är ni verkligen så efterblivna?

Kan bara säga att sen internet kom och man läser hur och vad folk tänker och tycker så blir man mörkrädd! De som sitter på nätet och spyr galla och de som rör sig fritt på gatorna och låtsas vara goda, är ju oftast samma människor.  Ondska är en destruktiv kraft som livnär sig på svaga individer, dvs de som gör yttranden som är helt ologiska annat än på ondskans sätt. Det är inte samma sak som att vara efterbliven. En efterbliven har inte så mycket val men en elak människa kan välja bort det som gör människor illa. Kan man inte det, lider man nog av den allvarligaste formen av diagnoser! Tyvärr finns det väl inget namn för den, men det är ju så ondska fungerar för att överleva; rikta den åt annat håll.

Sen finns det inget som säger att alla som jobbar på socialen är diagnosfria. Det vore närmast förskräckligt dessutom! Jobbar man inom ett yrke där man ofta handhar människor med diagnoser är det en fördel om man förstår varann för att kunna erbjuda rätt hjälp. Har man aldrig haft det tufft i livet kan man aldrig förstå och om man inte förstår gör man bättre i att söka sig utanför sektorn för serviceyrken. De har minst ett par stycken diagnossekreterare på varje kontor, bara att be om att få en!

Har väl inte med diagnosen/diagnoserna i sig att göra utan en bedömning av hur dessa påverkar personen att funktionera och hur andra aspekter som spelar in gällande om personen är en lämplig förälder.

Är mest chockad över hur en diagnos kan ge föräldrar frikort att slippa fostra sina barn. Oavsett så verkar inga diagnoser gynna någon. I min värld är det ett verktyg , inte en anledning att slippa...

Sant dock är soc ofta väldigt okunniga vad det gäller diagnoser. Ofta är de som jobbar med det väldigt unga och oerfarna och har precis gått ur skolan. I många fall drar de sig också för att ta in någon sakkunnig när de gr sina utredningar. Då är det inte konstigt att det blir fel, i detta fallet har jag dock inte en aning

Hur tolkar du in det i TS?

Hur.kan man uttrycka sig på det viset? Det är väl knappast ett frikort att inte få ha sina barn.

Det va en annan tolkning. Kanske inte så smidig dock, kanske. Sorry. Får be om ursäkt helt enkelt.

Om en odiagnosticerad persons liv går i spillror verkar det inte vara hela världen för utomstående. Sen ges hen en ny chans och får stöttning av samhälle och vänner. "Alla kan ju krascha när livet går emot".
Har man en eller fler diagnoser så ges inte samma chanser eller stöd verkar det som utan personen är redan innan dömd av omgivningen att misslyckas. Vilket lägger ännu större krav och ansvar på personen med diagnos än på den utan. Därför att människor väljer att se en diagnos (ett misslyckande) istället för en människa med potential!
En odiagnosticerad som kraschat kanske får en diagnos därefter och en med diagnos kanske kämpar järnet för att komma på fötter just för att ingen finns där.

Lät lite som att barn är en plikt istället för privilegium, förstod inte heller riktigt hur du menade men antar att du tycker man ska ta hand om sina barn oavsett hur man själv mår?

Eller trodde du att pappan inte har barnet?

Tillägger att mamman fått en djup förlossningsdepression och jag tycker inte det är något privilegium att hon slipper, tror jag inte hon tycker heller faktiskt, påtal om en helt annan "diagnos" :)

Tack för att du lyckas utrycka precis exakt vad jag vill få fram!

Eller så vill man bara liksom du slita vidare i något jag tydlig visade inte va min baktanke. Vill du föra en djupare dialog i oegentligheter så kanske du ska ta det med någon som inte bett om ursäkt för eventuella övertramp. Men du har väl kanske tråkigt... Godnatt iaf.

Vad bra då! Tack själv!

Ber så mycket om ursäkt det var inte alls menat så, förstod uppriktigt inte hur du menade och var intresserad av en vidare dialog :)

Men den här tråden handlar ju om TS 2 andra trådar där hon skriver om sin bror. Båda trådarna har vart luddiga, då TS uttryckt sig på ett sätt som om det är otroligt synd om hennes bror, när folk kommenterat att andra klarar det så säger hon att han har grav diagnoser som ställer till det. Kommenterade man det så va det inte alls så farligt och han va en bra pappa. Man fick inga riktigt svar på någonting utan bara "försvar" hela tiden.
Sen var det 1-2 personer som tyckte att soc skulle va inblandade, att det inte var nått bra hem m.m. Och det var tydligen fruktansvärt och måste startas en ny tråd om. Alla bra råd som hon faktiskt fick va tydligen inte så viktiga.

Fick massa bra tips som jag tagit till mig, samtidigt så förstår jag inte riktigt vad allt snack om att inte klara av pappa rollen kom ifrån, jag ville ju mer ha tips på hur man stöttar i en så stor sorg, som det faktiskt är och får vara, och ja jag la till att han har diagnoser för att man skulle få en förståelse för att det är svårt att prata med honom om känslor, inte för att de på något sätt skulle försvåra papparollen :) och ja jag tycker att många svar var sanslösa

Tillägger också att det ÄR otroligt synd om min bror, precis som med alla andra som blir lämnade med sina barn, hade min man gått ifrån mig och gett mig allt ansvar hade jag nog själv ägnat mig åt att stundtals tycka synd om mig själv, men jag känner ÄNNU mer för min bror. Det är synd om honom helt enkelt

Sedan förstår jag inte luddigheten i att han har grov adhd, aspberger och depression till följd av diagnoserna, men att de inte är farligt? Det är ju inte farligt för papparollen, bara farligt för en snokande syster som inte blir insläppt i hans tankar för tillfället

Nu skriver vi inget mer om gamla trådar, bad om råd när jag var väldigt känslosam och blev slagen på fingrarna istället, som att man inte har rätt att tycka synd om sin egen bror, denna tråden handlar inte riktigt om samma sak så släpper de :)

Jag vet en förälder som har ett helvete med diagnosföräldern, då denne vägrar gå med på läkarnas rekommendationer för ett gemensamt barn som har ärvt förälderns diagnos, medicinerar och just nu vill ta livet av sig.

Diagnosföräldern tycker hen vet bättre än läkarna och det är bara att tvinga ungen till skolan fast hen får panikångest bara av att gå över skolgården.

Så ja, det är inte svårt att förstå att det kan vara en dödlig risk att ha en förälder som inte har förmåga att känna som andra för sitt barn utan i första hand tänker på sin egen bekvämlighet och att det är jobbigt att ha barnet hemma och ta hand om hens ångestutbrott.

Kan bara beklaga, tyvärr garanterar ju inte en diagnos att man har förståelse för.andra i samma situation, kan bara tala av egen erfarenhet (och jag har många släktingar med div diagnoser) min pappa hat.vart störst stöd för mig i min panikångest, och han har diagnos själv, min man har haft stor förståelse från sina föräldrar med samma diagnos som honom, samtidigt har vi en liten kille som blir tvingad till en skola som är helt fel för honom av sin mamma, som inte har diagnos, så förståelse kommer och faller inte med en diagnos, men jag har mest erfarenhet av diagnosföräldrat som fårstår sina barn bättre än någon utan