Konstiga självmordstankar

Jag har alltid självmordstankar, även om jag inte gör något åt dom. Har du medicinering? Kanske behöver du hjälp med din depression. Om självmordstankarna börjar konkretiseras i diverse planer så bör du omgående söka hjälp. Man vänjer sig lätt vid tanken och till slut är steget till handling inte så stort.

Antidepressiv medicin? Samtalskontakt?

Jag har ständigt återkommande självmordstankar sedan barnsben. Det är inget jag tänker göra allvar av idag, det är mer ett sätt för mig att förhålla mig till livet. Nu är de tankarna ett bevis på att jag lever och ger snarare trygghet än skrämmer mig; jag vet att det alltid finns en sista lösning på alla problem. Jag vet att går allt åt helvete kan jag alltid ta livet av mig, samtidigt som jag aldrig skulle göra det idag för jag kan inte svika mina anhöriga på det viset. Den som varit där förstår vad jag menar.

Ni som har självmordstankar på det här sättet, sk "depressiv läggning", jag vet inte, men det finns dem som menar att det kan komma pga upplevelser i tidigare liv. Då med tanken att vi har själ och att med denna så får vi med oss vår personlighet som vi präglats till genom de liv vi levt tidigare. 

Jag vet inte om det hjälper er, men kanske, ifall ni söker svar. Läs Martinus, tex börja att läsa "Mänsklighetens öde". Därefter "livets bok 1".

Jag kan inte säga att jag själv har anammat hans teorier, i alla fall inte än Jag vet fortfarande inte hur världsaltet fungerar. Men jag utgår ifrån att det kan finnas andra människor som vet och känner hur allt fungerar.

Genom att veta orsaken till sitt problem så tänker jag att man har större chans att lösa det.

Jag har medicin mot PMS, antidepressiv medicin som jag tar halva monaden. Tyvärr kan jag inte ta den nu dock, eftersom vi försöker få barn. Det låter ju konstigt eftersom jag har de här tankarna. Men jag har haft det från och till i hela livet och jag har ju inte kunnat pausa mitt liv bara för det. 
I dag är en bättre dag och jag tänker att det är bara absurt att jag skulle ta livet av mig, ett sånt svek skulle jag aldrig utsätta barnen för. Men jag vet att tankarna kommer att komma tillbaka. Kanske är det åldern, att det verkligen känns att ungdomen är slut nu, och det suger,

Jag känner absolut igen mig i att det helt plötsligt kan komma en tanke att tänk om jag kör av vägen nu eller liknande. Är också närmare 40 och har barn. Jag vet att jag aldrig skulle kunna göra mig själv illa. Inget barn ska behöva förlora en förälder på det sättet.