Snälla hjälp en ung bonusmamma?:(

Hej.

Jag var 10 år äldre än dig bär jag blev bonusmamma. Men känslan av avundsjuka och utanförskap känner jag igen. Det är nog fullt naturligt och något som du bara får lov att jobba med.

Jag tröstade mig med att en förälder som sätter sitt barn i första rum är en bra förälder. Och en sån pappa ville jag ha till mina barn.

När ni får barn så är det ju ERAT första barn.

Din anledningar att vilja skaffa barn är fina! MEN se till att sluta skolan först!!! Båda två! Fråga mormor får du höra. Hon vill nog hellre att ni är rustade för att ta hand om ett barn än att ni skaffar barn tidigt för hennes skull.

Det är dyrt och jobbigt att ta hand om barn och du blir inte en sämre mamma vid 20.

Jag är 39 och leker ändå i snön med mina barn.

Lycka till!

Jag var nästan 20 år äldre än vad du är när jag fick barn och föräldraskapet är mer än att busa i snön.

Där är stora skillnaden mellan dig och mig. Ju äldre man blir desto mindre är risken att man blir svartsjuk på en persons förflutna. Då vet man att det förflutna är bara positivt.

Du är fortfarande omyndig, ingen egen försörjning, har ännu inte tagit ansvar över ditt liv.

Parkinson kan man leva länge med. Det finns bra bromsmediciner

Frågan är om du tänker hur er framtid kommer bli. Detta barn kommer ju alltid vara en del av din killes familj och du kommer aldrig kunna få en kärnfamilj om du stannar hos honom. Du bör fundera på hur du vill ha ditt liv. Du är ju otroligt ung och har flera år att tänka över hur du vill ha ditt liv. Vill du leva och vara svartsjuk på ett barn?

Om du väntar i minst 5 år innan du börjar tänka på barn så kommer du fortfarande vara en väldigt ung mamma.

MEN du kommer ha landat i "bonus-mamma" rollen, du kommer veta om killen du är med nu är rätt för dig och du har förhoppningsvis utbildat dig och fått jobb.

Dina alternativ till att få barn tidigt är tyvärr inte alls genomtänkta.
1 - Pappan har inte heller någon erfarenhet av barn - alls. Självklart är du nyförälskad och jättekär nu, i din ålder tycker man 9 månader är en hel evighet men när du blir äldre inser du att ni nyss träffats.
2 - Som sextiotalist skrev, det finns bra bromsmediciner mot Parkinsons så din mamma kommer leva väl länge till.
3 - De allra flesta skaffar barn efter 30 idag och tro mig, en 30 åring kan busa i snön precis lika bra som en tonåring.

Jag tycker du ska börja gå hos en ny kurator och prata om allt detta. Tror det är väldigt viktigt för dig!

som bonusmamma och biologisk mamma säger jag ett enda gott råd:

Skaffa inte barn INNAN du lärt dig rollen som bonusmamma!   Ta chansen att lära dig livet med barn tillsammans med ditt bonusbarn.  Nu får du gratis chans att se vad det exakt är att ha barn.  Det är inte bara bus i snön utan bajsblöjor, feber, vaknätter, snoriga barn man måste vara hemma med och ett tufft ansvar att ta en massa beslut kring barnet. 

Tänk på att du måste ta hand om bonusbarnet OCKSÅ utöver ditt eget barn. Är du verkligen beredd på det?  Pojkvännen kommer inte att träffa sitt barn bara nån stund ibland utan ju äldre barnet blir ju mer kommer det bli en familj av er. Den biten måste du verkligen lära dig och ta till dig.  Han måste träffa sitt barn OCH ert barn . 

"1. Jag är så fruktansvärt förälskad i honom att jag kan inte tänka mig någon annan att skaffa barn med, för jag vet att han är en fantastisk pappa även om det kanske blir lite tokigt ibland ;) Men man lär av misstag och det vore lite skönt att ha någon med erfarenhet att luta sig mot när jag känner mig helt värdelös.

2. Min mamma har en svår obotlig sjukdom(parkinsons) som bryter ner hjärnans singnaler till kroppen så hon kommer tillslut behöva rullstol och må jättedåligt och då vill jag att mina barn ska få hinna träffa sin mormor medan hon orkar vara den mormor som hon vill vara :(<3

3. Jag vill kunna vara den bästa mammaversionen av mig som jag kan vara och jag anser att det är när jag är ung och fortfarande kan tycka att det är kul att busa i snön med ungen, gå ut på promenader och ja, vara lite barnslig utan att bli en oseriös mamma. "

1. Är det äkta kärlek så kommer er relation enbart vara bättre om 5 år. Du har inte en aning om hur han är som pappa. Att leka mysfarbror ett par gånger kan även de värsta missbrukaren. Men att sköta och försörja ett barn 24/7 är en helt annan sak.

2. Din mamma har nog många år kvar. De flesta med Parkinsons lever väldigt länge idag.

3. Konstigt argument. Min mamma är 55 år och hon är ute och busar med sina barnbarn hela dagarna. Till och med gammelmormor som är 89 år går på barnvagnspromenader med vårt barn. Varför skulle du leka bättre i snön eller gå på bättre promenader nu än om 5-10 år?!

Om ni väntar så kommer ni ha en ekonomisk trygghet som gör att ni kan vara hemma länge båda två. Sen kan barnet börja dagis när barnet själv är redo.

Är barnfattigdom, en ostadig familj och en tidig dagisstart verkligen ett pris som ert barn ska behöv betala för att du inte vill vänta?

Er relation är väldigt, väldigt skakig nu. Ni är inte ens riktiga sambos! Dessutom kan du nog inte förstå att hans barn och ex kommer vara en del av hans liv resten av hans liv! Du kommer få stå ut med att han går på firandet och uppvisningar tillsammans med sitt ex, eller sitter i möten och samtal med henne.. Förstår du dessutom att hans barns bästa alltid kommer gå först? Förstår du att han inte kommer kunna lägga all sin tid på att ta hand om dig när du är gravid? Eller att han inte kommer kunna lägga all sin tid på ert nyfödda barn?

Hur kommer din avundsjuka må när han hellre går på första barnets födelsedagskalas med sitt ex än att sitta och mysa med dig och er nyfödda?

Han kommer få jobba skiten ur sig för att försörja er samtidigt som han pluggar och har sitt andra barn. Han kommer missa hela småbarnstiden! Är inte det oerhört själviskt och orättvist mot både barnet, den nyfödda och honom att skapa en sådan situation? Alternativet är att han tar hela föräldraledigheten och du börjar jobba 10 dagar efter förlossningen.

Ta det lugnt är mitt bästa råd, rent generellt.

Du hinner skaffa egna barn, du har 25 år på dig att göra det.

Tråkigt att höra om din mamma, men förhoppningsvis får hon bromsmediciner och kommer att kunna vara hyfsat frisk i många år till.

Åldern har ingenting med möjligheterna att busa, jag lovar. Min pappa är nästan 60 och är nog den som busar och leker mest med sina barnbarn...

Se till att ni får ett stabilt förhållande först, och låt din kille landa i föräldrarollen till sitt första barn. Ni har bara varit tillsammans i nio månader. Det låter som det är jobbigt runtomkring, att mamman och han har haft svårt att komma överens om umgänge och liknande, så det kan nog vara bra att ge det lite tid så att det (förhoppningsvis) hinner stabilisera sig. Och för din egen skull, och för eventuella framtida barn, så tycker jag att du och din pojkvän kan gå klart gymnasiet i alla fall. Det ger er bättre förutsättningar till jobb, att kunna plugga vidare och så vidare, så att ni kan ge både barn och er själva en stadigare grund att stå på.

Gå ut skolan och bli riktiga sambos. Avvakta sen och se hur det utvecklar sig med exet, för du kommer inte att palla med 18 års terror från hennes sida.
När han kan börja ha sitt tidigare barn mer, så kollar du av läget hur han är som förälder, hur han tar sitt ansvar för det barnet. För det är ett barn som endast är hans, och ansvaret för det barnet ligger på honom. Det är ingen hit för dig att bli sittande med även hans barn på halsen.
Jag tycker du ska vänta och ge det tid.

Nu har jag aldrig varit styvmamma, men däremot har jag blivit mamma som 17-åring (oplanerat visserligen) och även fast jag var barnkär, mogen för min ålder, superkär i pappan till barnet och hade stöd runtom mig av andra så var det tufft. Otroligt tufft emellanåt till och med fastän jag trodde att jag var så extremt redo för allt det innebar att bli mamma. Jag ångrar inte min son, men jag ångrar faktiskt att jag blev mamma så tidigt för att det har inneburit så mycket mer kämpande med allt. Jag är nu 24 år, känner mig fortfarande ung och pigg och nu är jag gravid med mitt andra barn. Jag är klar med skolan, försörjer mig själv, har en egen lägenhet och på alla sätt och vis ett uppbyggt liv. Jag känner mig så mycket mer rustad denna graviditeten än jag gjorde den förra och denna gången går jag till och med igenom det helt ensam för att pappan lämnade mig. Jag har liksom en egen grund att stå på utan att behöva vara beroende av någon annan och det hade jag inte när jag väntade min son eller de första åren efter hans födsel. Jag hade inga egna pengar, var inte klar med skolan, bodde i min sons pappas lägenhet med hans saker, hade inget direkt eget och var oerhört beroende av hans goda vilja att försörja oss. Det var en jättejobbig känsla och den bidrog till massa oro. Så jag tycker du ska vänta. Bygg upp en grund först. Gå ut skolan, bygg upp ett boende gemensamt med din pojkvän, se till att du har någon slags inkomst (den behöver inte vara jättehög) och se till att du inte blir beroende av andra. Allt detta tyckte jag som 17-åring var helt onödigt, men med några års erfarenhet har jag fått lära mig den hårda vägen hur viktigt det faktiskt är. Du har ju chansen att planera detta på ett bra och vettigt sätt. Se ditt styvbarn som en chans att uppleva mammalivet lite i förskott :) du går inte miste om något för att du inte får barn när du är 17 år, snarare vinner du en hel del på att vänta lite. Lycka till!

Tack för alla svar, blev bra mycket fler än jag väntat mig!

Jag förstår hur ni alla argumenterar, men tyvärr är era tankar kring min mammas parkinsons lite utan grund, här kommer det hur det ligger till:
Min mamma(över 50 år gammal) har levt med det länge utan att få det diagnosticerat och läkarna säger att hon som bäst har 3-4 år kvar på jobbet trots mediciner. Hon är undersköterska på hemtjänst och får sedan 4-6 månader tilbaka inte längre ta sprutor pga skakningar. Hon kan max jobba 75% nu och snart inte det längre heller. Hon kommer kanske förlora jobbet pga detta(varför ha en anställd som bara kan jobba 50% eller mindre när hon dessutom inte kan göra hela jobbet?) har hon sagt till oss barn.
Sen är det en massa skit med soc kring min lillebror som inte går i skolan som gör hennes parkinsons värre med all stress.

Och nu till er som tycker att jag borde vänta! :)
Jag menar inte att jag vill börja försöka nu på en gång! Vet knappt om jag vågar pga att jag kanske har endometrios(dom ville inte göra utredning pga jag är för ung) och då kanske har svårt att bli med barn. Det skulle göra så ont att veta att det är MITT fel att det inte blir något barn...
Jag och han hade tänkt att vi kanske kunde ha börjat försöka när vi går sista terminen sista året(då är jag 19 och han ska fylla 22) och då har vi ändå varit tillsammans i nästan 4 år och jag vet då hur vi båda är med barnet han redan har osv.

Det där med att busa i snön menade jag kanske mer att jag vill vara en ung mamma och fortfarande ha tid sedan efter att vårt barn fyllt arton att göra saker, så som att åka utomlands m.m.
Jag förstår nu lite bättre(påstår inte att jag är en expert men har nog ett litet hum iaf!) det där med skrikiga barn då jag har umgåtts så mycket som möjligt med hans barn och hans syskonbarn samt ett bonussysterbarn jag har när jag haft chansen.

Jag är INTE avundsjuk på själva barnet, jag tycker inte illa om det. Jag tycker det är ganska kul att leka med h*n och h*n har visat sig tycka om mig ganska bra de gånger vi träffats. Det är en skitglad unge som skrattar JÄMT :) Har såklart även varit med de gånger som h*n gråtit och tycker att min pojkvän har hanterat det riktigt bra. Jag har hittills, efter överenskommelse, inte haft något ansvar alls. Jag gör det roliga tillsammans med honom och sen tittar jag på och passar på att lära mig om det mindre roliga :)

Jag förstår att ni alla menar väl och det var exakt det här jag ville, att få lite andra perspektiv på min situation! :)