Förtvivlad mamma

Tack ni som har svarat. Min man tjänar typ dubbelt så mycket som jag och jobbar på ett privat företag. Att han ska gå ner i tid är en möjlighet som vi har utrymt men med mig sjukskriven är det inte möjligt.

Tack för era tips och era igenkänningar- det hjälper. Min son är faktiskt rätt omöjlig nu: han sticker, alltså rusar blint rakt fram, rätt ut i trafik, så fort han går bredvid vagnen. Hur jag än skäller och försöker hindra så gör han det. Dagis påpekar det som ett problem och jag har varit på Bvc hos deras socionom för att prata om hur jag kan göra med rymmandet- eftersom det ju är en säkerhetsfråga. Har sele även vid gång- men det leder till raseriutbrott. Att han skulle sitta ner och fixa med pärlplatta eller hjälpa mamma med att baka är en dröm som jag har. Men han vill bara springa och skrika och banka. Han vill inte rita eller se på film eller sitta still. Faktum är att han bara verkar ha en växel- full fart framåt. Han kommer just nu i ständiga konflikter med andra barn så man måste passa honom noga så att han inte slår el nyps när han leker. Jag har täta sammandragningar hela tiden och det känns så hopplöst att jag bara vill gråta att försöka jaga efter honom jämt, samtidigt som det känns som om förlossningen ska starta när spm helst.

Ibland tänker jag att jag inte vill mer. Inte vill vara mamma, höggravid - bara lämna allt. Jag har avskytt dom här åren i hemlighet men dolt det väl- och nu börjar det om. Det är en pojke till jag väntar och ända sen vi fick veta det har jag känt mig förtvivlad. Allt detta stök och skrik och alla dessa bilar på golvet överallt.

Men idag har jag satt in en annons på blocket efter en extramormor. Kanske kan även hon hjälpa oss vid / kring förlossningen, om vi får tag på någon. Jag ska även visa era svar för min man.tack. Har ni fler tips?

Ett annat problem är att minnande är så trött hela tiden. Han är verkligen blek av trötthet efter de här åren, där ingen av oss nånsin fått sova en hel natt. Han orkar inte steppa in och ta lek och nattningar när han kommer hem, han blir bara irriterad. Så då tar jag det. Har ni andra liksom superkillar som orkar ha krävande jobb och sen bara komma hem och ta över markservicen? Min man är 46, tio år äldre än mig, kan det vara det?

Tack för er respons. Ser att det kommit lite frågor, försöker svara:

- som ett förtydligande. Min man kommer i samband med fl. att stanna hemma tillsammans med oss tre i tre månader( fl led/ semester) enl

Ök med sin arbetsgivare. Visst kanske vi skulle ha ekonomiskt möjlighet att han gick ner i tid redan nu - men arbetsmässigt är det omöjligt, av hänsyn till denna kommande långa ledighet.

- han lämnar redan nu på mornarna och har gjort länge för att jag skulle kunna vara på kontoret redan vid 07. Nu är det för att jag ska få vila.

- vi bor i stor villa och vår son har ett rymligt lekrum med rutschkana, tält och massa prylar.

- jag ska fundera över detta att han i bland kanske får gå på fsk tom kl 15. Det har pedagogerna själva föreslagit eftersom dom väl tröttnade på min bleka gravid matta nuna ett tag när illamåendet var som värst. Jag blev själv väldigt mycket lämnad som liten och var alltid sist kvar på dagis. Det är en stor rädsla för mig- att mitt barn ska känna sig övergiven. Mina föräldrar struntade som sagt för det mesta i mig och det är, även om jag inte brukar prata om det, en livssorg att bli bortvald jämt.

Till sist: tack för dom konkreta tipsen om vad jag kan göra ang att han sticker. Jag hämtade honom plus en annan sagismammas barn i dag och gick lugnt med dom en bra bit till en väntande aktivitet. Efter aktiviteten åt han och jag i en mindre restaurang ( vi gör det rätt ofta) och han gjorde då ett rymningsförsök. Jag satte mig bestämt på huk framför honom och sa med mörk, bestämd röst bara " nej". Han kom av sig- och det har varit en allt igenom bra kväll. Jag ska också fundera över hans kost och det här med socker.

Undrar också om nån kan hjälpa mig med min oro över var han ska vara/ med vem

När fl. Startar? Hur kan jag förbereda? Nån som fött " själv?"

Sen vill jag också säga att ni verkar vara många som har total jämställda relationer: grattis till er! Min man hade en mamma som var hemmafru ( en bitter, bitter kvinna idag) och en allestädes frånvarande far som vigde sitt liv åt " firman". Han är en godhjärtad man men absolut, som en hel del med snopp, ibland lite fyrkantig. Han är konservativ, traditionell och lite gammaldags. Ibland tror jag att han lever i fel årtionde och att vi när som helst ska vakna i en scen ur " mad men".Han är också pålitlig, lojal och han älskar oss innerligt.

Vi har haft många diskussioner ( ok praktgräl)och han har gått från att vara ganska precis som sin egen pappa, dvs ett arkeologiskt fynd, till en pappa som går på föräldrarådsmöten , kan diskutera amning och leker med sin son. Men han kommer aldrig att baka surdegslimpor eller jobba deltid. Han kommer aldrig heller att lägga fram kläder dagen innan eller natta varannan kväll,Det är den mannen jag har valt. Och jag älskar honom även om det gör mig galen.

Jag kommer aldrig att behöva försörja honom eller betala en restaurangnota eller göra rent ett avlopp eller byta en glödlampa. Det är vansinnigt irriterande. Och ändå är det så det är.

Jag funderar ofta över hur den här traditionella mansrollen kommer att påverka våra söner.

Men grattis till er andra som verkar ha praktexemplar till män. Ni har gjort smarta, moderna val. Det har inte jag gjort. Och , om sanningen ska fram, inte min man heller. Men vi håller ihop.

Verkligen? Ditt ex - och ni klarade det bra? Den tiden ni höll ihop menar du?

Tack! Ja jag tänker så med!

Jag förstod ju att jag skulle få påhopp om att det var min relation till min man som gör mig olycklig , osv. Och jag vet att ni finns därute, ni som kommer överens om hur allt ska bli- och faktiskt håller er till det. Jag vet också att ni gärna talar om det. Ofta och mycket.

Än en gång: gratulerar till er. Om detta skulle jag gärna diskutera med er i en annan tråd .men inte nu.

Nu handlar dem här tråden inte om hur vi har valt att fördela våra fl dagar utan om hur en höggravid trött mamma skall orka med en fantastisk men mycket viljestark ung man på 3,5 år. Om hur det är att vara trött på att vara mamma ibland.

Min förra fl gick inte bra, igångsättning 3 v innan bf pga preeklamppsi/ tillväxthämning. Slutade i urakut snitt med sjukt barn. Klart jag vill att min man ska vara med. Klart han vill vara med. Men jag oroar mig mer för vad det innebär för en 3,5 åring som aldrig har blivit lämnad förut att a) först bli plötsligt lämnad b) sova borta c) få ett syskon, allt inom

Loppet av något dygn. Det är trauma- om än brukar det gå rätt bra för dom flesta ungar. Jag kör på extramormor. Och japp, jag hatar min svärmor. Förutom att hon är en självupptagen häxa så lovar hon först att passa vår son, sedan bokar hon en resa, precis vid bf. Sedan vill hon ha ständig sympati, uppmärksamhet, tröst och praktisk hjälp. Men själv kan hon inte ställs upp nånsin.

Ledsen om jag brusade upp. Jag förstår vad du menar. Du accepterar antagligen saker som jag inte skulle göra , precis som tvärt om.

Ja men gääsp..

Åh tack vilket bra och smart förslag! Det ska jag göra, direkt!

Vi har flera vänner som har erbjudit sig att vara stand by kring bf, med barn i samma ålder som vår son, som han känner väl och tycker om. Är bara så orolig att han inte får vara i son hemmiljö.