Inlägg från: ummsumaya |Visa alla inlägg
  • ummsumaya

    Är sååå "trött" på min 3,5-årings beteende! (Gnäll, trots, lyssnar inte, arg...)

    helena29 skrev 2015-02-24 18:58:58 följande:

    Hur bemöter man det dagliga gnället? Vid påklädning av ytterkläder gnälls det om nåt går fel gnälls det. Vid tillsägningar gråter/ skriker han.

    Om vi pusslar/leker med bilar eller vad som helst så kan nåt litet gå fel eller inte gå som han vill. Då kan han bryta ihop/ gnälla/ skrika.

    Hur bemöter man sånt här??


    Du får sitta med honom, prata lugnt och sansat och, om t.ex klossarna ramlat så säger du: Då hjälps vi bygga upp det igen!
    Mycket handlar om din egen inställning. Är man glad och sprallig trots barnet gnäller så brukar det oftast smitta av sig på barnet. Iaf på mina
  • ummsumaya

    Min son på 4 år, brukar ofta reagera stark när hans ett år yngre syster tar saker ifrån honom eller tar någon bil ( han ÄLSKAR bilar) eller andra situationer som kan uppstå, då brukar jag sätta mig brevid honom eller sätta honom i knät, och krama honom, och först erkänna de känslor han hade, t.ex såhär:

    " Nu när Sara tog din bil så tror jag du kände dig väldigt ledsen och upprörd, och ville ha din bil för dig själv. Är det så?"
    "Ja," säger han då, men lite lugnare röst.
    "Jag förstår att det kan vara jobbigt när din syster tar saker som du vill ha för dig själv. När man har syskon så får man dela med sig. när hon har lekt en stund med den, så kommer hon glömma bort den och så får du tillbaka den."

    Ibland funkar inte det, beroende på vilket humör han är på, och då får man helt enkelt byta taktik. En typisk sak jag börjar göra då är att säga "Men jag tror att min lille pojk är lite sur för han vill ha pussar av mamma, är det så?!" Då börjar han tappa den sura minen och säga "Näh!!" Och jag fortsätter med att komma sakta närmare och därefter säga "Pussattack!!" och då skrattar han så han tjuter, och har därefter glömt bil-incidenten, och så går vi vidare med en annan lek.

  • ummsumaya
    helena29 skrev 2015-03-02 20:33:20 följande:

    Jag blir snart tokig på 3-åringen. Han verkar inte ha minsta respekt för mig!

    Han går upp på köksbordet. Jag ber honom gå ner ett flertal gånger och skärper rösten för varje gång. Han går INTE ner. Jag lyfter ner honom, han går upp igen. Till slut bör jag riktigt arg och tar tag i honom lite hårdare och ryter till, hjälper INTE. Han ska upp IGEN. Jag flippar och bär upp honom till rummet och stänger dörren, han lipar och får komma ner efter en stund. VAD GJORDE JAG FÖR FEL, HUR SKULLE JAG GJORT ISTÄLLET?

    Efter en liten stund börjar han kasta ner kuddarna och filtarna från soffan ner på golvet. Samma visa, jag säger till, ryter till men han VILL JÄVLAS, TESTAR, SE MIN REAKTION??

    Jag lät det va och ignorerade honom.

    HUR GÖR MAN??

    Blir knäpp snart...


    Du får visa att du menar allvar. Att ryta till brukar inte hjälpa. Gå ner på hans nivå, alltså sätt dig på huk och tala med honom ansikte mot ansikte, och tala lugnt med allvarligt, att Nu räcker det! Vi klättrar inte på borden, och vi lyssnar på mamma när hon säger Nej!

    Om det inte funkar få du ta till med konsekvenser.
    Förmodligen vill han ha din uppmärksamhet och därav ger han det här beteendet. Uppmärksamma honom innan det kommer till det här beteendet och tänk igenom vad det är han kan viljas ha från dig, om det är lek, kramar, bus, trött eller liknande
  • ummsumaya
    Påven Johanna skrev 2015-03-03 19:59:24 följande:
    Det är en knäpp regel, tycker jag. Om han vill lägga kuddarna på golvet och använda dem som madrass, goshög, koja eller något annat så går inte det alltså?

    Har du/ni många regler? Så många att det blir fajt om en hel massa saker? I så fall har du för många regler. Hellre några få viktiga än en massa prestigeregler som sedan ska kämpas för att upprätthållas av en mamma som är arg och sur stora delar av tiden. 

    Det ska vara kul att vara 3 år. 
    hur gamla är dina barn?
  • ummsumaya
    Påven Johanna skrev 2015-03-03 20:04:01 följande:
    Hur så?
    inget illa menat. låter som om du har en fin uppfattning om uppfostran. så jag undrar hur gamla dina barn är (om du har några) för hos vissa personer (säger inte att du är så) har en väldigt klar bild av hur det ska vara, sen när dem kommer själva till den delen så hanterar dem det inte som dem själva trott.

    så om dina barn är äldre än hennes och det funkat för dig, kan det ju vara lättare att ta in som råd än om det kommer från någon som t.ex inte ens prövat själv?..
  • ummsumaya
    Påven Johanna skrev 2015-03-03 20:28:14 följande:
    Jag har 2 biobarn och 3 bonusbarn, den yngsta är 15 år. 
    Va trevligt

    Man känner det när man läser dina utlåtanden, att du vet vad du pratar om när du pratar om barn/uppfostran.
  • ummsumaya
    Natulcien skrev 2015-03-03 20:46:46 följande:
    Ja, jag tycker inte att just sådana saker är så knepiga. Oftast slutar han efter en tillsägning och/eller fysiskt hinder. Och jag skulle inte låta honom göra det igen och igen eftersom jag skulle hindra honom att göra om det.
    min mamma brukade köra en grej på oss (hon var ensamstående hela våran uppväxt) hon brukade spärra ögonen i oss, då förstod vi att "nu är det allvar". Jag gör samma sak på mina barn, och dem förstår! Dem är alla under 5 år. Ja, 1 åringen är ju inte så jättelydig men hon är smart hon också.

    Tar man sig själv på allvar och känner djupt inombords att "Nu räcker det!" så känner barnet av det också.
  • ummsumaya
    helena29 skrev 2015-03-03 20:51:28 följande:

    Hur hade ni gjort i denna situation?

    Jag har gjort hemmagjord pizza och säger att det är dags för mat.

    Sonen: " Det är bläääk pizza, jag vill inte haaa sån!" Han sätter sig inte vid bordet utan springer iväg. Jag ber honom komma o sätta sig vid bordet. Men han vill inte ha säger han.

    Jag: " Då får du vara utan då om du inte vill ha" Sen sätter vi andra oss och jag låter honom va. Han börjar tjura/skrika/gnälla och komma släpandes med lillebrors babygym ut i köket och därefter filtar o kuddar. Säger åt honom att antingen komma o sätta sig vid bordet eller gå upp på sitt rum. Vi vill inte lyssna på gnäll. Han väljer rummet. Men börjar gråta kort därefter. Jag går upp direkt och ber honom följa med ner. Men det vill han inte. Säger att han inte behöver. Men gråt igen... Han kommer ner och sätter sig vid bordet och skriker/ gråter och säger att han inte vill ha pizza. Han vill ha yoghurt o knäckebröd. Han får det, sen lugn o ro och han äter sitt knäckebröd.

    Ska man "tvinga" barnen att sitta vid bordet, smaka mm. Om det skriks och gnälls om att hen inte vill äta, hur hanterar man det? Be dem gå från bordet om man gnäller? Ska de " lära sig" att sitta vid bordet även om de inte vill äta?


    Du ger efter. Du går med på hans villkor. Det är ett stort misstag, för då lär han sig att med hans beteende gör du som han vill. Står du fast vid att: Nej, du får äta det som vi äter, annars får du stå dig till nästa mål mat (om det kommer ett till, annars får han sova hungrig). Min mamma gjorde som sagt så på oss, och vi lärde oss att det skadar inte henne att vi inte vill äta, det är ju vi som blir hungriga.

    Du måste vara fast på det du vill. Vill du att han sitter och äter det ni äter, annars får han vara på sitt rum, så håll fast vid det. Kommer han så är det jättebra, men följ inte efter honom om han gråter på rummet, för med störst sannorlikhet är att han manipulerar dig och vet att gråta på rummet får dig och följa efter och låta honom göra som han vill sen.
  • ummsumaya
    isolande skrev 2015-03-04 08:39:51 följande:
    Jag tror helt klart att man lär barn att äta tillsammans genom att göra matstunderna till trevliga tillställningar utan tvång. Barnen ska själva vilja äta middag för att det är kul. Även om maten kanske är sådär så kan man ändå göra stunden trevlig genom att prata om hur dagen varit, sjunga en sång, äta bara grönsaker till middag om allt annat är "äckligt", äta bara potatis om fisken var bläääh osv.

    Alternativet till den här trevliga middagsstunden får vara trist. Vi stänger av TV, iPad och tar inte fram något pyssel eller "hjälper till" med någon lek öht.
    Precis. Man gör middagen till en trevlig stund för familjen. Den ska inte innehålla skrik och bråk. Den ska handla om att umgås och njuta av varandras sällskap.

    Man måste lära barnet. det är ju vad föräldraskap handlar om. Inte vänskap mellan mamma och barn, utan i första hand om att vara förälder och visa hur man betér sig. Att vara där och stötta osv. Man måste komma ur sin "comfort zone" och göra det obehagliga.

    Det är jobbigt att vara mamma/pappa. Man måste sätta exempel och stå fast på de regler man faktiskt vill ska gälla.
  • ummsumaya
    Påven Johanna skrev 2015-03-04 11:21:54 följande:

    Jag tycker också att man bör försöka ha trevligt vid måltiderna. Men jag tror att det är viktigt att man förstår att vad vuxna anser vara trevligt är inte nödvändigtvis är vad barn anser är trevligt.

    För att generalisera så tycker vuxna ofta att det är trevligt att sitta i lugn och ro och äta. Måltiden får gärna vara länge och bör innehålla så få element av störning som möjligt. God konversation är uppskattat och det får gärna förekomma både levande ljus och fin duk. 

    Barn däremot tycker att en trevlig måltid är en som äts under bordet eller varför inte på. De vill generellt inte sitta länge i taget och äta och verkligen inte äta hela måltiden i ett svep. Deras idé om god konversation skiljer sig väsentligt från hur vuxna ser på saken, kanske vill de också äta med händerna eller åtminstone få en taktil uppfattning om vad maten kan tänkas innehålla och så vidare.

    Klart att så vitt skilda inställningar om vad som är en trevlig stund i livet krockar.

    Nu brukar de flesta föräldrar inse det orealistiska i att varje dag sitta ner vid vackert dukat bord och levande ljus samtidigt som man har en 3-4-åring och en bebis hemma, men fortfarande tror jag att det i de flesta vuxna finns en starkt rotad önskan om att ha en fridfull och liksom väldigt mysig måltid, där alla blir sedda, väntar på sin tur och beter sig både artigt och belevat. Den djupt rotande önskan om harmoni i familjen och kärlekstänkandet ("mättanden av barnen") som måltiden som symbol står för tror jag är ett väldigt stort hinder för att nå en kompromiss som är behaglig för alla familjemedlemmar. 


    självklart ska man se det som trevligt för barnen också. Som du sa så kan man ju liva upp det lite.  t.ex äta i vardagsrummet på en vaxduk eller under bordet, eller äta något som inte kräver bestick, eller liknande.
  • ummsumaya
    Klockan skrev 2015-03-04 12:14:58 följande:

    Lite tips som jag sett, har fungerat väldigt bra på min son (numera 5,5 år och betydligt lättare att handskas med)

    1. Förberedelse; tala om för barnet vad som gäller INNAN ni gör något. På ett positivt sätt.

    T.ex.

    - Nu ska vi åka buss. Jag vill att du sitter bredvid mig på bussen, snällt och lungt. Det fixar du, eller hur?

    - I affären så vill jag att vi bara ska handla det mamma har på listan, vill du hjälpa mig hämta sakerna som står där? (Belöning: Nu är vi klara med allt, och du har varit jätteduktig, så du kan få välja en sak här i affären, eller något annat som barnet gillar att göra)

    Att åka iväg är jobbigt. Mycket intryck etc. Det blir ju rena rama kaos i huvudet på barnen som vill göra allt och inget. Man får bita ihop, ignorera dåligt beteende, förbereda barnet för vad man ska göra och belöna när barnet varit duktig. Inget negativt, inga hot eller mutor.

    Samma sak vid matbordet. Förbered barnet på att ni ska sitta still och äta upp först. Konsekvensen blir ju att, om barnet springer iväg, så kommer ni slutligen ta undan maten, och säger: Vi tog undan din tallrik, för du verkade inte vara så hungrig när du sprang iväg.

    Men förvänta er inte att en 3,5 åring kommer sitta still tills ALLA ätit upp, eller att hen kommer rensa tallriken på mat. En del kompromisser får man ta. När barnet är mätt och klar, och inte orkar sitta still, så låt barnet få gå och tvätta händerna och leka.

    Ta endast viktiga konflikter, att gå in i en konflikt för alla saker, kommer stressa ihjäl er till slut. ANDAS :D

    Håll dig lugn, och om ditt barn är som min son va, och skulle testa gränserna genom att stå bredvid o göra fula grimaser eller något annat superirriterande, så är det bästa man kan göra, är att helt enkelt ignorera det. Det kommer inte pågå 24/7 direkt, de tappar intresset tillslut och hitta på annat.

    Går man in i konflikter allt för jämt så kommer barnet se det som att det är DÅ hen får uppmärksamhet, och kommer fortsätta med det.

    Ignorera, belöna och förbereda! Inte så lätt, men bit ihop o ge inte upp.

    Du har säkerligen varit exakt likadan mot dina föräldrar när du va i den åldern, men dina föräldrar kanske inte minns det nu, när du är vuxen. Det känns som om det kommer pågå för all framtid, men det kommer det inte. Du kommer utsättas för nya prövningar för varje år som går, men stå fast och ge dig inte. Ditt barn kommer växa upp och bli en trygg och säker vuxen en dag.

    En annan sak: om barnet gör något absolut fel, t.ex. börjar bitas eller knuffas, så får du markera markant, med att gå o sätta dig en bit bort, och säga "Jag vill inte leka med/sitta brevid dig om du knuffar mig sådär" och sen ignorera allt dåligt. Tills ditt barn kanske börjar prata om en fågel som flyger förbi, släpp då allt och prata om den där flygande fågeln :))

    Det blev lite rörigt, men hoppas att något av detta kanske kan hjälpa lite. Tro mig, min son kunde va horribel! Jag tog kontakt med en grupp i min stad som gav mig många konkreta råd och tips, bl.a. dessa råd, och det hjälpte enormt mycket, för mig och han och vår relation till varandra :)

    O har du en vän du kan ringa på kvällen o gnälla av dig till, så GÖR DET! Ibland måste man få släppa ut all irritation som byggs upp inom en :)


    Tycker det låter jättebra. Men däremot kör jag själv inte med att belöna efter att han hjälpt mig i affären, för det i sig tycker han är jättekul att få vara delaktig.
Svar på tråden Är sååå "trött" på min 3,5-årings beteende! (Gnäll, trots, lyssnar inte, arg...)