Varför gör ni det så jävla omständigt?

nej det tror jag nog inte. Jag kommer lära dom att man skapar sitt eget liv och inte behöver övertänka allt och göra det svårt.

Helt enkelt att sitt eget mående och sin egen situation är man helt ansvarig för och kan inte skylla på människor eller omständigheter.

Men du pratar om barn som får en otrygg anknytning. Att komplicera saker och göra de onödigt omständliga är inte på något sätt en garanti för en trygg anknytning, det handlar om att svara på sitt lilla barns behov och det kan man göra både lätt och praktiskt och oerhört omständligt och komplicerat

Jag tycker tex att den lätta vägen är att bära mina barn, svara på deras signaler direkt innan de börjar gråta, amma och samsova. Detta betyder för mig väldigt små hinder i att leva mitt liv som vanligt, som innan jag fick barn. Lätt. Praktiskt.

Det är en livsinställning, och jag är benägen att hålla med. Jag styr inte över allt i mitt liv men definitivt över vad jag gör med det jag har fått och vad gäller sånt jag vill förändra har iaf jag fått med mig att man åstadkommer mycket med tex gemensam kamp, fackligt, i hyresgästföreningen, i föräldranätverk etc etc. Ingenting är ödesbestämt, om man inte är nöjd så kämpar man för förändring. Och det är givetvis applicerbart på alla livssituationer en hamnar i och det är också något jag talar om med mina barn. Jag erbjuder aldrig mina äldre barn färdiga lösningar eller fixar åt dem sånt de kan själv, jag bollar med dem och hjälper dem att hitta sina egna verktyg och lösningar och låter dem testa sig fram.

Hur den livsåskådningen skulle göra att man får otrygga barn eller påstå att varje människa är en ö förstår jag inte.

Jag har heller inte läst tråden i sin helhet, det har jag inte tid till, så jag reserverar mig för att eventuellt ha missat något väsentligt.

Tack gode Gud!!!!

Så bra skrivet!

Om allt går bra föder jag vårt första barn om tre månader och jag kan inte annat än att tacka dig för dina rader.

Är så trött på allt tjat om att:

-Nä minsann, ditt liv kommer bli så annorlunda, du kommer inte göra det och det och det.

När man säger emot fnyser folk som att man inte vet någonting och jag är ändå stor i käften och kan tala för mig.

Blir så frustrerad att jag tamejfan ska visa att man visst kan träna flera dagar i veckan när man blivit föräldrar, ta hand om varandra och sig själv, trots att man blivit föräldrar osv

Att en pappa faktiskt VILL vara pappa.

Min gubbe har fått frågan:

-å hur känns nu detta för dig??? Det måste vara svårt och omvälvande?

Nästan tyckt lite synd om...

Va????

Han har alltid velat ha barn. Jag däremot ville inte ha barn innan jag träffade honom.

Han går in med 230%

Han kommer bli världens bästa, mest närvarande pappan utan att dalta.

Tänk va skönt när man är TVÅ, för det är precis så det ska vara.

Fördomar och folks konstiga idéer blir jag tokig på.

Men alla barn har inte behovet att att sova i samma säng som mamman bara för det. Vår dotter har sovit i egen säng sedan dag 1 och det är nog det som gjort att hon sovit hela nätter i princip sedan hon föddes :) Hon sover jätteoroligt när vi bara sover i samma rum och behöver verkligen tyst runt omkring sig.  :) 

 

Vill bara säga ta hand om dig och döm inte dig själv för hårt! Du verkar som en väldigt fin person som inte dömer andra utan förstår att alla har sitt eget att stå i och gör det de tror är bäst.

Själv tillhör jag skaran som haft ganska mycket tur med mina graviditeter,  förlossningar och bebisar, utan problem utöver det vanliga. Dessutom en man som gärna tar på sig att ta hand om hemmet. Ändå har vi prioriterat lugn och ro och rutiner, för att vi mår bäst då. Men jag har vänner som haft mindre tur och jag försöker att alltid vara förstående och tacksam för det vi har. Kommer ändå på mig själv ibland med att utgå från att alla har det så "enkelt" som vi. 

Jag hoppas verkligen att du mår bättre snart och att du kan leva på det sätt du själv vill utan att vara hindrad av din kropp och den där jäkla sömnbristen. 

Ja fast nu är det inte ens det inlägget handlar om. Jag vet att vissa får problem osv osv. Det du kan göra är hur du tacklar dom problem du har. Jag förväntar mig inte att man ska kunna vara en superkvinna jämt.

Självklart har du ont och kan inte leva som vanligt. Det finns ju alltid undantag. detta  inlägg är inte alls till för att provocera dig. Det handlar om människor som gör det svårare än vad det behöver vara.

Jag tror knappast att du gör det svårare för dig själv än du måste. Du verkar ju kämpa på.

och hur menar du att man inte skapar sitt eget liv? och inte råder över sin livssituation? Vem råder över ditt liv då menar du? för jag bestämmer  i alla fall över mitt.jag bestämmer vad jag ska jobba med, hur jag mår och huruvida jag vill ha ett barn eller en hund.

Fast jag tror inte det är detta som menas.

Självklart har de flesta förståelse för att alla barn är olika, att man kan få kolik barn, amningsproblem, mjölkstockning, men efter förlossningen, barn som inte sover osv.

Jag har kanske missförstått men jag tror det handlar om hur svårt man kan göra det för sig själv, även med ett "genomsnittlig" barn, som är varken svår eller lätt...Att t.e säga att det inte går att duscha, att man inte alls kan gå ut (barn som avskyr vagn till exempel, då kan man prova babybjörn eller sjal, många tycker då att det är mysigt att gå ut). 

Man kan absolut ha rutiner utan att vara helt fast i dessa och känna sig instängd. För det är också oerhört viktigt för barnet att mamman känner sig bra.

Det viktiga är att man gör vad som känns rätt för en själv. Vissa har en större behov av aktivitet (t.e träna, då är det fantastiskt med mamma pass på gymmet där barnet är med) och andra har en större behov av lugn. Klart man ska få göra som man vill. 

Men att skrämma kvinnor som ej har barn med att göra listor på allt som är jobbigt känns väldigt trist! Speciellt med tanke på hur underbart det är att bli mamma. Oavett sömnbristen och trötthet så är allt värt när den lilla krabaten tittat på dig och ler

Och det ska man då kanske också säga om man ändå har behovet att rabbla upp allt som är "negativt".

Själv fick jag också höra en massa kommentarer, som för de flesta inte alls har stämt, och nej allt är inte en dans på rosor, det tar sin rätt att inte få sova en hel natt på bra länge, men att känna sig stressad av en massa onödiga kommentarer hjälps inte. Nu har jag ganska lätt att inte ta åt mig, men alla är inte så.

Samma sak med alla som plötsligt vill berätta om sina förlossningar...jag var inte intresserad, jag visste att det enda som är säker är att det inte alls blir som jag skulle föreställa mig det...Därför försökte jag att inte föreställa mig någonting. Men en del kvinnor förstår bara inte att man inte vill höra deras berättelser...

Oavsett, grunden är som sagt att alla får känna precis vad de vill och göra som de vill, men man behöver inte skrämma andra som vissa nästan njuter lite av. För visst finns det en del avundsjuka när det visar sig att nej, livet ändras inte så farligt och att mycket fungerar. Tyvärr känns det så, vilket är trist. Varför kan då andra inte vara glada för ens del?

ja fast det har ju helt med inställning att göra. hur det är i calcutta kan inte jag riktigt svara för men nu svarar jag för det jag är van vid och det är sverige. och det är väl knappast så att det stämmer att bara för att ens föräldrar tjänar dåligt så ska jag göra det också. mina föräldrar är outbildade och låginkomsttagare men inte har det hindrat mig från att studerat vid universitetet.

som sagt fortfarande ett val. precis lika mycket som prinsessan skulle kunna avsäga sig tronen och jobba som bonde istället. inget som hindrar.

Visst föds vi in i olika situationer men det är bara vi själva som bestämmer om vi ska ta oss ur dom eller inte.

självklart är jag ödmjuk och empatisk utåt mot människor jag träffar. Jag springer ju inte omkring och slänger detta i ansiktet på dom. Men nu blev detta en diskussion och jag säger bara hur jag tror.

Och oavsett vilka förutsättningar man föds in i vare sig det är fysiskt eller socialt så är det bara en själv som sätter gränserna. Vad du än säger så kommer jag säga samma sak.

Mår du psykiskt dåligt så är det ett val att bli bättre. Har du dålig fysik så är det ett val att bli bättre. Är du född in i en lågutbildad låginkomsttagande familj så är det ett val om du också vill bli det. Allt handlar om val. Inga drömmar är för stora. Det är tankesätt som ditt som begränsar världen. tyvärr

klart jag inte skulle göra det. Alla kan inte vara positiva jämt så klart. Men poängen är den att man själv har ansvar.

Jo men om man läser sista meningen i din ts var det det du gjorde, med versaler och massa utropstecken.

jag blir i alla fall ledsen av att läsa sånt här. Jag tycker jag hade en positiv inställning till graviditet. Ändå fick jag 6 missfall innan jag lyckades få mina två barn. Och det var mitt eget fel? Varför ska man inte kunna bli ledsen för att du skriver kommentaren på nätet i stället för att säga den i folks ansikte?

Sedan tycker jag du har en tråkig inställning till hur barnet ska anpassa sig till föräldrarna och ej tvärtom. Nu går mina barn i skolan men givetvis anpassar vi livet efter alla i familjens önskemål och behov.

Sedan undrar jag om du är medlem i någon frikyrka eller liknande (typ livets ord)? Jag tycker tankarna påminner om deras framgångsteologi.