Jag vågar inte skaffa ett till barn...

jag tycker du ska prata med någon om det här. En barnmorska är bäst på området och kan hjälpa dig i dina tankar. 

Sen är det så här att allt blir vad man gör det till. Din vän mår inte så bra över sin situation helt förståeligt, hon kanske inte får den hjälpen hon behvöer och har rätt till och därför ser det ut som det gör med henne.  
Andra med handikappade barn lever sina liv som vanligt, som om ingenting hade hänt för att dom kan hantera det på ett annat sätt. 

Jag tycker också det är bra att vi har sån bra fosterdiagnostik som vi har idag med bra ultraljud och övriga undrsökningar. Man kan tidigt hitta avvikelser och du får i tidigt skede välja om du vill behålla eller göra abort. 

kom ihåg att du alltid har ett val! 

Men herregud sök hjälp.

Jag har haft psykologhjälp tidigare men detta var inget som kom på tal. Idag mår jag bra igen men skulle vilja bearbeta dessa tankar.

Helt klart är det individuellt. Men har svårt att tro att man kan leva som vanligt om man har ett barn som är mycket sjukt. Jag vill inte ha ett sånt liv, det skrämmer mig.

Ja, det är ju lätt att slänga ur sig.

du kanske skulle återvända och ta upp dessa tankar . Att en närstående får ett handikappat barn sätter såklart världen upp och ner för en, det blir påtagligt att sånt existerar och att det givetvis är en verklighet som skulle kunna drabba en själv. Såklart.  Så där tycker jag absolut att du ska söka vidare i hjälpen du haft förut och ta upp dessa tankar och farhågor. 

och det är helt okej att inte vilja ha ett sådant liv och det är där den fria aborten kommer in . Visar det sig att ett framtida barn bär på något handikapp så har du alltid möjligheten att välja bort det.  Många gör det och det behöver man inte skämmas för.  Det är det som ÄR den fria aborten. Ingen behöver försvara sitt val vid en abort. Är abort det tänkbara alternativet efter något som upptäckts så är det ju så du känner det. 

Men det är ju dock skillnad på att abortera ett barn och att avstå från att skaffa ett barn som mycket väl kan vara friskt. 
Du behöver därför stöd och hjälp i dina tankar så du kan bena ut vad du känner och varför och ta rätt sorts beslut. 

Tack för dina svar.

Det största problemet för mig är väl att jag mådde dåligt efter första förlossningen, varför vet jag inte. Så blir det en nästa gång så är det så många saker jag vill göra annorlunda i förhoppning om att det ska bli bättre. Tog ca 8 månader innan jag kände att jag älskade mitt barn. Att barnet då skulle vara gravt utvecklingsstört skulle göra så jag bröt ihop fullständigt, skulle inte klara av det.

Som tur är finns abort som alternativ men det är inte alltid det upptäcks heller. Min vän hade ingen aning att något var fel förrän bebis var 3 månader.

det låter som att du skulle haft förlossningspsykos eller förlossningsdepression. Sånt kan du få hjälp med redan innan du blir gravid nästa gång, du får hjälp med att hitta signaler som tyder på att du hamnar i depression eller psykos. Det finns särskilda kuratorer som är specialiserad på just gravida mammor eller nyförlösta mammor. Din barnmorska kan hjälpa dig att få kontakt med en sån.  Du kan ringa en sån redan nu för att prata med en sån om dina rädslor angående handikappade barn. 

självklart kan det finnas tillstånd som inte upptäcks vid ultraljud eller saker som inträffar under förlossningen så barnet får en förlossningsskada men har du i förväg fått rätt hjälp så lovar jag att du kommer att klara av en sådan situation OM du skulle hamna i den sitsen.  

Av det lilla du berättar för mig så tror jag att en frisk baby men kanske drabbad av kolik eller inom ramen för vad som anses friskt beteende men ändå är krävande - det skulle du nog inte klara av i det läget där du är just nu.   Och det är något som oroar mig MER än att du kanske skulle få ett handikappat barn. 
Du behöver verkligen bolla tankar och känslor med en kurator som förstår ditt tänk och förstår hur du mått.  
För hur tänker du just nu kring att få ett friskt barn men som har kolik i 6 månader tex? Eller ett för tidigt fött barn som är friskt men måste vistas på sjukhus en längre tid pga att det är fött för tidigt och behöver dygnetrunt-tillsyn?  

Jag vill inte på något sätt lägga värre börda på dig men det känns som att du är väldigt långt ifrån att ens fundera på ett barn till överhuvud taget.   Det känns som att du har mycket att bearbeta och gå igenom innan du ens tänker så långt och vad ett till barn skulle kunna innebära. 

Samtal samtal samtal... Våga ta vara och ta för dig på allt som går i samhället som kan stödja dig och göra dig fri från denna oro och rädsla.
Jag förstår din oro. Tufft också när tiden med första barnet börjar med en sådan lång baby blues. Du är dock verkligen inte ensam om dessa tankar och känslor. Att ventilera är en riktigt bra början.

Börja med din man eller någon du känner dig verkligt trygg med.

Jag uppskattar verkligen dina svar.

Som du säger behöver jag hjälp och det ska jag försöka skaffa också. Med mitt första barn grät jag nästan dagligen i 6 månader trots att allt rullade på bra. Hade en bebis som jämnt var nöjd och glad. Jag är bebissugen men en ny graviditet är jag inte redo för. Bara tanken gör mig orolig och tänker på allt som kan gå snett.

Skaffar jag ett syskon kommer jag villa göra alla undersökningar som finns där det går att upptäcka någon avvikande. Men tror inte att jag skulle känna lugnet ändå.

Det har hänt att jag brutit ihop nästan när mitt barn skrikit i två timmar. Jag blir så frustrerad, ledsen och arg. Känns verkligen inte som jag skulle klara av ett kolikbarn nu. Varje motgång i mitt föräldraskap tar jag mycket hårt.