klassiska kvinnofällan?

Hörde en diskussion på radio igår, ang den klassiska kvinnofällan. Att kvinnor är hemma mer/längre tid med barnen. Dom la fram det som om det skulle vara ett fult knep från mannens sida, eller att kvinnan är så dum som går på denna fälla än och förlorar så mycket ekonomiskt. Att man borde vara smartare och trygga sin egna ekonomi och framtid osv.

Och jag tänker bara, är pengarna ens jämförbara med upplevelsen av att få vara heltidsförälder? 
Jag var hemma i två år med första barnet, dels pga att jag var studerande och maken hade inkomsten att dra in, samt att han började nytt jobb strax efter förlossningen och inte kände möjlighet att starta med föräldraledighet.

Med barn två gick jag tillbaka till arbetet på deltid efter fem månader, och då var mannen hemma 3 av 5 dagar. Jag gick aldrig tillbaka till en heltidstjänst, utan jobbar 80% (är ledig fredagar) med minstingen som fyller 3 i år. Jag har fortfarande SGI dagar kvar på fp. Men även när dom är slut är jag gärna hemma på fredagar. Givetvis förlorar jag några tusenlappar i månaden, men jag anser att det är värt det. 
Jag tycker det är skönt att bara jobba fyra dagar, det är trevligt att få ensamtid med minstingen och umgås själv med båda barnen efter lunch. Jag tycker jag har det lite lyxigt som faktiskt kan ha denna möjligheten. All den tid jag har fått ägna åt barnen, hela detta kapitlet av livet kommer jag bära med mig till graven. Det är inget som är ekonomiskt jämförbart enligt mig.

Hur ser ni  på det hela? 

Ja, att det fungerar för många är jag helt säker på, men jag kan fortfarande se fördelarna i ett förhållande där work-life balansen är, låt oss kalla det ojämställd, där en part jobbar mer, och den andra mindre, men drar en större del av lasset hemma. 

Jag har väl aldrig tyckt att oambitiösa människor är speciellt intressanta dock, och jag pushar min sambo rätt mycket, på ett positivt sätt, just nu är inkomstfördelningen väldigt ojämställd, och det är väl inte direkt så att jämställdhetsivrarna skulle hurra om de analyserade vårat förhållande hehe, då hon tar betydligt mer av föräldraledigheten, jag har tagit 3 månader, totalt. Hushållssysslorna delar vi rätt lika dock. 

Nu skall hon dock börja plugga på universitet efter mammaledigheten, så då kommer hon förhoppningsvis kunna bidra med mer, rent ekonomiskt, än vad hon gör just nu. Hon har ambitioner och planer, både för sig, och för vårat förhållande.

Jag ser inte några problem med att ha barn på dagis/förskola, jag växte upp med en ensamstående mamma, hon har förvisso haft en särbo, nu sambo, i många år, men de har alltid haft separata ekonomier, och försörjnings och föräldraansvaret har vilat på henne, och då hon alltid har älskat sitt jobb, och jobbat mycket, så var dagis, förskolan, dagmamma/eftis en vital service för att få det att funka för henne, och det funkade bra, sedan drog hon även med mig precis överallt såklart, så det har aldrig varit någon direkt brist på umgängestid för oss, trots hennes jobb, så jag förstår inte riktigt varför det skulle vara ett problem att låta barn vara på dagis/förskola, men jag antar att det är något individuellt, vissa kanske inte fixar det, och mår dåligt, för andra, som mig, så har det aldrig varit några problem.