Är jag galen? (Långt! men hoppas på svar)

Måste fråga.. är jag den enda som känner mig känslomässigt ur balans? Orkar inte må såhär dåligt längre!

Har vänt mig till vc två ggr för samtal, första läkaren dumförklarade mig, den andra skrev remiss till deras egna kurator på vc, efter att jag bröt ihop under besöket där, när han ville jag skulle berätta varför jag mådde dåligt och jag inte kunde förklara. Gick på ca 1 samtal varannan månad så vad fick jag ut av det?? Dessutom kan jag inte sitta å beklaga mig de stunder jag är ok.. hur jag än vill få ur mig att saker å ting inte är bra.. ibland inte bra alls å inte ens i närheten. Jag hamnade i nån sorts depression med utmattningssyndrom någon gång för flera år sedan, men har aldrig fattat det förrän nånstans för 2 - 2 1/2 år sen som jag förstod att jag inte mådde bra. Levde då som singel ensamstående mamma med barnen på halvtid. Hade ständigt massa press å krav på mig själv, och kände sällan att jag dög till, vilket nog resulterade i detta mående.

För ca 1 1/2 år sen träffade jag en kille som jag sen blev tillsammans med. Kände väl egentligen redan från början att allt kanske inte var helt 100, men ändå blev det vi.. förstår egentligen inte i efterhand vad som hände för i början var jag inte intresserad.. han var väl så driven å jagade mig så det var nog det som till slut gjorde att vi helt plötsligt var tillsammans. Problemen med massa konflikter började tidigt.. han hade ofta saker att anmärka på.. att jag gjorde fel, tex när andra killar flirtade med mig.. Då var det mitt fel. Jag gjorde honom ledsen när jag skulle träffa tjejerna å inte bjöd med honom, han tyckte inte om att jag skulle gå ut med jobbet å äta, jag fick inte gå på mitt företags julfest. Inget av detta handlade om svartsjuka enligt honom utan bara värderingar. Han hade synpunkter på en del av mina vänner, vissa hade han aldrig ens träffat. Han var väldigt kritisk och vi hamnade som sagt ofta i tjafs å bråk. Allting var alltid mitt fel å aldrig hans. Hur säker jag än var på att jag inte gjort nåt fel lyckades han ändå få mig att ta på mig skulden å jag fattade aldrig vad som hade hänt, hur allting gick till när jag satt där ledsen å bad om förlåtelse. Vi gjorde slut flera ggr under vårat 1 1/2 år långa förhållande (oftast var det jag som gjorde slut) å alla de ggr vi inte var tillsammans fick jag utstå med diverse elakheter, om han fått veta att jag varit ute var jag en otrogen bitch som bara brydde mig om mig själv tex även om vi inte ens var tillsammans å han hävdade att jag enbart gjorde så för att såra honom.

I höstas friade han till mig och naiva jag tackade ja till hans frieri. Det varade i 3 månader å nu har jag varit utan honom sedan nyårsafton då jag gav honom tillbaka ringen. Januarimånad har inte varit lätt. I början var jag stark när han inte hörde av sig men sen började han komma med sina förklarande sms å mail om varför det tagit slut.. I alla dessa mail vill han på ett "snällt sätt" lägga över all skuld på mig å så har det nu hållit på till å från.. Det senaste är att han skickar massa kopierade texter om borderline å han trycker på att jag har det, förut har det varit adhd/add å att jag är bipolär. Flera ggr har jag hamnat i tankar om att han har rätt å att jag är "galen". Jag har bett honom sluta skriva å har fler ggr låtit bli att svara men efter massa mail (han är numera blockerad både på telefon å facebook) har han lyckats trycka på nån öm tå å jag har svarat, vilket än en gång resluterat i ilska, tårar å att jag ibland hatar honom för att i nästa stund sen tänka på att jag måste vara den galna här. Han slutar inte..

Tilläggas bör kanske att han skickade poliser hem till mig med blåljus å sirener för snart ett år sen när jag mådde så dåligt av att han psykade mig efter att vi vid det tillfället gjort slut. Jag skrev nåt i stil med att jag inte orkade leva mer, att jag var trött å ville försvinna. Hotade INTE med att jag skulle begå självmord.. Oavsett istället för att komma hit själv skickade han hit poliser med full fart, vilket resulterade i att jag följde med dom till psyket. Hjälpte mig ingenting, tvärtom hade jag sån galen ångest natten efter å dessutom 400kr fattigare. Jag är inte självmordsbenägen, har aldrig nånsin skadat mig själv och skulle aldrig utsätta mina barn för det, men visst har jag flera ggr känt att jag verkligen inte orkar mer, att det vore skönt att bara försvinna.

Visst hade vi våra bra stunder å än idag hamnar jag i svackor å tänker på de bra stunderna å trots allt elakt han sagt (har bara nämt en enda sak) känner jag vissa dagar att jag bara vill vara med honom, att jag hoppas han ska ringa å säga att han kommer hit eller att han kommer för att hämta mig. How sick eller hur?! Idag är en sån dag.. jag tänker att jag nog överreagerat, att det kanske är jag ändå som är galen.. men så kommer den där reality checken å då inser jag att det är bättre såhär...

Tankar från nån? Är han eller jag den som är galen eller vad? Hur ska jag göra för att gå vidare när jag vissa dagar bara längtar efter honom å önskar att han ska dyka upp. Jag VET ju att detta inte är normalt, varför utsätter jag mig själv för detta??? Är det nån som känner igen sig eller har en vettig förklaring? Jag håller på å förlorar förståndet och tycker längre ingenting är kul. Orkar inte ens engagera mig i barnen, men jag tvingar mig. Barnen är mitt allt men hur har jag sjunkit till denna nivå att jag inte orkar, orkar ingenting. Är bara en arg, grinig å sur mamma med noll tålamod å jag hatar mig själv för det :(

Hjälp nån snälla :(