Att förlora sin mamma

Clara!

Jag beklagar verkligen sorgen. Jag ska inte säga att jag vet hur det känns. För inte en enda vet hur det känns, jag hatar alla de som säger så. Jag förlorade min mamma hastigt för 1,5 år sen. Från ingenstans. Jag var 23 år, hon 48 och jag tog för givet att jag skulle få ha min mamma i 30 år till. Minst. Jag fattade inte hur jag skulle resa mig ifrån det värsta tänkbara. Jag ville bara att tiden skulle få så jag kunde lägga det bakom mig. Få distans från det. Men det är så mycket som påminner en hela tiden. Jag vet inte hur nära du och din mamma stod varandra men du kanske känner igen dig? Tänkte också i början "jag ska bara ringa mamma och fråga.." För att sen komma på mig själv att nej, det ska jag inte göra. Och när jag ser andra tjejer i min ålder på stan blir jag så fruktansvärt avundsjuk för att jag aldrig kommer att få se min mamma igen. Och allt som hör till.. Inga jular, födelsedagar, barnbarn osv..

Precis när det hade hänt googlade jag en massa på hur man orkar gå vidare och hamnade här och såg att jag inte var ensam. Och på något sätt kände jag en samhörighet med de som blivit av med en förälder tidigt. Inga av mina kompisar förstår. De var så rädda för att ta kontakt. Och jag förstår dem, jag hade inte heller vetat hur eller vad jag skulle ha gjort. Jag vet egentligen inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget men du ska veta att du inte är ensam! I början ville bara lägga mig ner och dö. Det vill jag vissa dagar även nu men det går lättare och lättare. Fastän man inte tror det. Du har första sommaren framför dig. Året då det blir första födelsedagen utan mamma, första julen utan mamma, ett år sen mamma.. Det är förjävligt rent ut sagt. Men du fixar det. Vissa dagar är bättre än andra. Kram