Förtvivlad mamma

Tack ni som har svarat. Min man tjänar typ dubbelt så mycket som jag och jobbar på ett privat företag. Att han ska gå ner i tid är en möjlighet som vi har utrymt men med mig sjukskriven är det inte möjligt.

Tack för era tips och era igenkänningar- det hjälper. Min son är faktiskt rätt omöjlig nu: han sticker, alltså rusar blint rakt fram, rätt ut i trafik, så fort han går bredvid vagnen. Hur jag än skäller och försöker hindra så gör han det. Dagis påpekar det som ett problem och jag har varit på Bvc hos deras socionom för att prata om hur jag kan göra med rymmandet- eftersom det ju är en säkerhetsfråga. Har sele även vid gång- men det leder till raseriutbrott. Att han skulle sitta ner och fixa med pärlplatta eller hjälpa mamma med att baka är en dröm som jag har. Men han vill bara springa och skrika och banka. Han vill inte rita eller se på film eller sitta still. Faktum är att han bara verkar ha en växel- full fart framåt. Han kommer just nu i ständiga konflikter med andra barn så man måste passa honom noga så att han inte slår el nyps när han leker. Jag har täta sammandragningar hela tiden och det känns så hopplöst att jag bara vill gråta att försöka jaga efter honom jämt, samtidigt som det känns som om förlossningen ska starta när spm helst.

Ibland tänker jag att jag inte vill mer. Inte vill vara mamma, höggravid - bara lämna allt. Jag har avskytt dom här åren i hemlighet men dolt det väl- och nu börjar det om. Det är en pojke till jag väntar och ända sen vi fick veta det har jag känt mig förtvivlad. Allt detta stök och skrik och alla dessa bilar på golvet överallt.

Men idag har jag satt in en annons på blocket efter en extramormor. Kanske kan även hon hjälpa oss vid / kring förlossningen, om vi får tag på någon. Jag ska även visa era svar för min man.tack. Har ni fler tips?

Ett annat problem är att minnande är så trött hela tiden. Han är verkligen blek av trötthet efter de här åren, där ingen av oss nånsin fått sova en hel natt. Han orkar inte steppa in och ta lek och nattningar när han kommer hem, han blir bara irriterad. Så då tar jag det. Har ni andra liksom superkillar som orkar ha krävande jobb och sen bara komma hem och ta över markservicen? Min man är 46, tio år äldre än mig, kan det vara det?

Det här är lite OT, hoppas det är OK. Men jag undrar varför det har blivit så här nu, att så många mammor har svårt att passa barn? Att det inte känns naturligt att umgås med barn, utan upplevs som så himla jobbigt?

Beror det på att vi lever för isolerat i små hushåll, att få (svenska) flickor får hjälpa till att passa barn under uppväxten som de självklart fick göra förr, och som flickorna i vissa invandrarkulturer fortfarande får göra? Jag kommer ihåg när min dotter gick på dagis. När jag hämtade brukade det vara ett par flickor med slöja där, i 10-11-årsåldern, som hämtade var sitt småsyskon.

Uppfostras flickor till att bli så intellektuella och karriärinriktade idag, att vi helt glömmer bort att uppfostra dem till mödrar också?

Hur påverkar det barnen? Och vad ska vi göra åt det?

Nu talar du ju emot dig själv. Du erkänner ju att din uppfostran har fått dig att tycka att barn är intetsägande och jobbiga?! Tror du att det är bra för barnen, att deras mammor, barnskötare, fröknar, nannies o.s.v. tycker så?

Det går ju tyvärr inte att komma ifrån, att om vi inte skaffar barn och fostrar upp dom på ett bra sätt, så tar den här världen slut... och NÅGON måste göra det. Varenda barn måste ha minst en person som tar hand om det under en (i jämförelse med andra arter) mycket lång tid.