Förstå och ha överseende men hur länge?
Jo...
Jag vill ha råd och tips av någon annan än min man, som är den ende jag kan prata med om detta. Han är bäst, men inte på syskonrelationer 
Hoppas någon här orkar ta sig tid. För det blir låååångt...
Så.
Min syster mår dåligt pga olika problem i sitt liv. Problemen började för flera år sedan och har bytt av varandra under vägen. Förlossningsdepression, alkoholproblem i familjen och utmattningsdepression är de största anledningarna.
Jag älskar min syster och gör vad jag kan för att stötta. Men jag vet mycket väl att det inte hänger på mig. Jag kan bara lyssna när hon vill. Belysa andra perspektiv när hon är mottaglig. Föreslå extern hjälp av tex kurator. Göra små "extra" saker som ger glädje. Eller bara ta hand om hennes barn och ge henne kvalitetstid med maken.
Jag vet att hon inte mår bra och väntar mig inget i gengäld. Men problemet är att hon är elak. Säger saker som sårar. Liksom muckar gräl. Förolämpar mig och beter sig allmänt ohyfsat mot mig.
Inte alltid, men tillräckligt regelbundet för att det ska vara en spänd stämning så fort vi pratar eller ses. Och tillräckligt för att jag ska bli ledsen.
Nu till det verkliga problemet. Vi äger ett sommarhus tillsammans. De senaste åren har jag och min familj nyttjat stället minimalt just för att det bara är otrevligt. Min man får plocka ihop bitarna av mig när vi kommit hem för då gråter och grubblar jag och försöker förstå vad jag gjort flr fel. Jag får kritik för allt när vi ska försöka bo ihop med våra familjer. Vad vi äter, hur jag uppfostrar mina barn, hur jag gör rent grillgallret. Hur jag severar mellanmål. Hur lite jag är där. Hur lite jag är intresserad av blommor och rabatter. Ja, listan kan göras lång. Ibland säger jag ifrån och då blir det bråk. Jag blir kallad känslokall och hård för att jag inte gråter och kan också bli utskälld för att jag tagit henne på orden och inte förstått vad hon egentligen försökte säga. det händer också att hon ber om ursäkt. Oftast halvhjärtat dock. Men jag har då redan hunnit bli sårad och avskräckt från att vilja umgås på ett bra tag.
Och jag VET att hon är elak för att hon mår dåligt. Hon är ingen elak människa i grunden (även om hon alltid varit lite självupptagen ). Hon har så låg självkänsla nu att hon inte förmår att unna andra glädje. Jag önskar så att hon kunde se ljusare på tillvaron och slippa avundsjukan som hon så tydligt ger uttryck för.
Men. Samarbetet om sommarhuset och att vara där tillsammans fungerar verkligen inte. Det ger mig magkatarr och ångest. Jag och min make vill inte ha kvar ett hus som vi inte vill vara i. Vi har dessutom under flera år förväntats ta ansvaret för underhåll av fastigheten för att min man är den händiga i släkten men efter försiktiga påminnelser under två år har vi nu suttit ner och skrivit ner en jämnare arbetsfördelning. Det känns hyfsat även om det bara är jag som gjort "min" överenskomna halva.
Hur förklarar jag för min mycket nedstämda syster att jag av helt egoistiska skäl inte vil ha kvar stället?
Det jag vill är ju att minska bråken. Men hon kommer att hata mig, för hon älskar stället och bor där flera veckor varje sommar.
Jag mår dåligt av att ha det som det är. Har "bitit ihop" i flera år och provat olika förhållningssätt med förhoppning om att "den här sommaren" blir det nog annorlunda. Men det går inte längre. ..
Säger jag att jag vill sälja så ger jag ännu mer problem till min kära syster...
Hjälp? Någon?