Idag tänkte jag att jag ska lyssna på era råd och verkligen skärpa till mig. Ryta ifrån ordentligt! Ge ett ultimatum.
Som svar på det blev han så arg att han slog mig i huvudet.
Mitt hjärta gick isär i tusen bitar. Jag har packat mina och barnens kläder och sa att jag behöver paus från honom. Jag åker till mina föräldrar.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Började gråta och sa massor av olika saker till honom. " Du är ingen riktig man" . "Du har noll respekt, annars hade du aldrig slagit mig". Gråtandes...
Han sa: sluta dramatisera... Du spelar inte in någon film nu.
Jag kan inte riktigt berätta För mina föräldrar vad som hänt. Vet inte vad dom hade gjort. Säkerligen polisanmält elr velat slå skiten själva.
Jag har bara lust att försvinna nu. Men jag älskar mina barn och vill bara bort från honom och leva ensam med barnen. Hoppas jag får mod att lämna och aldrig återvända.
Har du funderat över varför du är passiv i dessa situationer? Du förtjänar så mycket bättre. Önskar jag kunde ge dig en kram och honom en smäll på rumpan. Nä, skulle aldrig slå någon men ärligt talat... Han beter sig som ett jävla svin. Gå inte med på det.
Och där visade han vilket praktarsle han verkligen är!
Jag tycker inte att du ska vara rädd för att berätta för dina föräldrar om vad som har hänt. Om du själv inte vågar anmäla honom för det här,vilket du borde göra,så kan de kanske hjälpa dig med det.
Det har han förtjänat!
Och barnen ska inte behöva leva med en pappa som har visat att han har aggressiva tendenser.
Vad händer om barnen irriterar honom?
Och han har förtjänat att få stryk av dina föräldrar,även om det kanske inte är riktigt rätt väg att gå.
Men var inte rädd för att berätta för dina föräldrar och kanske polisen. De kan hjälpa dig!
Och du,gå inte tillbaka till honom igen!
Du är stark! Du klarar det här! Och du kommer att känna att du har gjort rätt och att du vågar lämna honom helt och hållet nu när du har tagit det här steget.
Kram och lycka till och berätta gärna hur det går!
Du fixar det här! Ha inte så höga krav på dig själv. Börja med att vara hos dina föräldrar ett tag. Låt dem ta hand om dig lite. Om du mot förmodan skulle få för dig att gå tillbaka till honom, läs den här tråden då.
Åk till dina föräldrar och håll er borta från honom! Han är en omogen mansgris! Och anmäl honom för att han slog dig, det tycker jag absolut att du ska göra. Och berätta allt för dina föräldrar, det är inget du behöver skämmas för, det är inte ditt fel att han är en gris och ett praktarsle. Du har rätt i att han inte är en riktig man. Får jag bara fråga en sak? Kommer han från nåt annat land? Tänkte på att han värnar så om sin mamma. Eller är han bara mammagris? Konstigt att han respekterar sin mamma så oerhört, men har noll respekt för sin fru, och sina barn. Usch. Håller tummarna för att du tar dig från honom. Du kan det. Du är värd bättre. Det är hundra gånger bättre att vara själv än att vara ensam i tvåsamhet. Eller tvåsamhet förresten. Du är redan ensamstående, i praktiken, men om du skiljer dig slipper du jättebebisen.
Det har funnits stunder där det varit bra mellan oss och det är därför jag inte skilt bara sådär. Någonting inom mig har alltid hoppats på att hitta tillbaka till det vi hade. För emellanåt om vardagarna är han en pappa och min man. Men han är en egoist som vill leva gott även om det är på någon annans bekostnad. Detta erkänner han aldrig utan snarare säger att det är tvärtom. Det är HAN som behöver göra något för att kunna koppla av och återhämta sig på helgerna, därav utelivet med polarna. Om jag får tid till återhämtning spelar ingen roll. Så vi ska inte ens börja prata om att vi aldrig gör nåt tillsammans. När jag frågar honom varför inte han kan göra nåt med barnen själv svarar han: "men dom är för små för att kunna gå ut och göra nåt med mig" dom kan ju inte spela boll med mig eller cykla". Dom får växa upp och bli lite större innan det är dags att hitta på saker".
Allting ska hända i framtiden... Men när fan kommer den dagen? Så mycket skitsnack jag lyssnat på.
Jag vet att det inte är bra så som vi har det nu. Absolut inte. Det jag kräver från honom är TID till familjen. Att vi ska vara hans första prio. Det vet han om! Men nu när han slog mig efter jag ställde honom mot väggen och konfronterade, har allting blivit bara svårare. Eller bara lättare. Jag hatar honom just nu.
Vi har småbarn och jag vill inte att de ska leva utan en pappa. Även om jag mestadels känt mig som en singelmamma..
Behövde bara skriva av mig. Jag gör ordentliga funderingar dom här dagarna...
En gång när vi hade semester åkte vi ihop med barnen och svärföräldrarna till hans hemort. Det låg andra sidan Sverige så vi bestämde oss för att vara där länge, i hela 2 veckor. Planen var att umgås såklart och hitta på roliga saker ihop och bara njuta av ledigheten. Bara att hans kompisar inte var i närheten och inte kunde ringa gjorde mig jätteglad.
Väl framme bråkade vi redan på andra dagen och vi blev skitsura på varandra. Båda långsinta och vi blev ovänner. Han hade skitmånga kompisar från hemorten med, som han inte hade träffat på länge så han " bara måååste" gå ut. Han gick ut VARJE DAG med dom och jag var hemma eller ute, själv med barnen och svärföräldrarna. Fy fan vad arg jag var. Vi bråkade bara mer och mer med varandra minns jag och jag hotade dagligen med att jag skulle åka tillbaka till vår stad med barnen. Men jag skämdes för att visa alla våra problem inför hans familj, dumt nog! Så där gick hela min semester medan han levde livet med sol, bad och uteliv. Fattar ni elr? :(
Jag förstår hur du tänker. Men om han inte kan skärpa till sig och säta er i första rummet ens när ni har fått barn,när ska han då börja göra det?
Jag har också levt tillsammans med en man som betedde sig lite som din.
Det var han och hans vilja som skulle komma i första hand.
Jag fick inte ens umgås med andra och han var sjukligt svartsjuk.
Samtidigt som jag misstänkte att han var den som var otrogen.
När jag till slut satte ner foten ordentligt så slog han mig och försökte strypa mig.
Jag vågade inte heller berätta för min familj och mina vänner till en början och det är något jag ångrar idag.
Jag fick ingen hjälp att inse att jag inte borde gå tillbaka till honom.
Så jag gjorde det. En gång.
Han bättrade sig inte så till slut så gick jag.
Hade jag vågat berätta om vad som egentligen hände så hade jag inte behövt ödsla tid och energi på honom en andra gång.
Jag förstår hur du tänker med barnen.
Det är klart att det bästa är om det kan funka mellan er som föräldrar.
Men vad tror du är bäst för barnen? Att leva med två föräldrar som inte mår bra eller med två föräldrar som kan respektera varandra och komma överens som vänner på varsit håll?
Om du ger honom fler chanser så är risken att det blir ännu sämre mellan er och att ni kommer att sluta som ovänner.
Vad är då bäst för barnen,tror du?
Barn är inte dumma. De märker om deras föräldrar inte mår bra.
Jag hade skitit i honom, och lämnat han för gott, självklart har han en annan kvinna i sitt liv !!!!
Det finns ingen man som är gift och går ut med sina vänner på det här sättet, självklart har han en annan.
Eftersom barnen inte då ens är fästa vid honom så kommer det jun inte att vara ett problem om du lämnar honom heller, för det gör ju ingen skillnad.
Dina barn kommer ju att få en roligare mamma då du lämnat honom och tar hand om dig själv och barnen istället för att fokusera på den här idioten var han är och inte är.
Eller hur ?
Står lägenheten, huset på dig eller honom ??