sa nej till arbetsinervju/socialfobi
Jag har AS och social fobi. För att underlätta den sociala fobin har jag gått i KBT och äter citalopram. Citalopramen tar jag för depression och torgskräck, men genom att den underlättat torgskräcken så har den sociala fobin också blivit lindrad. Trots att jag har fått behandling så är jag inte helt fri från den sociala fobin och vissa dagar är det riktigt illa.
En arbetsintervju kan jag faktiskt inte tänka mig att gå på själv i nuläget.
När jag gick i gymnasiet och sökte sommarjobb så följde en man från kommunen med mig när jag sökte jobb i ett apotek. Han sade egentligen inget, men var skönt som moraliskt stöd. Eftersom det bara var ett sommarjobb det handlade om så var frågorna ganska ytliga och det kändes lugnt.När jag var på intervju för en praktikplats som skulle leda till anställning var det jobbigare, men även då hade jag en person med mig (han hade också kontaktat företaget åt mig). Där blev frågorna mer djupa och det var tur att jag hade tränat på allting i förväg.
Att jag fått så mycket hjälp hänger ihop med min AS, men hade jag suttit med "bara" den sociala fobin så hade jag antagligen inte kommit iväg till någon arbetsintervju alls. Jag vet vilket hinder det kan vara och det måste vara jättefrustrerande om en inte kan få särskilt stöd p.g.a. det, utan bara uppmanas att "ta tag i det".Ska jag göra något som känns jobbigt och som hänger ihop med min sociala fobi så vill jag såklart inte göra det. Något som ibland fungerar för mig är att låta mig själv tänka fritt kring det dagarna innan det ska ske, men på dagen så låter jag bara bli att tänka på det och tar mig till den situationen. Så får jag se hur det går väl där. För att underlätta att jag inte ska hinna tänka på det så kan jag ta sovmorgon (så jag får stressa och inte hinna tänka) och lyssna på en radiopodd. Lyssnar jag på musik vandrar tankarna lätt, men lyssnar jag på andra som pratar så håller jag fokus på det. Ibland fungerar det, ibland inte.
När jag inte klarar något p.g.a. mina fobier så känner jag mig ofta helt misslyckad som människa. Jag kan gå ned mig helt i det och det kan göra det ännu jobbigare inför kommande svåra situationer. Då tänker jag "Ingen klarar alltid allt och det är okej"! För så är det faktiskt. Jag har till och med skrivit upp det på en whiteboardtavla, här hemma, som jag kan titta på när det behövs. (Och det behövs - ofta.)Har själv som mål att kunna gå på arbetsintervju själv i framtiden, men 1) det är inte aktuellt 2) jag tror inte jag skulle klara av det i nuläget. Jag har däremot god kontakt med en arbetsförmedlare som sagt att jag kan kontakta honom när jag vill om jag behöver hjälp för att söka ett nytt arbete. Den turen har jag i och med min AS-diagnos.