Varför är det så viktigt att vara manlig eller kvinnlig? Och vad avgör vilket man är?

För mig handlar det mycket om självsäkerhet. Om jag (som man) tittar på det motsatta könet och försöker göra mig en bild av vad jag anser vara kvinnligt/okvinnligt, så landar jag mycket i uppfattningen om hur säker den personen verkar vara i sig själv.

En kvinna som verkar vara väldigt osäker i sin kropp och sin kvinnliga identitet framstår naturligtvis som mindre kvinnlig i mina ögon. En kvinna som med säkerhet utstrålar en självklar närvaro i sin kvinnliga identitet framstår naturligtvis som mer kvinnlig. Och om jag ska vara ärlig, så handlar det faktiskt inte så mycket om vilken uppfattning jag lägger på den personen, utan hur jag uppfattar dom genom deras egen utstrålning. Frågan om kvinnlighet/okvinnlighet är alltså någonting dom själva sänder ut.

Och om det är så jag uppfattar kvinnor, måste det också vara så dom uppfattar mig. Om jag är väldigt säker i mig själv så utstrålar jag en viss attraktivitet alldeles oavsett vad jag håller på med. Bara det faktum att jag gör någonting med en väldigt självsäker attityd innebär då per definition att jag utstrålar en viss manlighet när jag gör det.

Och poängen är, jag är så förbannat självsäker i mig själv och min manliga identitet att jag inte ens behöver ta den på allvar. Det är inget problem för mig att leka med könsroller eller könsidentitet, eftersom jag vet med sådan säkerhet att jag alltid kommer att vara trygg i mig själv. Jag är inte bög, men jag skulle inte ha några som helst problem att paradera i pridefestivalen eller bli kallad för "fjolla". Helt enkelt därför att det inte är en förolämpning för mig. Att ifrågasätta min manlighet eller sexuella identitet får mig alltså inte att bli provocerad.

Däremot kan jag bli en smula fascinerad av dom som gör det, eftersom jag gärna vill veta hur dom tänker. Ska jag vara helt ärlig finns det överhuvudtaget inte någonting som någon skulle kunna säga till mig som skulle få mig att tvivla på min manlighet, helt enkelt eftersom det inte finns någon utanför dom som känner mig i verkliga livet vars åsikt jag överhuvudtaget lägger något värde i. Om nån skulle säga till mig att dom tyckte jag var omanlig skulle jag bara skratta åt dom och tycka att dom var fullkomligt dumma i huvudet.

Och poängen är, det spelar ingen roll vad jag gör eller inte gör, så länge jag gör det med säkerhet. Kvinnor kommer att uppfatta mig som manlig och attraktiv om jag så bytte vinterdäck på bilen iklädd en rosa kjol. Alltså behöver jag inte bekymra mig om hur jag uppfattas, eftersom jag alltid kommer att göra rätt så länge jag går in för någonting och står för det. Jag kan gå in i den här diskussionen utan några som helst problem, och jag bekymrar mig faktiskt inte ett dugg.

Frågan om manlighet och omanlighet är således inte en issue för dom som är väldigt trygga i sin manlighet. Däremot verkar det vara en väldigt stor issue för väldigt många osäkra personer. Ju mer osäker någon är, desto viktigare blir det för den personen att visa för omvärlden att dom inte alls är osäkra. För någon som står osäker i sin manlighet blir det då väldigt viktigt att skylta med väldigt manliga attribut. Och dessutom hålla fast vid dom på ett oerhört defensivt och prestigefullt sätt.

Och om osäkra män måste mobba varandra i grupp för att hålla fast vid sina manliga ideal, så tyder det bara på en oerhörd osäkerhet inom det manliga kollegiet. Jag har ingen förklaring på var all denna osäkerhet kommer i från, för inga jag känner i verkliga livet är så förbannat osäkra på sig själva, varken kvinnor eller män. Jag känner överhuvudtaget inga människor där den här typen av diskussioner är ett problem.

Jag kan bara tycka att det är sorgligt och tragiskt att så många människor fortfarande lägger så mycket vikt vid hur andra förhåller sig till normer som sen länge har förlorat sin grund. Och jag kommer inte ifrån känslan av att dom lägger väldigt mycket vikt i frågan om manligt/kvinnligt just för att dom själva står väldigt osäkert i sin manliga eller kvinnliga identitet. Bara för någon som har väldigt stora behov av att markera tillhörighet i endera lägret blir det väldigt viktigt att peka ut dom som faller utanför ramarna.

Ja, tack, tack!

Sedär, jag kan tillochmed motta och bekräfta en komplimang från en annan man utan att bli provocerad. Män som är väldigt säkra i sig själva brukar kunna göra det.

Men har det blivit bättre eller sämre, eller har inte just högstadiet alltid varit en plats för den typen av problem? Det finns väl ingen annan ålder som just grupptillhörighet och normativitet blir så viktigt som i högstadieålden? Och min uppfattning är att det alltid har varit så? Jag är dock inte lärare, och jag har ingen uppfattning om förändring över tid.

Jag håller inte riktigt med. Jag upplever en betydligt större frihet angående könsnormer för både män och kvinnor. Däremot uppfattar jag ett starkare motstånd från män, men det innebär ju inte att det inte är tillåtet för dom. Jag upplever att det är ganska tillåtet för vem som helst att göra precis vad som helst. Om jag jämför med när jag själv gick i högstadiet för 25 år sedan upplever jag det som att normerna var betydligt snävare då? Men dom kanske efterlevs hårdare och råare idag?

På min tid visste man knappt vad homosexualitet var, möjligtvis att man hade hört talas om Jonas Gardell. Men bögar, det var sånt som bara fanns i Fjollträsk. Att andelen homosexuella alltid har varit ganska konstant var helt enkelt inte något som föresvävade oss, eftersom det inte fanns några utlevande bögar i vår närhet. Och ja, vi sprang runt och kallade varandra för bögar hela tiden, jag också. "Din jävla bögjävel" var ett ganska allmänt spritt skällsord. Jag kan bara skylla min otroligt naiva hållning på okunskap, helt enkelt eftersom jag aldrig hade träffat någon som levde ut sitt liv som öppet homosexuell. Att det finns folk som än idag tror att "fjolla" är ett skällsord som biter blir därför ganska intressant, eftersom det visar hur långt vi har kommit/hur lång väg vi faktiskt har kvar.

Och så blir det när man aldrig konfronteras med något som går utanför normen. Umgås man bara med "normala" människor får man en väldigt snäv bild av vad det är som utgör en norm. När sanningen är att det antagligen finns en hel del människor som gärna skulle vilja gå utanför normen om dom bara vågade. Och på samma sätt antar jag att det är i frågan om manligt/kvinnligt beteende. Dom kan överhuvudtaget inte föreställa sig att en man kan vara både manlig, attraktiv och feminist, eftersom det inte existerar i deras värld. Precis som det finns folk som överhuvudtaget inte ens kan föreställa sig att kvinnor kan byta däck på bilen.

Så, ju längre vi kommer i utvecklingen, desto viktigare blir det att strida om pseudo-frågor. Vi har i Sverige gjort enorma framsteg i exempelvis vår samhälleliga syn på homosexualitet. Till skillnad från ställen som Ryssland som fortfarande verkar tro att såna saker bara händer i Fjollträsk. Är det nån som gör nåt annat än att skratta åt Ryssarna och deras syn på homosexualitet? När dom stora striderna (I Sverige) redan är över fastnar folk väldigt ofta i olika slags pseudo-diskussioner. Och det betyder att diskussionerna i sig egentligen är fullkomligt betydelselösa. Jag skulle nog säga att bara den anledningen att vi sitter här och diskuterar såna här frågor visar på att mycket av debatten redan är vunnen. Dom som är kvar och ältar frågan om omanlighet är dom vita kränkta männen som fortfarande inte fattar varför frugan slutade passa upp på dom...

Ja, och jag skulle fortfarande gärna vilja förstå hur dom tänker och känner, för jag förstår det inte. Vad är det som gör rent exakt att män får det sämre för att kvinnor får det bättre? Vad är det som gör att män känner sig kränkta och kastrerade? Varför känner dom sig så himla instängda och påhoppade för? 

Jag försökte fiska efter svar i dom andra trådarna, men jag fick inget tillfredsställande svar förutom "därför" och "det är omanligt". Ja, men VAD är det som gör det hela omanligt? För jag förstår det inte? Jag ser faktiskt inte vad det är i det hela som skull göra männen mindre manliga. Så, förklara för mig som om jag faktiskt inte förstod.

För mig är det som sagt inte ett nollsummespel, utan en win-win. Alla tjänar på ett mer jämställt jämlikt samhälle, kvinnor som män. Men det verkar finnas många män som har svårt att tro på det, men jag kan bara säga att dom har fel. Och att  dom skulle få mycket lättare att hantera sin inskränkta tillvaro om dom helt enkelt bara gick ut ur sin comfort zone och kände efter lite. .

Du menar att det är så enkelt? Det sättet att tänka är för mig så fullkomligt obegripligt att jag inte ens kan föreställa mig det. Men ja, it makes sense...

Ja, det är lite lustigt, det där... :) Jag försöker ibland föreställa mig hur jag hade varit som person om jag hade varit kvinna istället för man. Hade jag varit samma person? Eller hade min personlighet utvecklats helt annorlunda? Hade "jag" fortfarande varit jag om det hade varit helt annorlunda?

Om jag sätter min egen personlighet i en kvinnas kropp föreställer jag mig att jag hade haft mycket svårare att klara mig i både skola och yrkesliv. Jag hade aldrig kunnat ta så mycket plats eller varit så öppen och frispråkig med mina åsikter. Jag hade blivit betraktad som en bitch, och allt jag hade sagt och gjorts hade vägts och använts emot mig.

Och jag tror att det hade fått mig att bli väldigt bitter och hatisk mot den värld vi lever i som inte hade tillåtit mig att vara på det sätt jag helst hade velat vara. Jag hade antagligen blivit väldigt informerad och antagligen arbetat politiskt med frågor för att främja den kvinnliga saken. Och jag hade antagligen fortfarande varit en idealist som verkat för att göra världen till ett bättre ställe att leva på, både för kvinnor och män.

Och förmågan att känna empati är en väldigt underskattad förmåga när man diskuterar sådana här saker. Enligt Wikipedia:

Empati är en komplex psykisk process som innebär (1) att känna vad den andre känner (affektiv empati) (2) att förstå vad den andre känner (kognitiv empati) och (3) en mekanism som kan avgöra från vem (själv/annan) känslan härrör (empatisk precision). De här tre mekanismerna anses vara tätt sammanflätade och beroende av varandra för att empati ska ske. Ibland inkluderas även en fjärde aspekt av empati - att besvara den andre med en medkänsla och vänlig intention (empatisk omtanke).

Och jag tror den här debatten skulle bli mycket lättare och framförallt intressantare att diskutera om fler män försökte sätta sig in i hur det skulle vara att leva i den här världen som kvinna. Varför inte bara göra ett tankeexperiment? Vad är det värsta som kan hända? Att ni får en ny och intressant insikt som kanske gör det lättare att förstå?

Jag kan ju bara tala för mig själv, jag har ju ingen aning om vad andra tänder på. Men visst, det är klart att jag tänder på en viss form av utspelande kvinnlig sexualitet. Det tillhör det sexuella spelet mellan män och kvinnor, och ju mer tydligt det är, desto hårdare faller män för det, a la Marilyn Monroe.

Men kvinnlighet behöver ju inte bara vara kvinnliga former? Audrey Hepburn är ju oerhört feminin i sina drag, trots sin väldigt spensliga figur. Det är ju ingen som misstar henne för en man? Och jag kan tycka att en del kvinnor som leker med androgyna drag kan vara oerhört sexiga, men det beror ju också på hur dom gör det. Min stora idol på 80-talet var Annie Lennox, och som man kan jag bara säga att hennes lek med könsidentitet är oerhört attraktiv i mina ögon.

Men visst, det är ju ett intressant växelspel mellan hur snygg man själv känner sig och hur snygg andra uppfattar en. Det värsta jag vet är snygga kvinnor som vet om att dom är riktigt snygga, och som inte kan låta bli att visa det. Och för mig är det inte attraktivt med den där formen av konstant självmedvetenhet. Det är som om dom struttar runt och tycker "här går jag omkring och är snygg". Dom kan bara inte släppa det, och jag har väldigt svårt för den typen av självupptagenhet.

Samtidigt som det inte finns någonting vackrare än en oerhört söt tjej som inte verkar vara riktigt medveten om hur söt hon egentligen är. Det finns något oerhört tilltagande i den typen av omedvetenhet. Hon har en inre skönhet som som hon försöker dölja men som inte kan låta bli att sticka upp. Dom jag faller för brukar vara förhållandevis självsäkra i sin person, men kanske något omedvetna om sin egen skönhet.

Men visst, jag är man, och jag tänder rent sexuellt på sexuella attribut. Ju mer utspelande, desto bättre. Jag kan inte rå för det, jag gillar en klassiskt timglasformad kvinnlig figur med stora tuttar. Det är bara så jag är konstruerad. Men det betyder ju inte att jag inte kan tända på andra former av kvinnlighet? Så länge det finns ett nöje och en glädje i det hela är det ju bara roligt att ta del av.

Nej, jag sa inte att det är lätt att vara kvinna... :) Eller man med, för den delen. Det handlar om ganska komplexa och rakt igenom motsägelsefulla företeelser. Jag har ingen lösning, det finns inget rätt eller fel. Jag kan bara bekräfta att frågan är väldigt mångbottnad för mig.

Och ja, jag har ju väldigt svårt att se någon kvinnlighet i väldigt manhaftiga kvinnor. Dom gör ingenting för mig på ett sexuellt attraktionsplan. Och det finns ju också väldigt många flator med den typen av manhaftig butchattityd. Och ja, dom har väl den inställningen just för att det inte tänder män ett enda dugg? Vill man göra sig så motbjudande (för män) som möjligt så är det ju väldigt lätt att plocka upp alla attribut som är dom rakt motsatta till det som traditionellt sett tänder män.

Det enda jag inte förstår när det gäller kvinnlig homosexualitet är dom flator som klär ner sig för att se så sunkiga och oattraktiva ut som möjligt. Det har ju inte så mycket med kvinnlighet att göra, som frågan om sunkighet och hygienitet. Jag förstår att dom inte vill attrahera män överhuvudtaget, men får det inte dom att bli motbjudande även i flatornas ögon? Jag menar, det måste ju vara oattraktivt även för dom? Eller har jag missat nåt?

Jag har egentligen ingen lust att göra det här till en politisk diskussion, men jag tycker att det finns ett klart samband mellan det senaste decenniets borgerliga politik och en klar ökning av klyftorna i samhället. Där det är dom svaga som slås ut. Jag har sagt det flera gånger tidigare, alla tjänar på ett jämlikt samhälle. När klyftorna ökar mellan elever även i skolor, så slås dom svaga eleverna ut. Resurskrävande elever får inte den hjälp dom behöver, eftersom det helt enkelt inte är lönsamt att hjälpa dom. Och den utslagningen går rätt långt ner i åldrarna. Och barn överhuvudtaget och killar i synnerhet är oftast väldigt utagerande, deras frustration får ett tydligt uttryck i form av utagerande mot andra, förslagsvis då svagare grupper. Därför ser vi ett ökat inslag av intolerans i högstadiemiljöerna. Men ja, det är ju min egen högst personliga och politiska uppfattning. I ett jämställt och jämlikt samhälle är det win-win. När klyftorna ökar förlorar alla...

Jag tror du är tillräckligt utspelande för att attrahera mig väldigt snabbt. Det skulle ta ungefär fem sekunder för dig att linda mig runt ditt finger... ;)

Alltså, det är ju väldigt svårt att definiera exakt vad attraktion egentligen handlar om. Det finns alldeles för få ord för att förklara så komplexa fenomen. Det handlar om känsla och kemi och något sorts odefinierbart je ne sais quoi. Man kan inte förklara det i ord, men man vet att man har det när man ser det framför sig. Det handlar ju inte bara om utseende, utan även om det i sig väldigt komplexa begreppet "charm". Jag gillar självsäkra, sexiga, starka, vackra, charmiga, roliga kvinnor. Framförallt om dom är väldigt intelligenta och kvicktänkta. Vad jag var ute efter att förklara tidigare var det där med att jag finner det ganska oattraktivt med kvinnor som tror att all deras attraktionsförmåga sitter i deras utseende. Att vara snygg är inte enbart lika med att vara attraktiv. För att jag ska bli attraherad krävs det mer än snygghet.

Jag har ingen aning, men det är det intrycket jag får? Alltså, det handlar om en viss typ av lesbisk subkultur där det gäller att klä ner sig så mycket som möjligt. Dom tjejerna brukar oftast ha rakat håret och klä sig i extremt säckiga kläder. Jag vet inte om du har sett den typ jag syftar på? Eftersom det verkar vara en sub-kultur antar jag att det är ett etablerat fenomen. Och jag var bara lite nyfiken, eftersom jag själv inte finner det attraktivt ett enda dugg så undrade jag ju bara om dom själva tycker att det är attraktivt?

Det påminner lite om Gammal Hårdrockares fenomenala tråd på Flashback om att alla som gillar analsex måste vara bögar. Helt fantastiskt underhållande läsning:

www.flashback.org/t425355

Underhållning när det är som bäst, och jag har fortfarande inte fått kläm på om han trollar eller om han verkligen finns på riktigt.

Jag vet inte hur det är nuförtiden, men det brukar ju vara en rätt sexistisk jargong på traditionellt manliga arbetsplatser. Men hur fräscht är det år 2015 med avklädda pinuppor från porrtidningar på väggarna? Helt ärligt? "Öh höhö, kolla brudarna!" liksom. Som man kan jag bara säga att det känns jävligt ofräscht och sunkigt. Och jag kan inte förstå hur dom själva inte kan se det? Tycker dom själva inte att dom är pinsamma? Det känns inte bara förlegat, utan dessutom riktigt riktigt töntigt...

Nämen, titta vad gulligt! Du förföljer mig i olika trådar bara för att trycka till mig? Och jag ser det fortfarande inte som en förolämpning att du kallar mig "bög". Jag ät tämligen medveten om min egen sexuella inriktning, och hade jag varit bög så hade jag. Nu är jag inte bög, och jag tror inte att jag blir mera bög bara för att du kallar mig för det. Du däremot verkar ha fått en ordentlig hangup på det där med bögar. Det är inte så att du själv sitter och är någon sorts undertryckt closet gay? Någon annan anledning kan jag inte hitta för ditt ganska massiva intresse i frågan. Jag har liksom inget problem med att nån skulle vara bög, men du verkar ju ha oerhörda problem med att det överhuvudtaget finns bögar. Du kan inte se att ditt stora intresse i frågan kan tas som en aning, ja... suspekt?