Anonym (Lite ångest) skrev 2015-01-19 20:17:08 följande:
Tack för att du delade med dig, jag blev rörd av er historia. Den säger väldigt mycket om hur viktig en närvarande förälder är.
Vår femåring har också en känslig sida och frågar ofta varför mamma är så arg (jag har varit väldigt arg) och själv känt att jag har haft en inre tristess i livet hemma i vardagen. Jag har haft spänningshuvudvärk varje dag, retat mig helt onaturligt mycket på logistiken hemma som har med makens brist på kommunikationsförmåga att göra och ja, jag har helt klart låtit det gå ut över barnen. Jag har flytt hemifrån, jag har medvetet valt att t.ex. jobba för att slippa det. Jag har medvetet lagt mitt schema så vi ska gå om varandra och ibland har jag nästan sett mig själv som en tredje person och tänkt för mig själv "är det här den mamma jag vill vara?"
Jag är övertygad om att jag kommer få en helt annan frid att bli fri från det, att just ha tiden och harmonin att vara en bra och närvarande mamma. Det är det enda jag vill vara, det enda som betyder något just nu.
Tack igen, kram till dig.
Ja då förstår du hur jag menar, jag "flydde" också. Sista halvåret innan jag definitivt bestämde mig var vi inte hemma många vardagskvällar samtidigt jag och barnens pappa. Han jobbade över och jag var och tränade, det var länge sedan jag var så vältränad ;) Och de kvällar vi båda var hemma gömde jag mig ofta genom att ta fram datorn eller sätta på tvn. Jag orkade inte bättre än så.
Medan när jag flyttade och fick bo ensam så kunde jag göra trivsamt hemma. Jag fick inte med mig så mycket saker i flytten tyvärr (han ansåg att barnens hem där han bodde kvar skulle vara orört så att barnen inte påverkades så mycket av skilsmässan, jag hämtade saker där stegvis sedan efter vad han tillät, helt sjukt men så gick det till) men jag improviserade och fick en hel del köksgeråd av släkt och vänner som de inte behövde och jag märkte efter några dagar att jag stod och sjöng när jag donade i köket. Jag hittade tillbaka till frid och harmoni av att slippa anpassa mig till exet, få lägga upp vardagen som jag ville, få vara mig själv igen och återupptäcka mitt sätt att leva på.
Men visst var det tungt i början. Skulden och barnens sorg. Jag var väldigt trött och grät många gånger, några gånger så att barnen såg det med. Men vi pratade mycket och kramades mycket och på något vis blev det hela tiden bättre. Jag blev mer och mer mig själv och idag är det hos mig i mitt nya hem i en annan stadsdel och med nästan bara nya (inkl begagnade) möbler och saker som barnen har sin stora trygghet. Inte i sitt gamla hem som jag tycker ser ut lite som ett museum, samma tavlor på väggarna som när jag bodde där, samma tallrikar, samma gardiner, samma prydnadsföremål fast en del av dem på nya platser.
Det är oftast skitjobbigt att skiljas. Men ibland är det ändå det bästa även för barnen.