• badrap

    Är sååå "trött" på min 3,5-årings beteende! (Gnäll, trots, lyssnar inte, arg...)

    Jag är i vecka 32 nu och jag blir fan rädd när jag läser vissa, många inlägg i denna tråd. Jag vet ju inte vad som väntar mig och har ingen aning om vad komma skall, sitter inte heller på nån häst och säger "så svårt ska det la inte va" men asså... Jag tvivlar på att jag hade kunnat behålla mitt förstånd om jag "får" ett litet monster. Man får ju dock inte ett sådant barn, något måste ju ha skett på vägen för barnet att komma agera så bångstyrigt som dem kan göra.. eller? Jag har alltid sagt helt kaxigt att det är föräldrarnas fel när man sett barn som beter sig illa, avskyvärt, odrägligt, skamligt jobbigt men nu när jag läser era trådar så ser man ju verkligheten från en helt annan vinkel. Det är mänskligt att brytaihop och man gör helt enkelt så gott man kan.. oftast. Och så av alla tusentals sätt att fostra på, klart man väljer gå på egna värderingar och principer men tur man har andra man kan fråga om råd.

    Har tyvärr inga knep, jag tror ju lite att det är där i början nånstans som gått fel.. det går säkert att komma på rätt spår igen, det måste nog göras ganska snart bara..
    Jag lär säkert starta min egna tråd om några år fast hoppas inte.

  • badrap
    helena29 skrev 2015-03-03 20:26:22 följande:
    Jag vet inte... Men man förstår att du inte egna barn när jag läser din text.

    Barn formas av arv, gen o miljö. Sen har barn olika personlighet och läggningar.

    Vissa barn är lättfostrade, andra inte. Även om föräldrarna fostrar på exakt samma sätt!

    Sen skulle jag inte påstå att min son beskrivs som ett monster...?!
    Haha ja, det kan jag förstå att det framgår ganska tydligt även om jag med mina gener och förflutna och mina fina arv nånstans har en känsla av vilken väg jag kommer vilja gå i min fostran.. Och precis som du skriver, på det så har dem sin egna personlighet och vilja.. vackert!  Självklart menade jag inte att beskriva och/eller antyda att Ditt barn, eller någons barn är ett monster. I så fall med en humoristisk inställning. Han är ju inget monster, han är ett barn men jag kan tänka mig att om jag var i den situationen hade tänkt "ditt j'vla lilla monster" några gånger och sen fortsätter man kampen om att göra bättre. Ta inte illa vid dig.

    Jag kommer definitivt läsa på om uppfostran och samtidigt inspireras av er andra som lever denna för min del ännu oupptäcka värld.. Man måste ju börja nånstans..

    Men Helena, du är inte ensam va? Får du mycket stöd av partner, din omgivning osv?


Svar på tråden Är sååå "trött" på min 3,5-årings beteende! (Gnäll, trots, lyssnar inte, arg...)