Finns det fler ensamstående föräldrar som är långtidsjuskrivna el långtidsarbetslösa och har mkt liten el ingen inkomst?
Önskar diskutera och prata med dom som förstår hur det är att ha barn som växer upp på existensminimum i dagens Sverige, där dom flesta andra har en helt annan standard och skillnaden blir så tydlig.
Vänta bara tills ni blir pensionärer!
Jag har jobbat hela mitt liv sen jag slutade skolan, och min pension efter skatt är 8.300:- Det blir man inte fet på. Så är det att vara kvinna och ha jobbat i ett tungt och dåligt betalt kvinnoyrke.
Bo och äta måste man, och så mycket mera räcker inte pensionen till. Ska man ha nåt "nytt" i klädväg så är det second hand som gäller. Och varenda krona jag kan spara går till julklappar och födelsedagspresenter till mina sex barnbarn.
Även när man blivit gammal kan man önska sig lite guldkant på tillvaron, som t ex ett restaurangbesök eller någon liten resa, men det är bara att glömma.
Vänta bara tills ni blir pensionärer!
Jag har jobbat hela mitt liv sen jag slutade skolan, och min pension efter skatt är 8.300:- Det blir man inte fet på. Så är det att vara kvinna och ha jobbat i ett tungt och dåligt betalt kvinnoyrke.
Bo och äta måste man, och så mycket mera räcker inte pensionen till. Ska man ha nåt "nytt" i klädväg så är det second hand som gäller. Och varenda krona jag kan spara går till julklappar och födelsedagspresenter till mina sex barnbarn.
Även när man blivit gammal kan man önska sig lite guldkant på tillvaron, som t ex ett restaurangbesök eller någon liten resa, men det är bara att glömma.
Är långtidssjukskriven och inget arbete att gå tillbaka till. Är 100% ensamstående och vi lever på mindre än hälften av existensminimum.
Det är svårt att vara fattig men inte alls så svårt som jag innan föreställt mig det. Eller det är svårt på ett annat sätt än vad jag tidigare trott. Det svåraste är inte att få pengarna att räcka till (även om det är rätt tufft) utan det som är mest knäckande är osäkerheten och oron. Att inte veta varifrån/om pengarna kommer nästa månad, var man ska bo om ett halvår, hur länge sjukdomen/fattigdomen kommer att pågå.
Men inställningen är viktig. Utan rätt mental attityd går man under. Med rätt mental inställning klarar man av att leva på luft och vatten och se det underbara och fina i de små tingen.
Jag har inte alltid levt så här. Och kunde aldrig i mina vildaste fantasier tänka mig att välfärdssystemet är så nedmonterat som det är och att det i princip saknas ett socialt skyddsnät nuförtiden.
Nej jag får inget bostadstillägg p g a att jag äger en liten sommarstuga som är mitt andningshål. Om jag säljer den och lever upp pengarna så kan jag få bostadstillägg sedan. Så för att kunna behålla den, som betyder så oerhört mycket, så får jag snåla in på allt annat.
Nej jag har inte fått sjukpension ännu så har inte sökt bostadstillägg ännu men det är fortfarande en liten inkomst det handlar om.
Lägstanivån pension är orimligt låg.
Jo men fullt bostadstillägg är på nästan 5000 kr så det måste man räkna med innan man jämför ekonomi.
Fast alla får inte fullt bostadstillägg, det halveras direkt om du bor med någon. Minns dock inte in det minskas ännu mera beroende på sambos/äkta hälftens inkomster. Och kalla en inkomst på 8900 före skatt plus ett maximalt bostadstillägg på dryga 5000 som en bra inkomst är ett hån. Att bli sjuk är inget någon kan rå för, att få sjukersättning är ett litet helvete numera och att då sen dessutom behöva leva på på extremt lite pengar är inte rättvist. Vård, mediciner och andra eventuella hjälpmedel är inte billigt någonstans.
Är långtidssjukskriven och inget arbete att gå tillbaka till. Är 100% ensamstående och vi lever på mindre än hälften av existensminimum.
Det är svårt att vara fattig men inte alls så svårt som jag innan föreställt mig det. Eller det är svårt på ett annat sätt än vad jag tidigare trott. Det svåraste är inte att få pengarna att räcka till (även om det är rätt tufft) utan det som är mest knäckande är osäkerheten och oron. Att inte veta varifrån/om pengarna kommer nästa månad, var man ska bo om ett halvår, hur länge sjukdomen/fattigdomen kommer att pågå.
Men inställningen är viktig. Utan rätt mental attityd går man under. Med rätt mental inställning klarar man av att leva på luft och vatten och se det underbara och fina i de små tingen.
Jag har inte alltid levt så här. Och kunde aldrig i mina vildaste fantasier tänka mig att välfärdssystemet är så nedmonterat som det är och att det i princip saknas ett socialt skyddsnät nuförtiden.
Om man redan har fullt bostadsbidrag så får man inte så mkt bostadstillägg även om man kan få det också. Som sagt det är fortfarande inte så mkt pengar.
Ang fonder så är min erfarenhet av att sökt i flera år att det är kyrkans fonder som man har störst chans att få för att köpa till sitt barn el göra med sitt barn. Skulle jag tipsa någon så är det att lägga sitt krut där och se till ansöka varje år.
Jag är ensamstående med ett barn och lever under existensminimum.
Detta då min hyra är högre än normen för två personer.
Blev sjuk för två år sedan och eftersom jag studerade då fick jag gå upp till soc,
Har sökt jobb sedan dess utan någon framgång.
Det är jävligt tufft ibland. Men man vänjer sig som tur är, mitt barn får vad jag kan ge och jag tar av mina matpengar t.ex om så krävs.
Som tur är har h*n farföräldrar som hjälper med kläder osv ibland.
Jag är mest tacksam att vi har tak över huvudet och att vi får hjälp.
Är du själv ensamstående och har dålig ekonomi?
Det var lite det jag ville få till i denna tråd...
"Mamma, kaaan vi inte åk till nya Bamses värld. Snäällaa. . . . . Alla mina kompisar har varit och pratar om det". . .
Det här är vad jag får höra nu, men jag har inte råd. Jag vet att alla andra varit där, men jag vet inte hur jag ska få råd att lägga 800:- på en dag på djurparken. Det är sånt här som är så tråkigt.
Jag skrev till chefen och anmälde mig som vikarie i hopp om att få ett personalkort, men jag fick det vanliga svaret "vi hör av oss".
"Mamma, kaaan vi inte åk till nya Bamses värld. Snäällaa. . . . . Alla mina kompisar har varit och pratar om det". . .
Det här är vad jag får höra nu, men jag har inte råd. Jag vet att alla andra varit där, men jag vet inte hur jag ska få råd att lägga 800:- på en dag på djurparken. Det är sånt här som är så tråkigt.
Jag skrev till chefen och anmälde mig som vikarie i hopp om att få ett personalkort, men jag fick det vanliga svaret "vi hör av oss".
"Mamma, kaaan vi inte åk till nya Bamses värld. Snäällaa. . . . . Alla mina kompisar har varit och pratar om det". . .
Det här är vad jag får höra nu, men jag har inte råd. Jag vet att alla andra varit där, men jag vet inte hur jag ska få råd att lägga 800:- på en dag på djurparken. Det är sånt här som är så tråkigt.
Jag skrev till chefen och anmälde mig som vikarie i hopp om att få ett personalkort, men jag fick det vanliga svaret "vi hör av oss".
"Mamma, kaaan vi inte åk till nya Bamses värld. Snäällaa. . . . . Alla mina kompisar har varit och pratar om det". . .
Det här är vad jag får höra nu, men jag har inte råd. Jag vet att alla andra varit där, men jag vet inte hur jag ska få råd att lägga 800:- på en dag på djurparken. Det är sånt här som är så tråkigt.
Jag skrev till chefen och anmälde mig som vikarie i hopp om att få ett personalkort, men jag fick det vanliga svaret "vi hör av oss".