på att göra allt i din makt för att aktivera hunden när du får barn? Kasta ut nån kille för att han är allergisk? Det är mycket man uppoffrar men det är helt klart värt det!
Så lycka till! Men ta ett snack med föräldrarna om kostnader du inte kommer kunna stå för (iallafall inte direkt, du kanske kan låna de pengarna av dem?) Lycka till iallafall!

Finns ju nästan alltid något bättre alternativ än de man själv lever efter. Så länge man aktiverar hunden när man är hemma ser jag inget problem.

"Kan lova er att hunden kommer behandlas som en prins eller princessa som alltid kommer först!"

En hund ska behandlas som en hund och inte som en prins/prinsessa! 

Fan vad folk är negativa för att ts är ung. Finns inget i välden som säger att ts skulle vara dålig/opassande som hundägare bara för åldern och att hon går i gymnasiet. Nej ts om du känner att det är rätt för dig att skaffa hund gör det. Sedan att det kanske blir problem längre fram är sånt man får ta. Om det är något du vill och uppenbarligen brinner för säger jag kör på :D

Hade jag vetat bättre hade jag inte skaffat hund när jag var i TS ålder... Klart att åldern spelar roll i det här fallet?! Man är rätt tanklös i den åldern... Och vadå om det blir problem längre fram så är den hunden som får ta smällen.

Och vad gör du om din pappa ändrar sitt jobbschema (vilket han förmodligen gör)? Och om bara några få år när du slutar skolan och flyttar hemifrån, hur vet du att någon kan ta hand om den då? Tänk om du hittar världens bästa pojk/flickvän som HATAR hundar? Visst, det kanske går galant som du säger. Du kanske får sambo med en gång och ni har det perfekta schemat. Men tänk om det inte blir så?
Du är i en sån ålder då framtiden är så himla oviss. Det här är nog den ovissaste tiden i hela dit liv. Tro mig, jag tar snart studenten och de senaste åren har jag varit osäker på vad jag gör om ens en vecka. När du tar studenten om bara 2 år så kan vad som helst hända. Du kanske flyttar över halva jordklotet. Du kanske får heltidsjobb direkt och måste jobba 10+ timmar om dagen med en kvarts rast för att behålla det jobbet. Eller så sitter du hemma på soffan arbetslös i 5 år. Ingen vet och du kan inte planera sånt.

Jag ska inte leka perfekt och klok. Alla hundägare jag känner lämnar sina hundar hemma ensamma i timmar  och rastar dem knappt. Men jag vet också att det får konsekvenser. De skäller, gör "olyckor" överallt och har noll hyfs. 
Men snälla, du måste tänka mer långsiktigt. Jag har velat ha en hund så det nästan gör ont i hela mitt liv. Men jag skulle inte ha hjärtat att behöva sälja en hund som man älskat i kanske 2 år, eller se hunden man älskar se en som en främling eftersom de aldrig ser röken av en så de tyr sig till ens föräldrar istället. Då är det bättre att vänta.

Alltså du kan ju inte tänka att du har tiden till det NU, utan en hund är ett ansvar i upp till kanske 15 år beroende på ras. Jag är inte mycket äldre än dig men trots att jag älskar hundar (djur överhuvudtaget) så har jag bestämt att vänta tills jag vet vad som sker när gymnasiet tar slut. Du har ingen aning vad du vill göra då. Några kompisar kanske vill dra med dig att jobba i australien ett år t.e.x, det är inte ovanligt. Eller så får du ett heljobb 5 mil från ditt hem och kan inte åka hem mitt på dagen. Vad gör du då med hunden? Nä jag tycker du ska vänta tills du har ett hum om du kommer sitta hemma arbetslös inom de kommande åren eller om du kommer ha ett heltidsjobb.Du kanske kan ha fosterhundar?

Det är ingen rättighet att ha hund och har man inte förutsättningarna att ta hand om en hund på bästa sätt får man helt enkelt vänta.

Jag tycker du verkar ansvarsfull och mogen. Man kan inte alltid vänta på att det ska bli "rätt" tid för livet är väldigt oförutsägbart. Lycka till och lär dig allt om positiv träning så kommer ni få mycket kul tillsammans.

Det enda är att man blir sjukt låst, har svårt att hitta boende pga min hund..

Annars är det bara att köra - kissa lunch raster är ju jätte bra, onödigt med dagis om man kan närvara själv.

Glömde att skriva med...
Att både gå i skolan OCH jobba skulle jag absolut inte rekommendera om du ska ha hund. Du kommer INTE ha tid till hunden! Jag kanske inte ska säga något, jag har tre och går i skolan. Men i stortsett all min fritid går åt till hundarna! Jag har jäkligt bra kompisar som gärna sitter med på en träning eller hjälper till på något sätt för att kunna umgås med mig. Men det kan man inte garantera. Sen går jag en hundlinje, så jag har många träningskamrater. Men annars kan det bli väldigt ensamt i längden att ha hund, speciellt på gymnasiet och när man är yngre...

Att ens "jobb" situation kan ändras hur som helst kan den göra närsomhelst i livet. Inte har det hindrat folk från att skaffa barn, hundar eller liknande. Enligt mig så säljer man inte en hund för att den inte passar jobbet, då tar man inte det jobbet. Man hade inte sålt ett barn för att man ville ha ett speciellt jobb. Och inga "barn är inte samma sak som en hund" skitet nu, för enligt mig så är mina hundar mina barn. Jag behandlar dem som "mina barn". Jag sover med dem, ger de mat och vatten, har kul med dem, de är på "dagis" när jag är i skolan (ett hundstall där man själv sköter sina egna hundar). Jag visar dem rätt och fel, och "vägleder" dem till de rätta "valen". Så ja, jag anser att mina hundar är mina barn.
Och jag KOMMER att jobba med hundar, och då kommer jag kunna ha mina hundar. Har man hund, KAN man inte ta ett jobb där hunden hamnar i kläm så är det bara.
Så bry dig inte om att du går på gymnasiet. Nu är lika bra tid som om 5år. Se bara till att dina föräldrar stöttar dig :)

Läste bara ditt följd inlägg på mitt.
Men reagerade lite på att du skrev att de "måste ju betala om den skadar sig och jag inte har pengarna". Du skrev inte helt de orden, men ungefär så uppfattade jag det. Och skilda föräldrar? Mina är också skilda, vilket har gjort att de nästan försökt få den andra att betala för olika saker. Vilket kan bli ett problem även hos dig.
Och det jag har märkt är att många tror att veterinärkostnader går på 1000kr gång... Jag åkte in med min ena hund för magkatarr för ca 5 veckor sedan. Det blev nästan 4000kr för 10 minuter på akuttid. Det är mer än vad "jag" kostar i månaden, min hyra (bor på internat) och mat i månaden är ungefär 4000kr... Har EN ensamstående (vet jag ju inte förstås om dina är) person råd med det, så ska den tjäna otroligt bra.
Så se till att vara säker på att dina föräldrar kommer att betala! Men annars tycker jag att du borde köra på det!

Problemet som jag ser det är att ett sommarlov inte räcker. Du måste vara ledig längre än så, eller ha någon som kan vara dagmatte till valpen. 3 timmar är allt för lång tid att lämna en sådan liten ensam. Dessutom är det olagligt. Av egen erfarenhet kan jag säga att det tar tid att få dom trygga i att vara ensamma, och dom första månaderna får man som sagt inte lov att lämna dom ensamma i mer än väldigt korta stunder. En lag jag helhjärtat stödjer, för dom är inte mogna nog för att börja lämnas längre innan dom är runt 8-12månader. Och det tar tid att komma upp i 3 timmar, och det är inte ens säkert att det går. Vissa blir hemskt olyckliga av att lämnas ensamma och klarar aldrig av det.

Ja jag håller med där, att det är just det som är det största bekymret egentligen. Vet man med sig att ekonomin håller och hund är ens största intresse i livet så fixar sig dom andra bitarna. Är man engagerad och intresserad löser man alla problem och tålamodsprövande perioder utan allt för många nya gråa hår :P just ensamhetsbiten brukar ju nästan vara den biten som är den svåraste att lösa om man inte kan jobba hemifrån/ får ta med sig valpen eller har nån som kan vara dagmatte/hemma. Själv har jag haft tur i oturen och på nått märkligt vis lyckats tajma arbetslöshet, flexibla arbetstider och (tyvärr) sjukskrivning alla dom gångerna vi har köpt en till hund. Sambon hade tur och kunde ha med sig sin hund på jobb. Totalt har vi 4:a stycken nu :)

Till er som rakt av jämför hundar med barn;

Räddar ni er egen hund framför ett främmande barn i en liv eller död-situation där ni omöjligt kan rädda båda?

Blev nyfiken...

Bara läst Ts..

Du skulle kunna avvakta med en valp och ta en omplacering annars.. Nu finns det ju flera typer av omplaceringshundar.. Men tänker mig en hund som levt i en bra familj, fått uppfostran osv men som måste säljas pga sjukdom/separation osv.. Då får du en hund som kan klara sig själv, är lite mer självständig än en valp.

Är det så att du har nära hem med håltimmar osv får du räkna med att gå hem och hålla hunden sällskap. En valp hinner bli 4-5 månader om du tar den i början av lovet och jag skulle inte lämna en sån liten plutt ensam länge..

En vuxen hund är lättare än en valp på många plan, pma mig om du vill..

Jag skaffade hund i slutet av 9'an i början av sommarlovet, för oss blev det aldrig några problem efter att lämna honom själv. Vi hade en som gick ut med honom under dagen. Men det låter ju väldigt bra när din pappa börjar först klockan 2 eftersom hunden blir ensam så kort tid.  Sedan är alla hundar olika, våran var lätt att få rumsren (han var rumsren direkt) och lätt att lämna ensam när han väl fått kläm på det men vissa är väldigt svåra att lämna själva men i såna lägen finns ju ofta hunddagis med.Min hund står mig närmast, jag har ansvar för honom och det är troligen honom jag skulle rädda. Nu har jag aldrig varit i en sådan situation så exakt vad som faktiskt skulle hända då kan jag inte veta.

Men nu var det en omöjlighet. Så vem hade du räddat i detta scenariot?