Min man otrogen nästan 1 år

Jag läste att man i varje förhållande skall fråga sin partner alt lista ut själv vilka tre saker som är allra viktigast för att livet skall vara bra, och de tre sakerna skall man göra allt man kan för att tillgodose. Om båda gör detta kommer ett förhållande bli lyckligt och ingen kommer vara otrogen. Men om en börjar tycka att den andras saker inte är viktiga och tullar på att uppfylla dem kommer den andra sällan att bara köpa det över tid. Ett tag kan man stå ut med att stå tillbaka men ändå fortsätta att uppfylla de saker den andra tycker är viktigt. Men om obalansen fortsätter över tid och den ena känner sig osedd av den andra kommer otroheten. 

Är otrogen bara den enas fel? Bör man rannsaka sig själv också om den man lever med är otrogen? Bör båda kamma till sig?

I ett välbalanserat förhållande där man tar ansvar för sina egna känslor men också den andras önskningar (som kan förändras över tid) är det sällan problem med otrohet.

Hej TS,

Känner att jag måste lägga mig i här och försvara dig. Tror att många som hoppar på dig här har inte varit med om otrohet där det som i ditt läge finns familj, barn, ett långt liv tillsammans. Det är omöjligt att veta hur man kommer reagera. De flesta tror nog innan att de kommer lämna och inte förlåta en otrohet, men när man väl hamnar i den situationen är det inte lika lätt.

Jag har också valt att stanna kvar hos min man efter en långvarig otrohet. Vi hade det inte bra innan, sexet var det väl inget större fel på, det var mer den vardagliga närheten vi tappat bort och vi kommunicerade inte om det utan lät livet rulla på. Jag led inte av det lika mycket som min man, han kände sig oälskad, men vågade inte ta upp frågan. Jag hade dock andra saker jag var missnöjd med i vår relation.

Det har gått nästan tre år nu sedan han berättade om henne och det har varit en otroligt lång och bitvis jobbig resa. Vi hittade dock ganska omgående tillbaka till varandra och kunde inte få nog av närhet och sex, och det har hållit i sig. Vi blev som nykära. Vi ändrade också på en massa saker i vårt förhållande och i vårt liv som vi varit missnöjda med, nu är båda nöjda. Vi gav oss chansen för att det fortfarande fanns känslor kvar och eftersom vi kom varandra närmare. Jag hade aldrig stannat om jag känt att känslorna var slut eller att jag inte längre var attraherad, eller om allt bara fortsatt som förut. Men det var kämpigt i början med alla motstridiga känslor. Jag fick gå mycket på vad min kropp och mitt hjärta sa, för hjärnan sa många gånger tvärtom. Vi har det mycket bättre nu än innan otroheten, så jag är glad att han fick en andra chans och att vi valde att stanna hos varandra.

För mig har det dock varit en otroligt jobbig inre resa, som fortfarande pågår till viss del. Du skriver att du har bra självkänsla och det är bra, du kanske kan komma vidare snabbare än vad jag gjort. Jag trodde jag hade bra självkänsla innan, men detta svek fick mig att totalt tappa bort mig själv. I början var det mycket en känsla av att vara värdelös, att inte duga. Jag tyckte inte om mig själv, för vem var jag egentligen, tydligen någon som inte gick att prata med och som inte var värd respekt och ärlighet. Om jag hade varit en bra människa hade han aldrig behövt vända sig till någon annan. Rent intellektuellt vet jag ju att detta inte stämmer, det berodde inte på mig och att jag var värdelös, utan helt andra orsaker för min man som gjorde att han hamnade där. Men rent känslomässigt var det så jag kände och jag gick alldeles för länge och försökte sortera ut detta själv. I höstas gick jag tillslut till en KBT terapeut som hjälpte mig att bryta tankemönster och fick mig att tycka om mig själv igen. Min man har såklart också gjort allt för att jag ska tro på oss och våga lita på honom igen. Men jag har varit tvungen att jobba med mig själv och det var inget han kunde hjälpa mig med. 

Svårt för mig har också varit att släppa henne, jag undrade så hur man är som människa om man kan göra som henne, att lägga sig i någon annans liv, att tycka sig ha rätten att lägga sig i någon annans liv. Hon var sambo och gjorde alltså samma sak som min man, gick bakom ryggen och ljög. Min man var kär i henne eller i den han trodde hon var. Tror dock inte nån av dem tänkte på vad de båda gjorde mot oss (mig och hennes sambo), de var i nån slags rosa bubbla som inte hade så med verkligheten att göra. Hon blev ett hjärnspöke som jag såg på stan varje dag, trots att hon bor i ett annat land. Jag har kunnat förlåta min man, men henne kan jag inte förlåta. Hon börjar blekna nu, hon är inte värd mina tankar, men det är svårt.

Mina råd till dig är ge det tid, det tar lång tid att komma över, men det kan vara värt det. Finns kärleken, närheten och ni kan kommunicera så kan ni få det bättre än nånsin. Bra att ni redan går i rådgivning, kan vara bra att gå var för sig också. Försök vara nära varandra så fort ni får chansen. Prata, han måste svara ärligt på alla dina frågor, då går det fortare för dig att gå vidare. (Det gjorde inte min man till en början, jag fick leta fram bevis. Nu vet jag mer än jag önskade egentligen, så bättre om han kan vara ärlig från början) Hitta på någon ny aktivitet som ni kan göra tillsammans, så blir ni mer sammansvetsade. Lyssna på dig själv och vad som får dig att må bra.

 

Lycka till!

 

 

Nej, vi gör ett aktivt val när vi väljer partner, och de som blir bedragna har valt en partner som inte sätter moral speciellt högt. Trohet, moral, och respekt för andra är egenskaper som inte råkar ramla av om frestelsen blir för stark.
Och nej, otrohet har aldrig drabbat mig, jag väljer partner som inte bedrar. Helt enkelt för att det skulle gå emot deras inre värderingar.

Tror du att de talar om från början att de tenderar att vara otrogna?

Hej!

Detta var det svaret jag väntat på. Någon med samma erfarenhet som mej,som också lyckats rädda sitt äktenskap. Plus att det har blivit bättre på alla plan.

Det värmer i mitt hjärta att läsa. Detta är vårt mål också. Vi kan verkligen prata med varandra. Vilket jag känner är otroligt viktigt för mej just nu. Vi har mycket kärlek till varandra. Kärleken fanns konstigt nog även där under otroheten, även om den var undertryckt då.

Märkligt nog har jag också fått mer lust nu. Tror att det har något med bekräftelse att göra. Struntar egentligen i varför.

Vi rör vid varandra mycket mycket mer nu förtiden. Det var nästan obetydligt förut. Pliktskyldiga pussar bara för att det skulle vara så. Vet att jag tog så mycket för givet. Vilket jag är ledsen för idag. Kanske detta inte hänt, om det inte varit så.

Så ett råd till alla. TA iNTE VARANDRA FÖR GIVET. VÅRDA ERT FÖRHÅLLANDE!

Hej!

Tyvärr måste jag säga att du är väldigt naiv som kan tro på detta. INGEN skulle tro att min man skulle kunna vara otrogen. Nu när bubblan spruckit är han själv ett levande frågetecken som undrar HUR?? Skulle någon frågat mej innan allt detta. Ja, jag hade bara skrattat, å sagt aldrig han. Han var den sista jag skulle kunna tro göra nått sånt. Därför blev jag fruktansvärt chockad när det uppdagades. Så jag är ledsen för din skull. Eftersom jag själv trodde på detta. Det händer ALDRIG mej....

Otrohet kan bero på en massa olika saker. Om man är den som blir utsatt måste man ställa sig frågan om man verkligen är villig att lägga ner det arbete som krävs för att kunna stanna kvar i förllandet. Min erfarenhet är att nya väljer att hålla ihop pga fel orsaker. Praktiska och för barnens skull...men att gömma sig bakom barnen och låta dom vara orsaken att fortsätta i ett förhållande som troligtvis är dött mellan parterna, är både själviskt och osjälviskt.

Barn mår bäst med lyckliga föräldrar. Och kommer hellre från en splittrad familj än lever i en splittrad familj. Att hålla ihop för att man känner oro för var man ska no, hur ekonomin kommer att bli osv är helt galet.

Hej TS.

Även jag har gått igenom en sådan här sak. Vi bestämde oss för att försöka få vårt förhållande att fungera. Först började vi i familjeterapi. Där jag både skrikigt och gråtit. Det gör ont.... och ännu ondare. Det tar tid... och ännu mera tid.

Det har gått lite över 2 år och vi har det bra.... så bra som jag någonsin tror att vi kommer att ha det. Jag litar åter igen på honom. Visst kan jag få lite svarta tankar ibland men för ca två månader sedan hade vi ett gräl utav bara helvete som ändå löste upp en knut jag gick och bar på och det har blivit bättre.

Jag kommer nog aldrig förlåta honom för det han gjorde. MEN jag kan acceptera att det har hänt. Att det är en till sak i ryggsäcken av det livet har att erbjuda. Jag kan låta det ha en mindre betydande del av den ryggsäcken. Jag får ändå leva med en man jag älskar, ha våra barn varje dag, jag skapar min egen lycka! Däremot är jag lite mindre godtrogen och tror faktiskt inte gott om alla jag träffar längre... Något är trasigt längst in, men så hade det ju varit om jag levt själv i dagsläget också! Jag ser inte på andra som jag gjorde... Nu är jag mer synisk i min bedömning Men jag trivs bra med det också. Har som vuxit upp Det jag vill säga till dig är att du skall fråga dig själv (var ärlig).

Vill jag leva med honom som en familj?
Kan du förstå vad som drev honom och är det något ni kan arbeta på?
Kan du någon gång förstå/acceptera det som hänt?

Däremot tror jag att du skall sluta umgås med hans fd för det kommer tynga ner dig. Det är inte helt hälsosamt att göra det!

Det är ingen lätt resa, se bara till att du själv inte mår för dåligt! Men det kan faktiskt vara värt det! Men jag lovar dig... skulle det hända igen skulle jag definitivt aldrig försöka för det tog nästan livet av mig.

Kram!!

Det har inget med bekräftelse att göra. Din man tog bort din vardagstrygghet (han är din och skulle ALDRIG röra någon annan) och du slutade då ta honom för givet. Ni kvinnor är lite som flockdjur, någon annan ville ha sex med din man och helt plötsligt vill du också det.

Detta kommer hålla i sig en stund innan du åter faller tillbaka till vardagen när tilliten är återskapad.

Tänk på detta och sluta inte ge din man sexuell uppmärksamhet trots att din lust minskar igen (för det kommer den göra). Ett långvarigt förhållande bygger mycket på att man blir expert på sin partners behov. Detta gäller givetvis båda könen.

Jag tycker det är starkt att du är villig att ge ert förhållande ett försök. Personligen skulle jag har väldigt svårt att få tillbaka förtroendet för min partner efter en affär.

Lycka till!

Nja, visst kan jag hålla med om att man inte alltid reagerar som man trott, och att det är en väldigt skillnad på att förhålla sig till saker i teorin och när man väl står där på riktigt. Men jag tycker inget förhållande är värt att helt förminska sig själv till den milda grad att man går på KBT för att förändra sig själv för att förhållandet ska överleva.