Håller på att skiljas, hur har ni hanterat sorgen.

Jag har varit den deprimerade mannen som slutade engagera mig i äktenskapet. Jag har gått igenom en lång och jobbig period med mycket arbete, utmattningsdepression och allt som hör till. Gått hos olika psykologer, arbetsterapeuter och tagit olika mediciner för att lösa mina problem. Mina symptom var huvudvärk, humörsvängningar och allt det andra du beskriver om din man.

Tyvärr drabbade det min förra fru hårt, hon fick ta ett stort lass med hemmet och barnen. Tröttheten gjorde att hon själv gick in i väggen och tröttnade. Vi gick i terapi tillsammans och var för sig, vi var fast beslutna om att vi skulle vara tillsammans för evigt och lösa detta.

Till slut var det terapeuten som tyckte att vi skulle skilja oss, vi hade fastnat i ett mönster där ingen skulle bli bra. Dessutom var vår relation baserad på behov som vi inte hade längre,  jag var en fadersgestalt och hon sökte trygghet. Nu var jag en spillra av fadersgestalt och hon var trygg i sig själv.

Vi skiljde oss och det var sorgligt, familjelyckan hade splittrats, vi var oroliga för barnen. Det blev såklart lite stökigt men inte så farligt som man har hört om andra.

Nog med bakgrund. Idag 3 år senare mår jag väldigt bra, mitt ex mår bra, vi har en bra relation och våra barn har det bra. Vi bor nära varandra delar helt på vårdnaden och träffas även på "fel" vecka.

Mitt ex har en ny relation och är sambo, det funkar bra och jag har inga problem med det.

Det låter kanske som en solskenshistoria men när vi väl vara klara med hela skilsmässan kände vi oss båda lättare och starkare.

Jag fick två råd på vägen som hjälpte mig mycket. Du har hört dom förut:

Du skall fokusera på dig själv och se till att du mår bra, du kan inte och skall inte hjälpa andra som inte vill ha hjälp.

Mitt standardsvar när folk gnäller : "Det var tråkigt för dig, vad är din plan för lösa det"

Det andra är att alltid vara schysst.

Fundera på hur du vill att dina vänner svara på frågan "Hur tar XX sin skilsmässa?"

Jag ville att mina vänner skulle svara "Han tar det bra, det är visserligen jobbigt men han försöker fokusera på att barnen får det bra och så är han riktigt schysst mot sitt ex"

Sen försökte jag varje dag leva upp till det svaret.

Lycka till - det blir bra till slut.

Jag är inte så stolt över den första tiden men definitivt stolt över när jag väl tog tag i det hela och situationen nu när det faktiskt funkar.

Tänk på att det kommer en sorg som skall hanteras, sorgen över att familjen inte lyckades, sorg över att det inte blev som man hoppades, att du förlorat din livs kärlek mm. Den sorgen skall bearbetas och hanteras, man har rätt att sörja och man måste få sörja.

Tänk på äktenskapet som om du förlorat något som du aldrig får tillbaka, du kan sörja det men det är ingen ide att gräma sig, ångra sig eller bli bitter.

Ditt äktenskap är slut - det kan du inte ändra på. Hur du hanterar det och hur du mår har du faktiskt möjlighet att förändra.

Jobba på Dreamgirl, det blir bra.

Angående mina barn och deras "nya" familj så hade jag faktiskt inga problem med det. Nu när du säger det så känns det konstigt att jag inte reagerade mer negativt. Antagligen för att han var mycket yngre och inte var famlijetypen. Han är dessutom själv noggrann med att inte bli kallad pappa och han lägger sig inte i min eller barnens mammas uppfostran.

Som alla sagt se bara till att vara världens bästa mamma, snacka inte skit om den andre, ha ett bra liv och njut av din frihet.
Per

Den första tiden efter separationen är så djävla svår, allt är annorlunda och det är så ensamt när man inte har barnen.

Försök vara mer egoistiska.

Se till att få fler dagar med barnen än vad han får. Det kan vara så att han till och med blir glad att slippa dom. Ställ alltid upp och ta barnen när det strular för honom, se det inte som att han lastar över barnen på dig - se det som en ren vinst.

När barnen blir större så kommer de att välja ett boende - se till att det blir ditt boende. Visst, barnen behöver sin far och allt det där men det är hans problem.

Se till att barnen har tillgång till dig hela tiden, fixa mobiltelefoner eller mail. Skicka ett SMS varje kväll, ring och säg gonatt varje dag. Du ska vara deras första val när det gäller problem, hjärtesorg med mera.

För mig blev det tufft när jag missade min dotters utveckling till tonåring, det är klart att en 13 årig tjej inte vill prata om sånt, men jag jag missar en del av hennes liv och mamman får ett förtroende som jag inte har.

Det är inte det roliga som de gör på helgerna som avgör, det är vem dom vänder sig till när de har problem med pojkvänner, får mens eller har det jobbigt. Det är det som är det viktigaste.

Om han inte vill vara med i skolan eller engagera sig i fritiden, synd om honom - hans problem.

Det är jobbigt, det är tungt man ska fixa jobb, barnen, skolan och så ska man vara snygg och attraktiv och ha en rolig fritid och hitta nya relationer - allt på en gång.

Visst har jag bra koll, men det tog en massa år, först separationsprocessen som håll på i 2 år och sen har jag varit skild i 3 år. Det tar tid och det har inte varit lätt jag känner igen mig i det ni håller på med.

Det där med att inte veta ut eller in är själva poängen med nästan alla råd i den här tråden. Det finns en sak du inte skall fokusera på och det är ditt ex. Du skall fokusera på dig själv och dina barn - allt annat är hans egna problem.

Om logistiken hade funkat skulle man nästan kunna stötta med komplimanger, lite blommor och ett glas vin för att fylla på självförtroendet.

Att gå vidare tror jag inte har så mycket att göra med manligt och kvinnligt utan mer när man blir klar och om man blev sviken eller inte.

Jag tycker det var mycket enklare att dejta efter skillsmässan än när man var yngre. Jag har redan haft familj, det stora giftermålet och är trygg i mig själv. Nu behöver en relation inte innebära att man måste flytta ihop, bilda familj och allt det där.Jag är kanske lite äldre än ni andra, 46 år, och känner mig helt klar med familjelyckan.

Jag har både haft ett övergångsobjekt och varit det åt en annan. Så länge man inte blandar in barnen förrän det är riktigt allvar och är ärlig mot sig själv och den andre så tycker jag man kan man kan ge sig ut rätt tidigt. 

Man träffar nån, blir lite förälskad, umgås, har roligt, får ömhet och bekräftelse, efter 4-5 månader upptäcker man att det inte var ens nya livspartner och man skiljs som vänner...eller så flyttar man ihop efter 12 månader och lever resten av livet tillsammans.

Jaga inte en kopia av ditt tidigare liv, livet är annorlunda när man är skild, det är annorlunda och skrämmande men på  många sätt mycket enklare och spännande.

Ni har givetvis rätt, jag har inte träffat den människa som är 100% än. Den som jag skall dela livet med, vardagar och helger.Vått och torrt.

När jag var ung drömde jag att träffa rätt kvinna, flytta ihop, gifta mig, se barnen växa upp, få barnbarn och allt det där. När det tog slut i ett förhållande så trodde jag att det var kört och att jag aldrig skulle få träffa nån. Sen träffade jag mitt livs kärlek, gjorde allt det där - tills vi skilde oss.

Nu är jag vuxen, trygg och vill inte släppa in nån i min familj (jag och barnen) där det finns risk för att de kommer i andra hand. jag läser på FL om problem med bonusbarn, nya barn, hans barn, hennes barn och jag vill inte utsätta dom för det. 

Så jag hoppas att jag träffar den rätta (igen) och flyttar ihop. Men jag flyttar inte mina barn till en annan skola, jag vill inte störa dom med komplicerade familjerelationer. Eftersom jag prioriterar dom så får jag själv stå tillbaka tills jag hittar den perfekta, och som givetvis tycker att vi 3 är perfekta.

Till Dreamgirl vill jag egentligen ge tipset att man kan ha ett par relationer på vägen till den rätta, det är ett annat liv nu. De man möter är i olika situationer, en del vill bilda familj, en del har familj, en del vill bara ha sex. Som vuxen och fri kan du själv välja hur du vill ha det - så länge du är ärlig och rak.

Kram

En bra sak att ta tag i efter en separation är sina vänner, tyvärr har man tappat en del på vägen när man gick in i parlivet. Man tappar en del "vänner" när man skiljer sig också, de umgicks mest med en som ett par, och hans/hennes vänner.

Visst kanske det känns konstigt att ta upp kontakten efter alla år bara för att man är singel men svälj stoltheten och ring runt. Börja umgås med gamla klasskamrater, kollegor, släktingar, gamla barndomskompisar.

"Hej, ledsen att jag inte hört av mig på 7 år, det har varit mycket med barn och familj, nu är jag skild och skulle vilja ta en fika"

Det roliga är att de flesta som jag pratade med svarade: "Vad tråkigt, klart vi skall ta en fika, jag har förresten en kompis som är singel, ni kanske skulle dejta?"

Och förresten, Dreamgirl, är du i närheten av Göteborg så bjuder jag på en fika.

Dreamgirl, det är sketjobbigt alltihop men det blir bra! Håll ut, kämpa på och jag lovar att du kommer ut på andra sidan stark, fri och lyckligare.

Jag använde mig av ett tips från terapeuten som hjälpte mig:

Sätt dig ner och skriv ner på ett papper vad du vill att dina vänner skall säga om dig när någon frågar dom.

Jag skrev: "Han tar det väldigt bra, visst är det jobbigt eftersom hon gjorde... men han är verkar helt ok med att hon har en ny och han är den som ser till att barnen får det bra. Han är inte bitter ett dugg och verkar lösa allt så att det blir smidigt för båda"

Skriv hur du vill vara och vad som är det rätta.

Titta på lappen varje dag och påminn dig om hur du skall agera.

Kom ihåg en annan sak, han är orsaken till att du befinner dig i din situation men han är INTE lösningen på att ta dig därifrån.