nytt beteende hos min lilla son... eller början av trotsåldern?

Nej, det där har inget med trots att göra. Han vill vara självständig men kan inte riktigt, och så vill han göra sig förstådd och ni fattar ingenting. Det brukar successivt bli lite jobbigare i taget och vara som värst runt 2 år, då många barn får riktiga raseriutbrott för att de blir så frustrerade.

ja det låter mer logiskt faktiskt!  mellan ronderna så är han hur go och lekfull som helst och så kan det bara vända direkt. varenda gång sätter jag mig ner i hans nivå och pratar med honom i en lugn och förstående ton, men han verkar bli argare av det ibland också, så ibland måste jag låta honom vara ifred och låta honom lugna ner sig själv, och det funkar för helt plötsligt kommer det en glad springandes son igen. ibland önskar man att man kunde det dära bebisspråket

Jättebra beskrivning av Lövet. Det är superjobbigt att vara i den åldern, man vill mycket, kan en del men för lite och någon hindrar en fast man säger till. De har också en liten separationsfas även i den åldern därav att många blir mer närhetstörstande mitt i frustrationen.

ja håller med! svider lite extra i hjärtat när han blir så arg och ledsen, man känner sig så maktlös i vissa i de situationerna. men man försöker göra det bästa utav det. och försöka låta honom göra så mycket som möjligt själv. men när det kommer till maten är det jätte svårt eftersom han blir arg för att jag ger honom tallriken och då vägrar han äta. har börjat hålla honom i famnen vid spisen och låtit honom hålla i stekspaden en stund, men då blir han arg när jag måste ta över haha de där små liven <3  det är inte så lätt att vara liten som många tror!

Vår son blir 18 månader snart och beter sig likadant sedan typ en vecka tillbaka. Han kan sitta i sin matstol och vara jätteglad för att han ska få mat (han älskar mat) för att sedan bli asförbannad och slänga mat och bestick och allt möjligt omkring sig. Han lutar sig mot mig som att han vill upp i min famn men när jag tar upp honom är det också fel. Då vill han ner på golvet och när jag tar ner honom vill han upp igen osv. Jag har också börjat med att låta honom lugna ner sig. Ibland känns det som att han liksom glömmer bort varför han är arg men bara fortsätter ändå. Jag sätter honom i soffan och så ligger han där och skriker och snurrar mågra minuter. Det brukar sluta med att han ligger på golvet. Sen börjar skriken ebba ut och då går jag fram och pratar med honom. Då brukar han vilja sitta i mitt knä och äta.

I samma veva som det här beteendet startade började han prata jättemycket. Alltså man förstår ju ingenting men han pratar oavbrutet. Jag kan verkligen förstå frustrationen när man vet så väl vad man vil säga men det enda som kommer ut är "ä dä titta pappa". Typ. Han vill också har mer närhet och vill somna bredvid mig på kvällarna. När vi är ute har han stenkoll på mig hela tiden och vill gärna hålla mig i handen, tom i parken. Men som du säger, mellan dessa relativt korta raseriutbrott är han hur glad och go som helst. Så det är väl bara att hitta tålamodet, stålsätta sig, behålla lugnat och stå ut tills det vänder!