Jag gjorde klart för pojkvännen innan vi flyttade ihop att jag inte kommer ta något som helst ansvar för hans barn. Jag är inte barnkär och tänker inte bli nån bonusmamma.
För oss funkar det, men det är ju lite som att man är singel den veckan han har barnet... Inte helt idealiskt.
Om barnet frågar om du vill följa med på avslutning, uppvisning etc - vad gör du då?
Jag tycker du är väldigt vettig TS. Du säger ju rakt ut vad du känner. En del här kanske tjatar om att du har valt en man med barn... men även han har valt. Han har valt att leva med någon som han vet inte vill vara för involverad. Det är han som är korkad här. En vettig pappa hade fortsatt som särbo.
Du gör inget fel.
Jag har försökt med det en gång. Det var en tydlig överenskommelse som ändå inte fungerade eftersom han allt oftare sa saker i stil med "om du ändå är hemma är det väl ok om jag går och handlar, åker och tränar lite när X är här. Du behöver ju inte PASSA hen, bara kolla lite". Så fungerar inte barn.
Sen mådde har han lite dåligt. "kan du bara fixa frukost så att jag kan sova lite till". Hela förmiddagen. Och så vidare.
Jag pallar för det om min syrra hälsar på med sina barn. Inte alltid. Inte när det lilla tillfälliga ansvaret blir större och större. En kväll i veckan. När han är sen från jobbet. När det händer så ofta att han tror att jag ändrat mig samtidigt som jag tror att han fattar att jag bara gör honom tjänster jag tror ska ta slut.
Som du skriver, svårt att inte bli involverad..
Bor ni ihop så ja då kommer det bli du som städar efter dem, tvättar deras kläder och lagar deras mat. Om de ramlar och slår sig ska du stå bredvid då och titta på? Om de en kväll bönar och ber om att du ska läsa en saga eller natta dem ska de få ett nej då? För självklart kommer sådant att ske och det vet du säkert också inte sant?!
Du har redan en gång varit en bonusmamma, då vet du också hur vardagen ser ut och även om pappan går med på detta nu så kommer det ändå sluta med att han begär att du finns där för det är det som är mest naturligt i ett familjeförhållande. Han vill leva ihop med dig, vilket betyder att han ser en framtid ihop, ett liv ihop där givetvis hans barn räknas in för honom. Jag vet inte hur det ser ut för andra men jag tror att hans förhoppningar är att du kommer att fatta tycke för barnen. Varför skulle du inte det i hans ögon? De är ju helt fantastiska enligt honom.
Usch vilken tråkig, bitter inställning du verkar ha TS. Konstigt vad vissa män står ut med bara för att få vara i ett förhållande.
Putsar du andra fönster i bostaden?
Jag får en känsla av att ts sambo har en föreställning om att ts självklart kommer ändra inställning om de flyttar ihop. Kanske för att han inte förstår hur man inte kan avguda hans barn eller kanske för att han har en fördom om att det är det naturliga att kvinnor älskar barn. Ts själv skriver att han jobbar annorlunda tider och kanske set han det som en möjlighet att ha barnen mer hemma hos sig utan att behöva byta jobb?
Oavsett vad så tänker ni båda helt käpprätt åt helvete. Att du inte vill ta ansvar eller leva med andras barn tycker jag inte är konstigt alls. Jag rycker också att det är bra att du är ärlig kring det. Att du däremot funderar på att flytta in hos din kille och gå med på att hans barn bara får träffa sin pappa någon annanstans, det är knas.
Att Din pojkvän på allvar har föreslagit denna lösning tyder, i mina ögon, på att han är en mesig, ryggradslös värdelös pappa.
Anonym (isa) jag förstår inte det där med fönstrena. Varför kan du tvätta alla fönster men inte Barnets?