Har jag kört slut på mig?

Har en anhörig med psykiska problem, jag fick kämpa i flera år på att denne skulle få vård. De tog flera år innan vården började lyssna på mig och ta mig på allvar. Det kändes som att jag kämpade i motvind hela tiden, på sidan av var jag sysselsatt ca 150% med jobb och studier. När min anhörige äntligen fick den vård hen behövde så kände jag mig först orolig och rastlös, sen tappade jag all min energi, nu känner jag mig alltid trött, minns inte hur det känns att vara pigg. Har svårt att somna jätte länge för att jag har så svårt att slappna av och varva ner, och under hösten så var jag tvungen att gå upp tidigt så då sov jag i snitt 5-6 timmar om natten ca 3 månader i sträck. Har svårt att få saker gjorda och svårt att koncentrera mig, känns som att jag inte kan lära mig något nytt och att mitt minne inte är lika bra längre. Har även lätt för att bli orolig och stressad. Gör inte så mycket om dagarna men har ändå svårt att få upp energin. Har försökt ta det lugnt i flera veckor men ändå känner jag fortfarande likadant. Kan ha svårt att lyssna på de jag pratar med. Vissa dagar är bättre och andra sämre. Vissa dagar måste jag sova middag och fortfarande känna mig trött, andra dagar så kan jag få energikickar som varar någon timme och då känns det som att jag kan klara av hur mycket som helst tills de kommer en motgång. Fick pina mig igenom julafton som jag egentligen inte orkade fira, orkade inte göra något speciellt på nyårsafton, och orkade inte heller fira min födelsedag. Känns som att jag måste tvinga mig själv till att göra hushållssysslor. Har funderat flera gånger om jag är utbränd, deprimerad eller bara trött och lat.