Sommarångest
Sommar och semester kryper närmare och min ångest likaså. Är mycket ensam har inte familj och mina få vänner har fullt upp med sitt och sina familjer på sommaren. Alla somrar likadant. Solgass, värmebölja, underbara ljumma kvällar och ensamhet. Förra sommaren fick jag nog och anmälde mig till några kvällskurser för att få flera vänner. Det var roligt på kurserna och alla var trevliga, men ingen var intresserad av att umgås utanför kursen. De hade sitt och de sina att åka hem till. Man får skärpa sig och ge sig ut ändå på sommaren. Åka och bada, utflykter. Jag gör det men det tar emot att alltid göra allt ensam. Det är så jobbigt att jag tvingar ut mig fast jag egentligen vill stanna hemma när det tar emot, för det går ju inte att sitta inne en vacker sommardag. Det är litet jobbigt att sitta ensam och glo bland människor som är ute i goda vänners lag. Jag tycker inte synd om mig själv. Är nog mest trött, uppgiven och litet ledsen. Känner någon igen sig? Är det någon som har gjort något som verkligen har ändrat situationen?
Är du inte intresserad av familj och partner? Sommaren är ju annars en utmärkt tid att utforska den delen av livet.
Men, man behöver ju av olika anledningar inte ha något behov av partner och barn, eller så anser man att man har passerat det stadiet av livet (i första hand beträffande barn).
Ett tips som jag har fått av andra är att börja cykla (landsvägscykel) och anmäl sig till en cykelklubb. Jag är själv inte med i någon, men de bekanta jag har som är det (i Stockholm) har berättat om att det finns en otvungen och fin gemenskap som även kan innefatta aktiviteter utanför cyklingen vad jag har förstått (det är dock ytligt bekanta från tidigare jobb som har berättat om detta, så jag vet inte vilken klubb de tillhörde m.m.).
Även andra idrotter kan bygga fina gemenskaper.
Då har jag en sak till att kolla upp. Känner mig litet gladare.