Anonym (TS.) skrev 2015-08-09 21:32:23 följande:
Jag kommer att träffa hans föräldrar snart där vi kommit överens om en träff ensam med mig. De vet om att jag har saker att berätta för dom. Dom har i förväg berättat att de vill ge förslag på hur vi kan rädda vårt äktenskap och se ifall det går att rädda. Men framför allt så har de lovat att lyssna på vad jag har att berätta.
Jag har förklarat att det finns saker som måste diskuteras och att "sanningen" ska fram.
Det låter ju som bra och förståndiga föräldrar. Vi får hoppas att de klarar av att lyssna till det som du har att säga och att de har kloka tankar att komma med, att de inte slår ifrån sig, tillämpar selektiv lyssning eller går i blint försvar.
Du bör vara beredd på frågan hur du själv bidragit till situationen. Den brukar man få när det blivit ett låst krisläge - helt normalt. För visst är man två om att bidra till något även om en part kan bidra mer än den andre. Och även om den som felar mest är din man så vore det bra om du reflekterade över vad du kunde ha gjort annorlunda.
Utan att lägga ord i din mun, men kan det vara så att du (obs! tänkvärda exempel) varit för passiv, för överseende och inte sagt ifrån i tid innan dina egna resurser (tålamod, energi osv) tog slut? Kunde du ha konfronterat på annat vis? Har du varit okonstruktiv i era gräl, varit den som anklagar, spårar ur och surar eller tror att han "borde fatta" trots att han inte kan läsa dina tankar? Du har nämnt att han kallat dig hysterisk. Har du varit det? Osv.
Notera att jag inte är ute efter att göra dig illa eller att komma åt dig genom att ta upp det här perspektivet. Jag är inte ute efter att "skuldbelägga offret" (vilket ofta händer i samband med exempelvis brott). Men du framstår även som mognare och mer balanserad om du i samband med kritiken mot din man kan säga något om dina egna tillkortakommanden i äktenskapet. Förstår du hur jag menar? Det är förstås bara mina reflektioner och förslag.
Hoppas att ni får ett gott samtal.
