Ärligt talat, jag tror inte man är en lika bra förälder med massa psykiska diagnoser. Hur skulle man kunna vara det? Typ med depression, om man är deprimerad på en nivå att det påverkar vardag och arbetsförmåga, då känns det självklart att det påverkar interaktionen med barnen.
Du har nog aldrig vart i kontakt med personer som har diagnoser, han har en lätt variant av depression som inte ens behöver medicineras, samtidigt känner jag otroligt många fantastiska föräldrar som tom går på antidepressiva medel.
Förklara gärna hur arsberger och adhd gör en till sämre föräldrar så har jag nått att garva åt :)
Men det är ingen som påstår att han är utvecklingsstörd eller att barnet skulle vara skadat. Men med så pass många olika problem är det viktigt med stöd. Om man har asberger är väl risken att man inte klarar sociala sammanhang lika bra som andra och hur ska man då kunna lära sitt varn det? Och eftersom ärftligheten är hög är det ju viktigt att vara uppmärksam om barnet har liknande svårigheter. Och vem ska då träna barnet, svårt för föräldrarna antagligen.
Och för övrigt. Utvrcklingsstörda kan vara föräldrar och klara det ett tag, omvårdnaden kan de kanske fixa. Men, ju större krav som med barnets ålder ställs på det sociala samspelet, desto svårare får de. Och det kan ju vara samma saker här, trots hög iq.