varför skaffa barn sent? tänker många fel?

Rätta mig gärna om jag har fel, men den relativt låga snittåldern på förstföderskor under 70-talet (jämfört med idag) var väl ingen dipp i den bemärkelsen att snittåldern varit högre tidigare?

Som jag uppfattat det har snittåldern aldrig varit högre än idag och den bara ökar och ökar.

Många verkar väga in det här med pengar och prestige väldigt mycket. Man kanske inte säger eller skriver det rakt ut, men det märks mellan raderna.

Man ska pluggat, man ska rest jorden runt, skaffat bra jobb, jobbat några år, kommit upp sig i karriären (så man får hög SGI), skaffat hus och bil..., sen kan man då ev tänka sig att skaffa några barn när man är mellan 38-42 år..., om man hittat Mr Right då..., (tokannonsering på match.com och e-darling?)

Var ju inte det jag skrev.

sv.wikipedia.org/wiki/Downs_syndrom

Som du själv ser är sannolikheten cirka 10 gånger större att foster hos en 40-årig moder drabbas av DS än hos en 30-årig moder.

Att det inte föds fler barn med DS av äldre mödrar är ju att man blivit mer uppmärksam och bättre på att hitta det. Många väljer ju att göra abort.

Nu ska inte FL tas som ett typiskt Sverige, då en viss typ av befolkning  (i.e. de som av olika anledningar har behov av ett sådant forum) är överrepresenterade här, men det är definitivt så att äldre mammor blir ifrågasatta betydligt oftare än 25-åriga mammor. 

Av någon anledning tycks många som skaffat barn före 30 års ålder utgå från att de som inte gjort det har gjort ett aktivt val att vänta.
Min erfarenhet är att det tvärtom är väldigt få som väntar till 35 för att de VILL vänta så länge, utan att de allra flesta hade velat ha barn någonstans mellan 25 och 30.

Här kommer chocken, den stora chocken för alla er perfekta 2*-åriga mammor som startar dessa trådar:
Alla får inte alltid som de vill!

Ibland träffar man inte en vettig kille och har svårt att släppa passionen trots att man vet att den leder åt fel håll.
Ibland träffar man någon som känns perfekt i början men senare visar sig vara en outsinlig källa till irritation.
Ibland träffar man ingen alls.
Jag kanske har för höga krav, eller är för udda, eller för ful, eller för vadsomhelst.
Jag vet själv inte varför det var min tredje sambo som blev pappa till mitt första barn.
Jag vet inte heller varför vi växte åt varsitt håll så fort vårt älskade barn äntligen var på väg.
Däremot så vet jag att vi båda är så bra föräldrar vi bara kan åt vårt barn, och att vår separation och vårt nuvarande samarbete underlättas av det faktum att vi känner varann väl och att vi båda är lite mer prestigelösa nu än vad vi var när vi var yngre.

Jag förstår precis vad du menar och det finns alldeles säkert individuella skäl.

Men var det verkligen lättare att finna Mr right för tidigare generationer?

Vill inte kritisera dig personligen eller någon annan. Det är ju samhällstrenden som är intressant.