hjälp min bror har blivit lämnad :(

Blev din mamma tillsagd att sluta gnälla och kämpa på?

Hon hade inget val - hon var tvungen att kämpa. Den som har valet att sitta och klaga har det ganska bra.

Är säker på att hon grät och led ett tag liksom flera vänninor jag känner som blivit lämnade ensamma med små barn. Kan inte påminna mig om någon överhuvudtaget sagt till dem att sluta gnälla. Däremot har de flesta empatiska gett dem sitt stöd.

Grät gjorde hon säkert, men hon gick inte runt till folk (exempelvis grannar) och bad om att de skulle tycka synd om henne.

Och var står det att TS bror gjort det?

Alla instanser är inkopplade från start pågrund av föräldrarnas diagnoser, och sitt barn tar han väl hand om, finns ingen bättre förälder till hans barn än han! Men fått bättre tips i annan tråd hur.man kan få honom att öppna sig

Hur i helvete kan man med att göra bedömningen på en jävla tråd på fl att någon inte borde ha sitt barn pga diagnoser?!?! Dra åt helvete säger jag bara :) hälsningar världens bästa morsa med adhd panikångest tidvis depression och socialfobi

Ärligt talat, jag tror inte man är en lika bra förälder med massa psykiska diagnoser. Hur skulle man kunna vara det? Typ med depression, om man är deprimerad på en nivå att det påverkar vardag och arbetsförmåga, då känns det självklart att det påverkar interaktionen med barnen.

Du har nog aldrig vart i kontakt med personer som har diagnoser, han har en lätt variant av depression som inte ens behöver medicineras, samtidigt känner jag otroligt många fantastiska föräldrar som tom går på antidepressiva medel.

Förklara gärna hur arsberger och adhd gör en till sämre föräldrar så har jag nått att garva åt :)

Med din attityd så tror jag inte att det spelar någon roll vad jag skriver. Men självinsikt är ju en bra början och har man inga som helst påverkan av en diagnos ska man kanske inte ha den diagnosen. Föräldraskap handlar ju om så mycket mer än att förse barn med mat och kläder, det handlar ju massor om social förmåga och kompetens, interaktion, empatisk förmåga och all sådan vägledning. Och de delarna tror jag kan brista hos en förälder med psykiska diagnoser.

Som du redan sagt till de som säger annat så behöver diagnos inte betyda att man är en sämre förälder, ibland kan det tom vara så att men iom diagnoserna är mer medveten om vem man är och hur man funkar att man är en bättre förälder. Självmedvetenhet och självkännedom är en bra grund till föräldraskap.

Att bli lämnad är jobbigt oavsett kön och diagnoser. Hoppas att ni når honom så att han kan berätta och prata!

Finns inge som säger att man är bättre eller sämre än en förälder utan diagnos, man tänker på ett annat sätt, ibland är det bättre ibland sämre, precis som alla andra föräldrar, ingen är lika dan som en annan finns fördelar och nackdelar med alla sorters människor

För min del har det varit jättebra med en förälder som har samma.diagnos.som jag

Det heter inte nåt heller, förtryckt, det heter något /Någonting

Jag skriver detta till dig förtryckt så du skriver rätt nästa gång.

Och vad vi kan se gick det inget vidare :D

Hurbjag skriver mitt.i natten skiter jag fullständigt i, tycker du kan göra de samma ;)

Nu är de ju så att alla instanser möjliga har vart inkopplade från start då mamman har liknade diagnoser

Gladare barn finns inte, diagnoser spelar ingen roll i hur man är som förälder, och någon som känner sig själv så bra som någon med.diagnoser har så mycket mer att tillföra känslomässigt till sina barn.

Kan ju tillägga att han är med.i mensa också, alla.ni som verkar tro att diagnoser gör en utvecklingsstörd, sorgliga människor som aldrig öppnat en bok är vad ni är :)

Vad tusan pratar du om?

Förde första kämpar han på, han har aldrig gråtit vad jag sett, och hans enda granne är hans mamma så tror de är fullt lagligt att beklaga sig dit, vilket han inte ens gör. Startade ju tråden eftersom jag ville ha tips på hur man når fram till honom eftersom jag vill att han ska känna stöd och kunna prata med mig. Tror han är duktigare än din morsa med. Tanke på din attityd så lyckades hon inge vidare ;) (här på landet säger vi inge inge inge inge hälsningar till stavningspolisen)

Men det är ingen som påstår att han är utvecklingsstörd eller att barnet skulle vara skadat. Men med så pass många olika problem är det viktigt med stöd. Om man har asberger är väl risken att man inte klarar sociala sammanhang lika bra som andra och hur ska man då kunna lära sitt varn det? Och eftersom ärftligheten är hög är det ju viktigt att vara uppmärksam om barnet har liknande svårigheter. Och vem ska då träna barnet, svårt för föräldrarna antagligen.

Och för övrigt. Utvrcklingsstörda kan vara föräldrar och klara det ett tag, omvårdnaden kan de kanske fixa. Men, ju större krav som med barnets ålder ställs på det sociala samspelet, desto svårare får de. Och det kan ju vara samma saker här, trots hög iq.