Är människor verkligen så efterblivna att de tycker att diagnoser i sig skulle vara en anledning till att inte få ha sina barn? En ensamstående pappa med aspberger och adhd och jag undrade hur man ska vara ett stöd på bästa sätt när halva livet raserats med sambo som stuckit etc. Får som svar att socialen borde ha koll och att de inte är ett bra hem
Wtf? Är ni som tänker såhär på riktigt?
Det va en annan tolkning. Kanske inte så smidig dock, kanske. Sorry. Får be om ursäkt helt enkelt.
Tack för att du lyckas utrycka precis exakt vad jag vill få fram!
Om en odiagnosticerad persons liv går i spillror verkar det inte vara hela världen för utomstående. Sen ges hen en ny chans och får stöttning av samhälle och vänner. "Alla kan ju krascha när livet går emot".
Har man en eller fler diagnoser så ges inte samma chanser eller stöd verkar det som utan personen är redan innan dömd av omgivningen att misslyckas. Vilket lägger ännu större krav och ansvar på personen med diagnos än på den utan. Därför att människor väljer att se en diagnos (ett misslyckande) istället för en människa med potential!
En odiagnosticerad som kraschat kanske får en diagnos därefter och en med diagnos kanske kämpar järnet för att komma på fötter just för att ingen finns där.
Ber så mycket om ursäkt det var inte alls menat så, förstod uppriktigt inte hur du menade och var intresserad av en vidare dialog :)
Eller så vill man bara liksom du slita vidare i något jag tydlig visade inte va min baktanke. Vill du föra en djupare dialog i oegentligheter så kanske du ska ta det med någon som inte bett om ursäkt för eventuella övertramp. Men du har väl kanske tråkigt... Godnatt iaf.
Fick massa bra tips som jag tagit till mig, samtidigt så förstår jag inte riktigt vad allt snack om att inte klara av pappa rollen kom ifrån, jag ville ju mer ha tips på hur man stöttar i en så stor sorg, som det faktiskt är och får vara, och ja jag la till att han har diagnoser för att man skulle få en förståelse för att det är svårt att prata med honom om känslor, inte för att de på något sätt skulle försvåra papparollen :) och ja jag tycker att många svar var sanslösa
Tillägger också att det ÄR otroligt synd om min bror, precis som med alla andra som blir lämnade med sina barn, hade min man gått ifrån mig och gett mig allt ansvar hade jag nog själv ägnat mig åt att stundtals tycka synd om mig själv, men jag känner ÄNNU mer för min bror. Det är synd om honom helt enkelt
Sedan förstår jag inte luddigheten i att han har grov adhd, aspberger och depression till följd av diagnoserna, men att de inte är farligt? Det är ju inte farligt för papparollen, bara farligt för en snokande syster som inte blir insläppt i hans tankar för tillfället
Nu skriver vi inget mer om gamla trådar, bad om råd när jag var väldigt känslosam och blev slagen på fingrarna istället, som att man inte har rätt att tycka synd om sin egen bror, denna tråden handlar inte riktigt om samma sak så släpper de :)
Kan bara beklaga, tyvärr garanterar ju inte en diagnos att man har förståelse för.andra i samma situation, kan bara tala av egen erfarenhet (och jag har många släktingar med div diagnoser) min pappa hat.vart störst stöd för mig i min panikångest, och han har diagnos själv, min man har haft stor förståelse från sina föräldrar med samma diagnos som honom, samtidigt har vi en liten kille som blir tvingad till en skola som är helt fel för honom av sin mamma, som inte har diagnos, så förståelse kommer och faller inte med en diagnos, men jag har mest erfarenhet av diagnosföräldrat som fårstår sina barn bättre än någon utan
Jag vet en förälder som har ett helvete med diagnosföräldern, då denne vägrar gå med på läkarnas rekommendationer för ett gemensamt barn som har ärvt förälderns diagnos, medicinerar och just nu vill ta livet av sig.
Diagnosföräldern tycker hen vet bättre än läkarna och det är bara att tvinga ungen till skolan fast hen får panikångest bara av att gå över skolgården.
Så ja, det är inte svårt att förstå att det kan vara en dödlig risk att ha en förälder som inte har förmåga att känna som andra för sitt barn utan i första hand tänker på sin egen bekvämlighet och att det är jobbigt att ha barnet hemma och ta hand om hens ångestutbrott.