Är det ok att min man gör så här?

Jag har väl använt FL som en slags ventil där jag kan bli av med min frustration. Jag kommer att lämna ilskan hemma och ser såklart inte det här som någon kamp jag måste vinna. Jag ser det här som mitt liv jag måste rädda. Men jag vill att alla ska må bra. Inklusive min man.

Jag vill att farföräldrarna ska vara lika delaktiga även om vi skiljer oss. Så jag tänker vara rädd om deras relation som de har till både mig och barnen.

Jag kommer att träffa hans föräldrar snart där vi kommit överens om en träff ensam med mig. De vet om att jag har saker att berätta för dom. Dom har i förväg berättat att de vill ge förslag på hur vi kan rädda vårt äktenskap och se ifall det går att rädda. Men framför allt så har de lovat att lyssna på vad jag har att berätta.

Jag har förklarat att det finns saker som måste diskuteras och att "sanningen" ska fram.

Hej alla FL-vänner. Det känns så bra att det finns folk där ute som verkar bry sig om vad som hänt mig sedan vi skrev sist. Det är bara fint med mig.

Jag har nu haft samtalet med hans föräldrar. Jag var förberedd och hade noggrant tänkt ut vad det var jag ville berätta. Det var bågon av er som skrev att jag borde tänka på hurdan jag är som person. Att kag kanske tjatar ibland eller även lite hysterisk emellanåt. Det där tog jag med mig för många ggr har det varit sant. Och jag ville vara ärlig.

Jag förklarade att vi båda har negativa sidor. Jag vet att jag visar mina genom att skrika på honom, tjata eller även bli hysterisk. Men det jag ville berätta var Främst om hur jag inte tyckte hans beteende var acceptabelt längre. Jag förklarade att jag vet att han innerst inne älskar mig och barnen. Men han har ett konstigt sätt att visa det på. Han prioriterar sina vänner högt på listan och då har jag upplevt det som att de går före oss på prio-listan. Det är inte ok!

De menade att han "såklart aldrig hade gjort, ni går före allt. Han älskar er allra mest".... -Men då prioriterar han TIDEN på helt fel sätt. För det finns aldrig någon tid kvar till oss. Jag vill ha en man och barnen behöver deras pappa! "Självklart, det är så det ska vara", svarade dom.

"Sedan har han många ggr varit aggresiv mot mig. Han har ett hett temperament och inget tålamod. Jag vill inte behöva vara rädd för honom". - "det är inte ok. Har han gjort något mot dig? Varit våldsam?" Då berättade jag om slaget på huvudet. "När jag röt ifrån ordentligt ett tag sen, vägrade han inse faktum så han slog mig på huvudet". Då blev dom helt paffa och ledsna. De blev också arga.

Vi pratade ganska länge om andra tillfällen som jag tyckt han betett sig illa och respektlöst mot mig.

För att förkorta det hela... Sa dom till slut: vad tror du om att ge det här en sista chans? Han har redan lovat oss att försöka vara en respektfull man och en bättre pappa. Han ska ge er mer kvalitativ tid. Han ska umgås med er. Kommer han någonsin igen att slå dig, så kommer vi själva anmäla honom! Vi vill se er som en familj igen och inte dela på er. vi tror på äktenskap. Tänk på barnen! Tänk ifall de blir skillsmässobarn? Vad säger du? Ifall du fortf älskar honom, vill du ge det en chans?

Just då kände jag inte för att bestämma mig med en gång utan jag behövde tid. Så jag sa att jag var osäker. Jag ville i så fall inte leva ihop med honom förrän jag ser en skillnad. jag har inte gett något annat svar än. Han har bett om förlåtelse och vill leva ihop igen. Jag sa att jag behöver mera tid.

Återkommer med mer info! Jag har fullt upp med barnen. Ska försöka uppdatera. Måste tänka över saker och ting.

Anledningen till att jag svarade att jag behövde mer tid är att jag inte vill slänga bort ett 11-årigt äktenskap utan att noggrant tänka igenom varje sak innan jag tar ett beslut. Jag vill inte förhasta mig och sedan ångra mig. Jag hoppas på att göra ett moget och smart beslut.

Ja i sådana fall kräver jag äktenskapsrådgivning. Jag är medveten om att det kan ta månader eller år tills han blir den mannen med de egenskaper som jag önskar och förväntar mig ha. Absolut inte över en natt.

Jag behöver tid innan jag bestämmer mig. Om jag känner att det inte är någon ide att ens försöka kommer vi att gå skilda vägar. Då spelar det ingen roll om barnen blir skillsmässobarn. För de blir lyckligare barn om de har lyckliga föräldrar. Det samarbete jag har med honom idag är kontakten om barnen och skjutsandet.

Mina föräldrar tycker det ena och det andra om honom. Dom tycker att jag borde lämna och gå min egen väg. Medans hans föräldrar hoppades på en ny chans. Hans föräldrar frågade om jag har kvar känslor för honom och ifall pga det överväga att ge det ett nytt försök. Har du inga känslor kvar längre så förstår vi helt och hållet sa de.

Ja det är ett knepigt läge jag hamnat i. Jag kom nyss tänka på att hade jag inte startat tråden här på FL och sedan konfronterat honom hade jag inte blivit slagen och då hade jag kanske varit kvar i den dåliga sitsen som jag var i varje dag, i mitt sketna äktenskap. Så på något sätt är jag glad att jag hamnat i den här röran. För nu händer saker och ting. Alla har förstått att jag inte tolererar skiten längre. Nu kommer det bara att bli bättre oavsett vad som händer. För jag accepterar inte saker som gör mig ledsen eller illa. Även OM jag en dag återvänder till honom så vet jag att jag inte kommer hamna i ett sådant sketet äktenskap igen. För jag kommer aldrig att tillåta det. Går jag tillbaka så ska det vara till ett mycket bättre såklart.

Hur som helst, vill jag tänka lite mer på mig själv och barnen de här närmsta veckorna. Jag ska vara lite egoistisk och skämma bort mig själv. Jag ska åka iväg några dagar till ett ställe som ger mig lugn och ro och chans till avkoppling. Kanske kan ha lite skoj också.

Because im worth it... :)

Ville bara berätta att jag och min man har gjort slut för gott! Han har inte ändrats och kommer aldrig att göra det. Jag klarar mig utmärkt utan honom!

Vi skulle precis gå på familjerådgivning och han fick spel. Vi började bråka och jag fick se hans aggressiva sida igen. Då blev jag så arg och sa att jag verkligen inte ser någon ändring på honom. Han är samma jäkla typ som han alltid varit. Vi blev jättearga på varandra och sa båda två fula ord till varandra. Och just dååå. Just den sekunden ville jag bara gråta och skrika allt jag kunde. Men det var inte värt det! Inte en enda tår ska jag fälla när det inte är värt det. Just då visste jag en sak och det är att jag inte ville ha ett sådant liv med skrik och svordomar. Jag orkar inte. Jag är för trött på det livet. Det är nog!

Nu skäms jag ordentligt men... Vi bråkade inför barnen. Mitt hjärta slog så snabbt och jag kände mig så jäkla dum och som världens värsta förälder. Jag vill inte att våra barn ska få tro att detta är ok och tåla något liknande i sin egen framtid med respektive partner. Dom förtjänar så mycket bättre!

Fyy vilket hemskt bråk. Och att barnen såg alltihopa är bara för jävligt. Med tanke på allt som händer runt omkring i världen så skäms jag att jag inte kan tillvarata och uppskatta allt i livet. Men jag antar att även om vi bor i ett rikt land, med villor och har bra jobb och utbildning.. Så räcker inte alltid det. Istället så vänds allt upp och ner inom ens äktenskap och man förlorar greppet på verkligheten. På nåt sätt så tycker man att man har det värst hos sig själv och skriker efter hjälp. Men hjälp med vadå? Varför ska vi bara ha mer och mer och mer? Det är redan bra med mig. Jag överlever och klarar mig fint. Jag får ta en dag i taget.

Jag fick känslan av att han inte ville till rådgivningen för att han är rädd för att blottas och eventuellt sättas på plats. Kanske är "rädd" för att se sig själv från ett annat ljus och fatta att han har haft fel i alla år...??? Han har många ggr sagt: tro fan inte att någon annan ska lägga sig i och visa MIG hur JAG ska leva mitt liv. Det mesta är bara svart eller vitt! Inget där emellan.

Vilket är synd för att jag önskar han såg sig själv från mitt perspektiv någon gång.

Just nu har jag barnen om veckodagarna och han har dom varje helg. Snart ska vi börja med varannan vecka.

Ja det verkar så. Jag har flyttat ut till min syster som bor i en stor lägenhet. Nästa månad ska jag och barnen flytta ut till eget. När vi fått sålt på allt som vi hade gemensamt så får jag min del av pengarna och då köper jag nog en bostadsrätt i ett radhus i närheten av barnens skola.

Det har gått relativt bra men det är oerhört tufft nu när man känner sig ganska så ensam.

Tack för din omtanke!

Jag har på ett sätt alltid ansett att de varit stöttande och sett vad han höll på med. Men det är mer nu jag förstår att dom själva inte röt ifrån ordentligt utan de har också fått trippa på tå runt honom så han inte blir arg eller inte får som han vill. Sen förstår jag att de inte ska behöva säga det till en vuxen man. Han var som en stor bebis.