• beccagranen

    klassiska kvinnofällan?

    Hörde en diskussion på radio igår, ang den klassiska kvinnofällan. Att kvinnor är hemma mer/längre tid med barnen. Dom la fram det som om det skulle vara ett fult knep från mannens sida, eller att kvinnan är så dum som går på denna fälla än och förlorar så mycket ekonomiskt. Att man borde vara smartare och trygga sin egna ekonomi och framtid osv.

    Och jag tänker bara, är pengarna ens jämförbara med upplevelsen av att få vara heltidsförälder? 
    Jag var hemma i två år med första barnet, dels pga att jag var studerande och maken hade inkomsten att dra in, samt att han började nytt jobb strax efter förlossningen och inte kände möjlighet att starta med föräldraledighet.

    Med barn två gick jag tillbaka till arbetet på deltid efter fem månader, och då var mannen hemma 3 av 5 dagar. Jag gick aldrig tillbaka till en heltidstjänst, utan jobbar 80% (är ledig fredagar) med minstingen som fyller 3 i år. Jag har fortfarande SGI dagar kvar på fp. Men även när dom är slut är jag gärna hemma på fredagar. Givetvis förlorar jag några tusenlappar i månaden, men jag anser att det är värt det. 
    Jag tycker det är skönt att bara jobba fyra dagar, det är trevligt att få ensamtid med minstingen och umgås själv med båda barnen efter lunch. Jag tycker jag har det lite lyxigt som faktiskt kan ha denna möjligheten. All den tid jag har fått ägna åt barnen, hela detta kapitlet av livet kommer jag bära med mig till graven. Det är inget som är ekonomiskt jämförbart enligt mig.

    Hur ser ni  på det hela? 

  • Svar på tråden klassiska kvinnofällan?
  • beccagranen

    Ja, 6tim arbetsdag hade vart bra för både föräldrar och barn.
    Jag tycker dock att man måste se till varje familjs behov, och därför låta varje familj planera för ina egna förutsättningar. Nä vi fick första barnet kunde vi inte ha pappan hemma, eftersom han var den enda som arbetade och tjäna pengar.

    Men fem år senare så hade vi möjligheten och valde då att dela på ledigheten. Och det var verkligen en positiv utveckling för min man.
    Men sen får man också ta hänsyn till att alla män (eller kvinnor) inte vill vara emma med småbarn, eller inte klarar v det stressen som det periodvis är.

  • beccagranen

    Intressant läsning ni bidragit med!

    Något jag reflekterar över är ändå, tror ni verkligen att ett par års föräldraledighet påverkar er pension så pass mycket?

    Om man jämför med att man arbetar 40-47år (beror på situation, studieuppehåll mm), och snittet är väl att vara hemma drygt 1,5år med ett barn, har man två barn är det drygt 3 år. Det är ju rätt litet uppehåll i helheten.

    Och i dagens samhälle är de flesta förberedda på att den statliga pensionen kommer motsvara ca hälften av ens inkomst idag. Själv börja jag pensionsspara vid 22 års ålder, med 500kr/månaden. Och det känns lagom till jag vid 45år ålder har vuxna barn och förhoppningsvis har hälsa kvar att arbeta och kunna spara mer, utöver privat sparande och hus som vi ska amorterat klart när jag är drygt 51år.

  • beccagranen
    Anonym (.......) skrev 2015-05-09 07:58:41 följande:

    Kvinnofällan visar sig oftast först när kvinnan blir lämnad.

    När en kvinna är gift så låter det ofta så här: " Jag väljer att vara hemma med barnen. Jag trivs bäst så och det är en lyx att få umgås med dom när dom är små. Jag försakar inget och sätter mig inte en riskabel sits. Om pappan får kvalitetstid med barnen? Självklart! Varje kväll och varje helg"

    När det tar slut låter det: " Jag offrade karriär och pengar för att ta hand om hans barn så han kunde jobba. Han visade inget intresse för barnen. Idag har jag ingen vettig inkomst eftersom att jag gick hemma med barnen. Jag bör få ha barnen själv, heltid och pappan bör betala massvis i underhåll."

    I värsta fall låter det : " Jag mår skit i relationen. Han är otrogen jag har ångest. Men jag har inte RÅD att lämna honom.. Därför får barnen växa upp i ett hem med ständig dålig stämning och med en dålig förebild inför deras vuxna kärleksliv"

    Jag är själv gift och har barn. Men jag ser till att både jag och pappan delar lika på tiden med vårt barn. Inte bara för ekonomins skull utan för relationen, barnet och vår skull. Jag har gift mig och skaffat barn med en man som faktiskt VILL ha tid med sitt barn.

    Skulle min man dö, bli sjuk eller liknande så riskerar inte våra barn att växa upp i fattigdom. Vi klarar oss på en lön. Hur gör alla hemmafruar om deras make blir allvarligt sjuk en längre tid?


    Visst är det verkligheten för många, därför måste man gradera sig för framtiden.
    I mitt fall hade det inte vart några problem ekonomiskt om min man valde att lämna mig. Jag har en akademisk utbildning (under den tiden försörjde min man mig, så inga lån). Just nu när jag arbetar 80% har vi nästan samma lön (diff på några hundringar). Så när jag jobbar heltid tjänar jag mer.
    Alla tillgångar vi har är gemensamma, spakonto (iofs på mitt konto), bilarna är betalda och inget annat på avbetalning/kredit, huset är belånat till ca 55% (går vi isär har vi ca 3mkr att dela på).
    Pappan tar alla studiedagar och VAB, då jag inte ha någon ersättare på plats.
    För övrigt lever vi jämställt, han tar lika stor del i hemmet och barnen, kanske tom något mer då han lämnar och hämtar barnen från fsk/skola.
    Vi har alltid haft ransoneringen att man ska kunna överleva på en lön, resterande lön kan man både spara och leva på.

    Vad det gäller föräldraledigheten så är jag positiv till att pappor tar lika stor del. Men det går inte alltid. Därför anser jag at varje familj lägger upp det efter egna möjligheter.
Svar på tråden klassiska kvinnofällan?