Konstiga självmordstankar

Jag har alltid haft en depressiv läggning men på något sätt kom jag upp igen i bättre perioder när jag var yngre. Kanske för att det var mer"okej" på något sätt att vara låg i perioder.

Nu är jag nästan 40 år, och har två fina barn. Har haft upp och nedgångar men alltid funkat som förälder. Har bra jobb, en okej relation även om det går upp och ner där också. 

Det som känns hopplöst nu är att jag känner mig fast i mig själv på något sätt. Att jag aldrig kommer att förändras, alla mina begränsningar kommer att vara kvar nu och livet kommer att bara fortsätta på samma vis. Jag har ingen möjlighet att kliva av, äsch jag vet inte. Ibland fantiserar jag om att bara försvinna, råka kliva ut framför en buss eller något. Det är som att jag just i det ögonblicket glömmer att jag har mina barn, att jag inte kan lämna dem.

Jag har gjort ett självmordsförsök när jag var strax över 20, men det är egentligen inget jag tänker på i dag. Det är så konstigt att jag ens tänker tanken, kanske är det bara en slags "flyktväg i tanken", att man bara skulle vilja slippa ifrån allt. Men det skrämmer mig ändå, för det var så jag kände då, för 20 år sedan också. Jag vet inte riktigt varför detta kommer nu, inget jättetragiskt har hänt. Jag fick ett missfall nyss, det var sorgligt, men inte på den här nivån.

Jag vet inte, är det någon som känner igen sig?