Otydligt UL i vecka 11?

Hej alla!

Vill bara tacka alla som skrivit och försökt peppa och komma med råd och stöd. Tyvärr slutade det inte bra för oss den här gången och det känns som att jag är helt tom i själen, som att jag aldrig kommer sluta gråta. Läkaren konstaterade att livmodern var i rätt storlek för vecka 13 som vi skulle ha varit i, det fanns mycket fostervatten och livmodertappen var stängd precis som den skulle. Inga tecken på att någon blödning var på gång (och jag har heller inte haft tillstymmelse till blödning eller smärta) men fostret var inte större än vecka 6-7 (d.v.s. missed abortion). Det var alltså dött redan när vi skrev in oss hos barnmorskan.. 

Vi blev hemskickade för att vänta ut missfall och nu sitter jag här ett par timmar senare och är rädd och orolig för när det ska komma.. Hade ingenting hänt nästa vecka ville läkaren sätta igång det. Är så ledsen för min kropps skull som ju fortfarande tror att jag väntar en liten. Mitt psyke mår inte heller så bra just nu, känns som att livet är över. All glädje bara sögs ur mig. Tror inte läkaren som försökte trösta med "det är många kvinnor som får missfall.." förstår hur ont det gör. De 12 första veckorna var de längsta i mitt liv. Man hinner bygga upp så mycket känslor, både rädslor och förhoppningar. Jag hann börja se fram emot saker och planera. Nu är allt över. Nu vill jag bara bli gravid igen och glömma, är livrädd för att min pojkvän inte ens ska vilja försöka igen då barnet inte var planerat och han först i slutet börjat vänja sig vid tanken på att bli pappa. Jag har varit den av oss som varit taggad på att skaffa en liten i år, trodde aldrig det skulle hända innan ödet kom emellan. Han var inte alls intresserad och var försiktig runt min ägglossning. Tanken skrämmer mig att jag kanske inte får en andra chans närmaste åren. 

För er som drabbats av missfall - hur tog ni er igenom sorgen?

Hej alla fina människor som stöttade mig genom missfallet nu i maj. Det har varit extremt tungt under en lång tid därefter, först efter andra mensen i början på juli började jag känna lite livsglädje igen.

Ville bara uppdatera er alla med lite positiva nyheter. Vet att många med mig gått igenom eller går igenom missfall. För mig, har det varit plågsamt till tusen. Igår, nio dagar efter utebliven mens, tog jag mod till mig och vågade ta ett grav.test efter att ha haft liknande symptom som vid förra graviditeten. JAG PLUSSADE!!!!! Trodde vi skulle få vänta länge innan den skulle ta sig men två månader efter missfallet är jag gravid igen i vecka 6. Kunde inte vara gladare och håller tummar och tår för att lill*n vill stanna kvar den här gången.

Jag hoppas det kan ge lite hopp till andra i samma situation som kämpar och kämpar med smärtan och förhoppningar om att bli gravida igen.

Beklagar det som hände, men stort grattis till plusset!!

Jag fick MF i januari, samma dag skulle vi flytta och det var vidrigt! Jag grät nog 10 timmar per dag, var helt förstörd.

Har redan en dotter (då 1,5 år) som jag försökte vara stark inför.

Men 2 veckor efter mitt MF blev jag gravid igen, och nu är jag i vecka 29 med lillebror i magen! :)

Denna gången ska det minsann gå vägen för oss! Men fy så orolig jag har varit denna graviditet..

När har du BF?

Grattis till pluss!

Själv plussade jag i lördags, är i v5 :) Fick missfall i juni då i v13, ( var oxå ma, då fostret troligtvis dött i v9).

Håller tummarna för oss båda!

En annan sak jag undrar är att om det nu är så att jag inte är så långt gången som jag tror (vilket jag inte alls får ihop då jag vet exakt när jag hade min sista mens och när nästa mens skulle komma), hur kommer det sig att jag sitter här symptomfri? Vet att spökveckorna brukar dyka upp kring vecka 12, vilket jag är i nu enligt mina beräkningar, men om barnmorskan har rätt så borde jag inte ha så få symptom reda , väl?

Fortfarande ingen blödning eller något annat som tyder på att något skulle vara fel men om möjligt ännu färre symptom nu än någonsin. MA????

Man kan ha superpunktlig mens och ändå ha äl senare en viss månad. Det hade jag, regelbunden mens osv och ändå blev jag tillbakaflyttad mer än 2v (!). Ang dom där spökveckorna så infinner sig de väl vid olika veckor hos olika kvinnor. Det är väldigt individuellt, redan i v10 försvann mitt hemska illamående och kräkningar med andra symptom. Såg lillen sprattlade på ul senast i tisdags, är idag i v13+5. Lycka till

Mitt illamående i den här nya graviditeten försvann också lite i v.10. Inte helt men det har dämpats något enormt. Har aldrig varit på gränsen att spy tidigare men har varit begränsad i vad jag kunnat stoppa i mig och känslig för både lukter och smaker men nu känns det mest lite irriterande att ha ett superdovt illamående som bara ligger i bakgrunden ibland kvällstid.

Vi är ungefär lika långt gångna då, du och jag. Är i vecka 13+0 eller 13+4 beroende på om man går efter min eller bm:s beräkning. :)

Ja det är just det, alla är så olika och vissa har inga symptom alls. Sånt gillade jag att läsa när jag var som mest orolig :) Härligt att du kommit en bit på väg, det är ju nu man kan pusta ut. Har du fått se pyret än? När har du bf enligt bm?