Hoppas någon kan ge mig hopp????

Var inte meningen att det skulle bli massa frågetecken utan smilegubbar haha

Hej!

Jag har en kollega som har svag ägglossning och fick pergotime. Hon har nu två barn! Vet inte hur länge de höll på dock men första var planerad och den andra inte =)

Du är ung så försök ta det lugnt och inte oroa upp dig. Tänk att du har säkert iaf 15 år på dig, så stressa inte! Vet att det inte är så lätt! Stress och längtan är ju inte samma sak men ändå, det kan trösta att veta att tid iaf finns. Jag är 29 och vi höll på i 1 år innan graviditeten höll sig kvar (fick 2 missfall). Som jag gråtit i ett helt år! Man känner sig som ensammast i världen och alla, precis ALLA andra blir gravida. Er bebis kommer komma på ett eller annat sätt.

Något jag tänker på ofta är en sak min sambo sa till mig när jag var ledsen efter sista missfallet. Han sa att "tänk när vi får vår bebis så kommer vi nästan va glada att det blev som det blev, för annars skulle vi ju inte fått just vår bebis".

Nu har jag en dotter på 6 månader och det är ganska sjukt att tänka att hon inte skulle ha funnits om jag inte fått mina missfall. Alla tårar, rädsla och oro har ändå gett mig henne. Er bebis kommer komma, det är jag säker på!

Stort lycka till! Och Googla inte för mycket, man skrämmer upp sig, många gånger i onödan! KRAM!

Tack snälla "anonym" för ditt fina inlägg???? Jag blev varm inombords när jag läste det???? Som du skriver.. Man blir nog bara stressad och orolig när man googlar och söker efter svar. Jag hoppas att det ska bli vår tur att få en liten snart. Och grattis till er lilla tjej! Hoppet är det sista som överger en????

Nej nu lyckades jag få massa frågetecken igen, men det skulle vara smilegubbar=))

Någon fler som vill dela med sig?=)

Någon fler som läser detta och vill följas i tråden? Stötta varandra=)

Hej! Vi har snart försökt i ett år och testat det mesta tror jag utan minsta framgång. Jag är 26, fyller 27 i slutet av månaden. Sambon är 32. Första barnet för oss båda.

När vi bestämde oss för att sluta med p-pillerna och börja försöka få barn tänkte vi aldrig att det skulle bli såhär. Så många tårar, bråk och dåligt sex. Nu har vi typ gett upp.

Inför detta försök så använde jag äl-stickor (har testat förut utan att få utslag) och fick starkt utslag 1 vecka efter beräknad äl. Och mensen kom igår, 1 vecka efter äl. Så nu är jag förtvivlad att min lutealfas är på tok för kort! Vad gör man åt det?

Fick höra av en gynekolog att eftersom jag har regelbunden mens så bör jag oxå ha regelbunden äl. Men jag tror det är nått fel på äl. Jag har i stort sett aldrig menssmärtor, vilket man tydligen ska ha om man har haft äl och mensen kommer.

Man blir bara så förtvivlad när det ska vara så svårt!

Jag har också "svag äl" eller pco med förhöjt amh värde som hindrar äl.

Slutade med p-piller i December 2011. Hade oregelbunden mens typ var 5-7 vecka. Nämnde detta på min årliga gynkontroll i Maj 2012 och min gyn tog direkt lite prover (han råkade vara infertilitets specialist). Det visade sig att jag hade pco och antagligen ägglossade mycket sällan. Fick pergotime, först enkel och sen dubbelkur men fick ingen äl. Fick då övergå till injektioner med gonal-f i september 2012 vilket fungerade bra på mig.Mentalt stressigt men annars ok. Med gonal f tar man sprutor ända tills ett ägg mognar (kontrolleras med ultraljud) och sen tar man en annan spruta så att ägget lossnar och då ska det mysas Blev gravid i November 2012 på andra gonal f kuren.

När min son blev 1 år nu i augusti 2013 så slutade jag med p-piller eftersom jag ändå tänkte att det kommer att ta tid...eftersom jag har oregelbunden mens så räknade jag inte veckorna så noga och efter att jag känt mig konstig några dagar i november såg tog jag ett test och det visade sig att jag var gravid i vecka 9! What a surprise

Så här fick du min story. Ge inte upp fastän du kanske måste få behandlingar! Försök göra annat kul under tiden. Och fastän du en gång behövt få lite hjälp behöver det inte betyda att du kan bli spontant gravid nästa gång!

Lycka till!

Det verkar ofta vara så att man kämpar länge och får hjälp så får man andra barnet helt utan problem :) Det är nog en konstig spärr någonstans. Sen tror jag också att kroppen förstår sen vad den ska göra för att låta spermierna få göra det de är till för, med andra barnet. Den här tiden som vi har försökt har kroppen förbluffat mig. Jag har aldrig tidigare tänkt på hur den reagerat för ens nu. Jag har verkligen förstått nu att ett barn är ett stort mirakel :)

Hej ! Ni kan gå in på www.babypaburk.se och läsa om min och killens ivf resa ! Skulle vara jätteroligt om ni ville följa oss :)

Spännande :) Sparade ner sidan. Vi ska träffa en kurator den 11/2, första steget för hjälp. Så vi längtar dit och sen när det ska tas prover. När det äntligen drar igång!

Hur känns det än så länge? :)

Det finns hopp!

Vi är ett par mellan 30-35 år gamla som försökt få barn i tre år. Jag har oddsen emot mig, har en autoimmun sjukdom sedan jag var väldigt liten, har genomgått flera stora operationer i buken. Dessutom har jag alltid varit lång och kurvig med ett BMI kring 28-30. Använt p-piller mellan 18-28 års ålder, regelbunden mens. Både min mamma och min syster hade väldigt svårt att bli gravida,  men det gick efter flera års försök..

För 1,5 år sedan började vi fertilitetsutredningen (hade då försökt i 1,5 år utan resultat). Det visar sig att jag har PCO, trots att jag alltid haft väldigt regelbunden mens, 28-31 dagar, och regelbundna ägglossningar (testat med ÄL-stickor och fått utslag varje månad). Spolning av äggledare visade att det fanns passage. Undersökning av maken visade att han har jättefina spermier.

Beskedet blev: IVF är enda chansen. Sagt och gjort, vi började i oktober 2014. Pga högt AMH och PCO började man med lägsta dosen Menopur, då man var rädd för överstimulering. Första försöket blev inga ägg alls, för låg dos Menopur. Besvikelse! Får sedan vänta in en naturlig mens, så två månader senare (januari -15) börjar nästa IVF-försök. Får nu ut 17 ägg, varav 8 blir befruktade. Vi sätter tillbaka en två-dagars, inga som kunde frysas. Mensen kommer två veckor senare. Vi blev båda otroligt besvikna, många dagar med tårar. 

Så väntar vi på nästa naturliga mens, (februari -15) börjar IVF nummer 3. Får ut 19 ägg, varav 9 blir befruktade. Inga som går att frysa den här gången heller.. Vi sätter in en 2-dagars med 8 celler (10-poängare) och den fastnade! Testade positivt nu i veckan och plusset har blivit starkare för varje dag.

Vi vet att det finns en ca 15% risk för missfall, det går inte att komma ifrån. Men just nu väntar vi ett barn, inte ett missfall.

Så, det finns hopp! Efter de här tre åren när "alla andra" blir gravida direkt och det ploppar ut barn till höger och vänster.. Så har vi insett att det finns många, många som är i samma situation som vi - där det är svårt, kämpigt, ledsamt.

Strunta i alla goda råd om att "slappna av", det skapar bara en ännu större press. Om du vill googla, gör det. Om du vill ligga under täcket hela helgen, gör det. För oss har det varit viktigt att prata om hur vi mår, hur blir framtiden med eller utan barn osv.

Kämpa på så länge ni orkar! Det är individuellt för varje par hur mycket tid, pengar och tårar man har att lägga på IVF-resan. Men hoppet finns där!

Hej Gladahanna!

Jag glömde citera dig vid mitt tidigare inlägg, men du kan läsa vår (förkortade) historia här ovanför.. :) Hur går det för er?