Varför har du bara ett barn?

Mitt perspektiv som vuxet ensambarn:

Att med bara ha argumentet "det passar oss bäst" eller "vi har bara tid för ett barn" tycker jag är väldigt egoistiskt. För en dag kommer eran när det är vi som ska ta ansvar för er. Att ensam välja vilket äldreboende ni ska in på, att stötta er när ni blir allvarligt sjuka eller se er försvinna in i demens kan vara oerhört tufft. Att inte ha någon att bolla och dela med. Och de vänner jag har som är ensambarn upplever ungefär samma sak.

Och hur fantastiska vänner eller partner man än har kan det aldrig bli samma sak... Det är ju inte deras föräldrar.

Dock som sagt jag har full förståelse för anledningar såsom sjukdomshinder, missfall, förstakullssyskon, att barnet är adopterat, skilsmässa, IVF, et.c.

P.S. Jag är medveten att man växa upp till att avsky såväl syskon som föräldrar.

Nu tycker jag iofs det väl egoistiskt att skaffa en jättekull med ungar också.

Och visst, jag är absolut medveten om att ett fött syskon aldrig kan vara någon garanti, men inget är någonsin en garanti?

Anser fortfarande att det föräldrar bör tänka på vad som troligen kan kännas bäst för barnen i längden.

Men samtidigt, ett oönskat "bara-för-att-syskon" kanske inte kommer ha en trevlig uppväxt heller. Så tänk till innan första barnet....