Är det ok att min man gör så här?

Min man och jag har varit gifta i 11 år och har två barn ihop. Vi båda jobbar och gör många saker isär på vart sitt håll. Oftast har jag alltid varit den som velat göra saker ihop men han har prioriterat sina vänner ganska högt på listan och sagt nej till nästan alla förslag.

Han jobbar mån-fre och är ledig på helgerna. Varje lördag och söndag går han ut med sina vänner på dagen och hittar på olika grejer, allra helst fika på stan elr fiska. Oftast mellan kl 12-17. VARJE helg sedan dagen jag känner honom.

När det är någon lovdag och vi är lediga, spenderar han den med sina vänner. Nu har vi semester båda två sedan 30 juni i en hel månad. Han har gått ut varje dag med sina vänner. Varje dag! Han är ute och solar, badar, fiskar, reser mm med dom. Jag och barnen ser honom i ca 30 min -1 timma om dagen.

Igår kom han hem efter en utlandsresa med vännerna och det första han gör när han äntligen kommer hem är att ta en dusch, äta och gå ut och festa med gänget. När jag frågade honom om han menade allvar svarade han "du behöver inte vara så beroende av mig och vilja umgås jämt ". Men jag ser dig ju aldrig! "Sluta tjata" får jag som svar. Det är juför fan äntligen semester och jag har längtat till detta. "Äsch, du har mig hemma hela året om vardagarna"...

Jag blir så jävla ledsen att jag sprängs i tusen bitar. Jag pratar dagligen med honom om att han ska sluta vara så barnslig och mogna och växa upp. Men det blir aldrig en ändring. Såhär har det varit jämt så länge jag kan minnas. Så länge jag känt honom. Våra barn är inte alls fästa vid honom för han är aldrig hemma. Jag blir så jäkla illamående att jag spyr snart . Vilket jäkla svek! Jäkla dålig ursäkt till en man.

Vad hade ni gjort?

Det märkliga är att det var han som ville ha barn först och vill ha fler! Kan ni förstå elr? Helt jävla sjukt. Han uppfostrar inte dom. Det jobbet gör jag själv!

Idag tänkte jag att jag ska lyssna på era råd och verkligen skärpa till mig. Ryta ifrån ordentligt! Ge ett ultimatum.

Som svar på det blev han så arg att han slog mig i huvudet.

Mitt hjärta gick isär i tusen bitar. Jag har packat mina och barnens kläder och sa att jag behöver paus från honom. Jag åker till mina föräldrar.

Det har funnits stunder där det varit bra mellan oss och det är därför jag inte skilt bara sådär. Någonting inom mig har alltid hoppats på att hitta tillbaka till det vi hade. För emellanåt om vardagarna är han en pappa och min man. Men han är en egoist som vill leva gott även om det är på någon annans bekostnad. Detta erkänner han aldrig utan snarare säger att det är tvärtom. Det är HAN som behöver göra något för att kunna koppla av och återhämta sig på helgerna, därav utelivet med polarna. Om jag får tid till återhämtning spelar ingen roll. Så vi ska inte ens börja prata om att vi aldrig gör nåt tillsammans. När jag frågar honom varför inte han kan göra nåt med barnen själv svarar han: "men dom är för små för att kunna gå ut och göra nåt med mig" dom kan ju inte spela boll med mig eller cykla". Dom får växa upp och bli lite större innan det är dags att hitta på saker".

Allting ska hända i framtiden... Men när fan kommer den dagen? Så mycket skitsnack jag lyssnat på.

Jag vet att det inte är bra så som vi har det nu. Absolut inte. Det jag kräver från honom är TID till familjen. Att vi ska vara hans första prio. Det vet han om! Men nu när han slog mig efter jag ställde honom mot väggen och konfronterade, har allting blivit bara svårare. Eller bara lättare. Jag hatar honom just nu.

Vi har småbarn och jag vill inte att de ska leva utan en pappa. Även om jag mestadels känt mig som en singelmamma..

Behövde bara skriva av mig. Jag gör ordentliga funderingar dom här dagarna...

Men visst är det märkligt att från att ha haft FL som livlina och rapporterat ofta. Inga updates längre.

Jag kommer att träffa hans föräldrar snart där vi kommit överens om en träff ensam med mig. De vet om att jag har saker att berätta för dom. Dom har i förväg berättat att de vill ge förslag på hur vi kan rädda vårt äktenskap och se ifall det går att rädda. Men framför allt så har de lovat att lyssna på vad jag har att berätta.

Jag har förklarat att det finns saker som måste diskuteras och att "sanningen" ska fram.

Hej alla FL-vänner. Det känns så bra att det finns folk där ute som verkar bry sig om vad som hänt mig sedan vi skrev sist. Det är bara fint med mig.

Jag har nu haft samtalet med hans föräldrar. Jag var förberedd och hade noggrant tänkt ut vad det var jag ville berätta. Det var bågon av er som skrev att jag borde tänka på hurdan jag är som person. Att kag kanske tjatar ibland eller även lite hysterisk emellanåt. Det där tog jag med mig för många ggr har det varit sant. Och jag ville vara ärlig.

Jag förklarade att vi båda har negativa sidor. Jag vet att jag visar mina genom att skrika på honom, tjata eller även bli hysterisk. Men det jag ville berätta var Främst om hur jag inte tyckte hans beteende var acceptabelt längre. Jag förklarade att jag vet att han innerst inne älskar mig och barnen. Men han har ett konstigt sätt att visa det på. Han prioriterar sina vänner högt på listan och då har jag upplevt det som att de går före oss på prio-listan. Det är inte ok!

De menade att han "såklart aldrig hade gjort, ni går före allt. Han älskar er allra mest".... -Men då prioriterar han TIDEN på helt fel sätt. För det finns aldrig någon tid kvar till oss. Jag vill ha en man och barnen behöver deras pappa! "Självklart, det är så det ska vara", svarade dom.

"Sedan har han många ggr varit aggresiv mot mig. Han har ett hett temperament och inget tålamod. Jag vill inte behöva vara rädd för honom". - "det är inte ok. Har han gjort något mot dig? Varit våldsam?" Då berättade jag om slaget på huvudet. "När jag röt ifrån ordentligt ett tag sen, vägrade han inse faktum så han slog mig på huvudet". Då blev dom helt paffa och ledsna. De blev också arga.

Vi pratade ganska länge om andra tillfällen som jag tyckt han betett sig illa och respektlöst mot mig.

För att förkorta det hela... Sa dom till slut: vad tror du om att ge det här en sista chans? Han har redan lovat oss att försöka vara en respektfull man och en bättre pappa. Han ska ge er mer kvalitativ tid. Han ska umgås med er. Kommer han någonsin igen att slå dig, så kommer vi själva anmäla honom! Vi vill se er som en familj igen och inte dela på er. vi tror på äktenskap. Tänk på barnen! Tänk ifall de blir skillsmässobarn? Vad säger du? Ifall du fortf älskar honom, vill du ge det en chans?

Just då kände jag inte för att bestämma mig med en gång utan jag behövde tid. Så jag sa att jag var osäker. Jag ville i så fall inte leva ihop med honom förrän jag ser en skillnad. jag har inte gett något annat svar än. Han har bett om förlåtelse och vill leva ihop igen. Jag sa att jag behöver mera tid.

Återkommer med mer info! Jag har fullt upp med barnen. Ska försöka uppdatera. Måste tänka över saker och ting.

Ville bara berätta att jag och min man har gjort slut för gott! Han har inte ändrats och kommer aldrig att göra det. Jag klarar mig utmärkt utan honom!

Nu skäms jag ordentligt men... Vi bråkade inför barnen. Mitt hjärta slog så snabbt och jag kände mig så jäkla dum och som världens värsta förälder. Jag vill inte att våra barn ska få tro att detta är ok och tåla något liknande i sin egen framtid med respektive partner. Dom förtjänar så mycket bättre!

Fyy vilket hemskt bråk. Och att barnen såg alltihopa är bara för jävligt. Med tanke på allt som händer runt omkring i världen så skäms jag att jag inte kan tillvarata och uppskatta allt i livet. Men jag antar att även om vi bor i ett rikt land, med villor och har bra jobb och utbildning.. Så räcker inte alltid det. Istället så vänds allt upp och ner inom ens äktenskap och man förlorar greppet på verkligheten. På nåt sätt så tycker man att man har det värst hos sig själv och skriker efter hjälp. Men hjälp med vadå? Varför ska vi bara ha mer och mer och mer? Det är redan bra med mig. Jag överlever och klarar mig fint. Jag får ta en dag i taget.