Snälla hjälp en ung bonusmamma?:(

Tack för alla svar, blev bra mycket fler än jag väntat mig!

Jag förstår hur ni alla argumenterar, men tyvärr är era tankar kring min mammas parkinsons lite utan grund, här kommer det hur det ligger till:
Min mamma(över 50 år gammal) har levt med det länge utan att få det diagnosticerat och läkarna säger att hon som bäst har 3-4 år kvar på jobbet trots mediciner. Hon är undersköterska på hemtjänst och får sedan 4-6 månader tilbaka inte längre ta sprutor pga skakningar. Hon kan max jobba 75% nu och snart inte det längre heller. Hon kommer kanske förlora jobbet pga detta(varför ha en anställd som bara kan jobba 50% eller mindre när hon dessutom inte kan göra hela jobbet?) har hon sagt till oss barn.
Sen är det en massa skit med soc kring min lillebror som inte går i skolan som gör hennes parkinsons värre med all stress.

Och nu till er som tycker att jag borde vänta! :)
Jag menar inte att jag vill börja försöka nu på en gång! Vet knappt om jag vågar pga att jag kanske har endometrios(dom ville inte göra utredning pga jag är för ung) och då kanske har svårt att bli med barn. Det skulle göra så ont att veta att det är MITT fel att det inte blir något barn...
Jag och han hade tänkt att vi kanske kunde ha börjat försöka när vi går sista terminen sista året(då är jag 19 och han ska fylla 22) och då har vi ändå varit tillsammans i nästan 4 år och jag vet då hur vi båda är med barnet han redan har osv.

Det där med att busa i snön menade jag kanske mer att jag vill vara en ung mamma och fortfarande ha tid sedan efter att vårt barn fyllt arton att göra saker, så som att åka utomlands m.m.
Jag förstår nu lite bättre(påstår inte att jag är en expert men har nog ett litet hum iaf!) det där med skrikiga barn då jag har umgåtts så mycket som möjligt med hans barn och hans syskonbarn samt ett bonussysterbarn jag har när jag haft chansen.

Jag är INTE avundsjuk på själva barnet, jag tycker inte illa om det. Jag tycker det är ganska kul att leka med h*n och h*n har visat sig tycka om mig ganska bra de gånger vi träffats. Det är en skitglad unge som skrattar JÄMT :) Har såklart även varit med de gånger som h*n gråtit och tycker att min pojkvän har hanterat det riktigt bra. Jag har hittills, efter överenskommelse, inte haft något ansvar alls. Jag gör det roliga tillsammans med honom och sen tittar jag på och passar på att lära mig om det mindre roliga :)

Jag förstår att ni alla menar väl och det var exakt det här jag ville, att få lite andra perspektiv på min situation! :)

Jag förstår vad parkinsons innebär, men vi är 3 syskon i min familj som kan hjälpas åt utöver hennes sambo. Ska jag då vänta och förvägra min mamma att kanske över huvudtaget få träffa sitt barnbarn för att hon är sjuk? Tror ni inte att hon snarare skulle få skuldkänslor över att vara anledningen till att jag inte skaffar barn när jag känner mig redo? :/
Förhoppningsvis kan min bonuspappa kanske försörja mamma när det blir så illa att hon kanske måste gå i förtidspension... 
Jag vill inget hellre än att min mamma ska må bra, men jag måste få tänka lite på mig själv också samt att jag vill att min mamma ska få träffa barnet. 
Kanske till och med mina morföräldrar hinner träffa om jag har tur.
För jag räknar inte alls med att hans mamma är stabil nog att hjälpa oss på något sätt. Hon orkar ingenting egentligen och både jag och min kille har kommit överens om att hans mamma inte ska vara någon slags barnvakt eller liknande. 
Jag och min pojkvän har pratat mycket kring min mammas sjukdom och jag ska själv prata med henne när vi känner att vi är redo(vilket fortfarande inte är inom de närmsta 1-3 åren). 
Det känns bra hur vi tänkt ändå, hans syskon är ev barnvakter osv.

Förlåt rörigt igen, har en fruktansvärd migrän just nu så hoppas att det inte är allt för tokigt om jag uttycker mig tokigt!

Tack så mycket för era kloka råd, "Bonusmammorna"! 
Ska absolut ta tillvara på det ni sagt och tänka på det, för det är inte lätt... 
Speciellt när mamman gör allt för att jag inte ska få inkluderas 
"Jag tycker inte att hon är en del av ******s liv." för att citera henne.

#15 "Också bonusmamma", hur hanterar ni det? Låter jättejobbigt! Jag tycker ju om min bonus, världens gladaste unge, men skulle nog absolut känna som du och ta avstånd... Tyvärr. Jag får hoppas att jag får en hjälpreda varannan vecka istället och jag hoppas att det blir bättre för dig och din familj!

Fortfarande så är jag INTE ute efter att skaffa barn NU? Herregud. Är det omoget att tänka sig en framtid med en kille jag verkligen älskar? Jag är inte knäpp för det. Vi pratar bara, inte planerar. Och då sökte jag fortfarande bara stöd för tanken på framtiden. Jag var väldigt upprörd och ledsen när jag skrev första inlägget och trodde då att kanske skulle någon förstå hur jag kände, men istället får man i princip påhopp av vuxna människor som säger att man är omogen. Det hjälper inte, bara så ni vet :) Jag skulle aldrig säga att någon är omogen för att denne är upprörd och har tankar och funderingar som h*n kanske inte förstår - som jag. Visst, jag kanske resonerar konstigt men dom resonemangen kan ju fortfarande ändras de närmaste åren?

Klart som sjutton att jag förstår att man kan leka med barnen om man så är 70+(alltså mor/farförälder) men jag vill inte göra som min mamma och vara 50+ innan mina barn är 18, det är bara MIN personliga åsikt och jag säger inte heller att det är fel? :)

Jag har bott hos honom sedan vi blev tillsammans(det var inte planerat, det var en övernattning förra sommarlovet som aldrig tog slut och vi har hittat bra rutiner osv). Jag har nog sett hans både värsta och bästa sidor, eller i alla fall delar av dem.

Sextiotalist, vad menar du med "före sin tid"? :)

Minns inte om jag sagt detta men iaf! Jag är helt ny på FL så jag kan inte riktigt det här med citaten och sånt så hoppas det duger ändå :)

Sextiotalist: Jaha okej! Jo, jag har väl alltid varit lite före haha :)

Regndamen: 1 år och 5 månader :)