Älskar du din/dina bonusar?

Älskar min bonus även om känslorna är komplexa just nu... Jag har funnits i hennes liv från det att hon var ett år. Hon är tonåring idag..

vår relation har gått från fantastisk o nära till skakig.. tyvärr.. jag saknar vår naturliga närhet och önskar vi hittar dit igen.. Nu vet jag att det blir bråk o sura miner när hon är här. Att hon är rent elak mot sina småsyskon (från att ha varit världens bästa storasyster). Det är enormt utmattade att kämpa mot..

Tyvärr beror det inte - enbart - på att hon är tonåring. Hade det varit "bara" det sa hade det liksom inte varit ngt att orda om, det är normalt ;)

Nej, mkt beror på att hennes mamma tyvärr fått för sig att det vore bra att prata illa om både mig och pappan, men hon stoppar inte där utan drar in bonus syskon här också. Att göra det mot en tonåring som tampas med hormoner och allt annat som påverkar henne just nu är inte helt genomtänkt och har lett till att bonus har dels en kraftig lojalitetskonflikt samt att hon utnyttjar det faktum att mamma backar upp att allt vi gör är fel.. Enligt mamma så är det fel att fråga hur man mår. Att be om hjälp att ta ur diskmaskinen. Att få städa sitt eget rum. Att hjälpa till med maten. Det är helt fel att vi gör saker som en familj utan enligt mamman ska pappan enbart, till 100% ägna sig åt bonus från det att hon kommer in genom dörren tills att hon går.. Missförstå mig inte - självklart ska de göra saker själva, jag tror att alla barn mår bra av att få rå om sin förälder då o då alldeles själv utan konkurrens , men att göra så vore att skärma henne än mer från att vi är en familj.

Blir bonus sur på pappa eller mig (jag har dock backat från att ställa krav nästan helt, för att inte förvärra vår situation. Jag överlåter det mesta sådant till pappan och försöker mer vara ett så positivt inslag som möjligt) så kan hon försvinna från radarn några månader. Hon svarar inte i telefon, inte på mail o sms.. Hennes mamma anser att man inte får fråga hur ngn mer och att det inte är hennes sak att lägga sig i..

Så tyvärr. Det är inte bara den "lilla" detaljen att hon är tonåring. De dagar hon enbart är sur, trött tonåring är en ljusglimt i allt ;)

Vi jobbar dock på det och sakta men säkert så går det framåt. Vi försöker prata en del när hon "är på humör". Hon VILL ju vara här och även hon längtar tillbaka till vår tidigare relation. Men det är svårt att välja ngt mamman så tydligt inte vill... Kärleken finns där dock hos oss alla fortfarande så det är ju bara att fortsätta jobba på att den ska "vinna" :D

Det beror ganska mkt på hur stort inflytande personen som säger det har över tonåringen. Bara för att man är tonåring så blir man inte automatiskt en stark och självständig person.. Och har man i hela sitt liv aldrig behövt stå för sina åsikter, göra egna val eller haft minsta krav på sig att hjälpa till och ta minsta ansvar så är det ganska svårt att utveckla den där självsäkra delen som krävs för att sålla på det sätt du beskriver.

Att vi försökt bygga hennes självförtroende och förmåga att ta egna beslut räcker inte långt när man enbart träffar en person vh.

Men jag tänker inte gå in i ngn diskussion med ngn som uppenbart har bestämt sig för att en mamma inte kan påverka på det sättet. Jag vet precis vad som skett (mamman har själv låtit oss veta så det är liksom inga gissningar).

Jag vet att vi - vår familj - är bra för bonus. Det räcker.